SOS Me SB FMC J55 ligiösa lifsfenomener (lifsförnyelser, revivals),b: nviiket jemte IX:e kap. om de missbruk som py, förekomma vid lifsförnyelserna, kan anses som ,, qvintessensen af förf:s åsigter, så fort han ejl,, blott behandlar det faktiska. KRIGSPOESI. Vilda rosor, diktade af Talis Qualis ; Under denna titel har nyligen ifrån J. Sandn valls officin i Jönköping utkommit ett litet M häfte poetiska blommor at den bekante pseudonymen, hvilka uteslutande hafva afseende på sympatien för systerlandet på andra sidan sundet, och i anledning af den krigiska andan deri lämpligen hade kunnat kallas: Riddarsporrar och Stormhattar. Den lilla samlingen, som ej utgör mer än ett duodesark och icke kostar mer än 8 sk. bko, består för det mesta af sonnetter, som äro ganska väl gjorda på versifikationens vägnar; men författarens Pegasus förefaller oss nästan för stridslysten. Ledsen att icke få vara medi bataljerna, skrapar han otåligt med hofven, ömsom gnäggande och frustande eld och lågor. Man tycker sig se huru inspirerad författaren sjelf är af stridslust och kurasie, då man läser följande verser: Hvem ville ej, med hvad han eger, köpa En post, en ärofull, vid Danmarks sida? Skall man då icke unna oss att strida Och svenska klingor uti Eidern döpa? Men tills signalerna kring berzen löpa Och svärdet far med våld utur sin skida, Vi vid gevären dag och natt förbida, Och kulor skola våra qvinnor stöpa. Så stå vi rustade till fågeljagter; Och tyska örnar sola sig kanhända Med hvarje stund allt pärmre våra trakter; Men blefvo de förut ej riktigt brända Och jaga inom håll för våra vakter, De skola utan klor få återvända. vAnfäkta! måste man vid läsningen häraf tänka : hade blott danskarne ett par tusen sådana Tales guales rill allierade, så hade det ingen nöd. Den sista raden: ,de skola utan klor få återvändav, är serdeles kraftfull, och påminner om det bekanta: Ur vägen muskoI viterl Vi hafva redan nämnt, att författaren icke tycker om freden : pen fred, så ärelös, har oss förtrutit! utropar han; en fred, der allt hvad stort var, fått gå under; och tillägger såsom Islutrim till ordet under: Oeh gubben sjelf, förrän han går till plogen, I Sen han vid Carl den tolftes bibel sutit, Ett öga kastar på sin muskedunder! I Blixt och dunder! — Stundom är författaren lriktigt förargad att det icke går fort nog, sålsom man kan se på pag. 22: Kring landets alla ändar går ett mummel: Hur länge nödgas vi på fanor vänta? Hur länge skola vi vår skuld förränta? ) På tyska slätter grönska svenska kummel... ! Måhända skall författaren här likväl föreI komma en och annan något långsinnad, som SI vill att Sverge xtu skall på tyskarne bämnas Ide landsmän, som föllo i trettioårakriget, Ida likväl Sverge stridde för tyskarnes eget bäslsta. Men det är ock möjligt, att uttrycket om .I skulden icke har afseende härpå, utan på det bekanta löftet i Köpenhamns ridhus, som TaIlis qualis var med om att aflägga vid cham)) panjglasen, och hvilket han nu anropar Sverflges konung och folk att gälda. -I Uti en sak synes författaren litet orättvis, nemligen då han utropar: Skall man då icke unna oss att strida, och svenska klingor uti Eidern döpa; ty det bar hvarken varit förbjudet eller missunnadt för någon som velat det, att döpa både sin klinga och sig sjelf i Eider-! : floden. Men — frågar härvid kanske en och annan -l— hvarföre har då icke Talis qualis sjelf gått! alut till detta dop? Härpå svarar han: Egde jag ett bröd att räcka MÅ I I : t de kära munnar små, Som sin purpur mot mig sträcka, 4 Skulle jag med eder gå; tg Men hur hela verlden larmar, Som sin frihet återtar, a Hålla mig små trinda armar Här i fångenskapen qvar. iMan ser att författaren icke saknar känsla dför hemmet, när det angår honom sjelf, och ttlvi hafva all respekt för denna pietet; men han nSynes förgäta, att ett stort antal andra befinna sig i samma belägenhet, och att det just dersföre är äfventyrligt att sätta ett lands fred och re framtid på spel utan nödvändighet, för några a-lJättsinniga poetiska fantasier, om de än uppspringa ur en lefvande, varm och ädel känsla. ar Men om författaren, såsom man ser af det d-!sednast citerade, har knappt om proviant, så ds har han så mycket mera godt om blod. Jag ttlär så ung, min blod så hety, står det i en .Jgammal visa, och detta tyckes äfven vara falf.llet med Talis Qualis. Han vill nödvändigt hafva en åderlåtning, så att det förslår: dVårt blod är godt, när det på bröstes rinner. rel Är det icke frågan om någonting annat är blod, menar författaren, så finnes deraf nog till hvad behof som helst: Fördrager politiken än med möda er Den blå och gula rocken hos en röd: å Än sen? ha vi ej blod i öfverflöd All färga våra svenska rockar röda? Eho som ärft ett uns af Carlars blod, Skall, innan ögonblicket än försvinner! dI pipan genast lägga ned sitt lod! Li, På Aftonbladet är författaren ganska ond för ett citeradt uttryck ur en artikel i N:o 105 enFöljderna af ett krig med Tyslkand äro så o 5rberäkneliga, alt man nästan skyggar tillbak let för blotta tanken derpå. Författaren menar n-latt Aftonbladet sitter hemma och — — skrä anmer upp hvar ängslig gäck med sina pappers 5sal drakar,. ,Men vin, utropar han,