SOS Me SB FMC J55
ligiösa lifsfenomener (lifsförnyelser, revivals),b:
nviiket jemte IX:e kap. om de missbruk som py,
förekomma vid lifsförnyelserna, kan anses som ,,
qvintessensen af förf:s åsigter, så fort han ejl,,
blott behandlar det faktiska.
KRIGSPOESI. -
Vilda rosor, diktade af Talis Qualis ;
Under denna titel har nyligen ifrån J. Sand- n
valls officin i Jönköping utkommit ett litet M
häfte poetiska blommor at den bekante pseu-
donymen, hvilka uteslutande hafva afseende på
sympatien för systerlandet på andra sidan sun-
det, och i anledning af den krigiska andan
deri lämpligen hade kunnat kallas: Riddarspor-
rar och Stormhattar. Den lilla samlingen,
som ej utgör mer än ett duodesark och icke
kostar mer än 8 sk. bko, består för det mesta
af sonnetter, som äro ganska väl gjorda på
versifikationens vägnar; men författarens Pe-
gasus förefaller oss nästan för stridslysten.
Ledsen att icke få vara medi bataljerna, skra-
par han otåligt med hofven, ömsom gnäggande
och frustande eld och lågor. Man tycker sig
se huru inspirerad författaren sjelf är af strids-
lust och kurasie, då man läser följande verser:
Hvem ville ej, med hvad han eger, köpa
En post, en ärofull, vid Danmarks sida?
Skall man då icke unna oss att strida
Och svenska klingor uti Eidern döpa?
Men tills signalerna kring berzen löpa
Och svärdet far med våld utur sin skida,
Vi vid gevären dag och natt förbida,
Och kulor skola våra qvinnor stöpa.
Så stå vi rustade till fågeljagter;
Och tyska örnar sola sig kanhända
Med hvarje stund allt pärmre våra trakter;
Men blefvo de förut ej riktigt brända
Och jaga inom håll för våra vakter,
De skola utan klor få återvända.
vAnfäkta! måste man vid läsningen häraf
tänka : hade blott danskarne ett par tusen så-
dana Tales guales rill allierade, så hade det
ingen nöd. Den sista raden: ,de skola utan
klor få återvändav, är serdeles kraftfull, och
påminner om det bekanta: Ur vägen musko-
I viterl
Vi hafva redan nämnt, att författaren icke
tycker om freden : pen fred, så ärelös, har oss
förtrutit! utropar han; en fred, der allt hvad
stort var, fått gå under; och tillägger såsom
Islutrim till ordet under:
Oeh gubben sjelf, förrän han går till plogen,
I Sen han vid Carl den tolftes bibel sutit,
Ett öga kastar på sin muskedunder!
I Blixt och dunder! — Stundom är författaren
lriktigt förargad att det icke går fort nog, så-
lsom man kan se på pag. 22:
Kring landets alla ändar går ett mummel:
Hur länge nödgas vi på fanor vänta?
Hur länge skola vi vår skuld förränta?
) På tyska slätter grönska svenska kummel...
! Måhända skall författaren här likväl före-
I komma en och annan något långsinnad, som
SI vill att Sverge xtu skall på tyskarne bämnas
Ide landsmän, som föllo i trettioårakriget,
Ida likväl Sverge stridde för tyskarnes eget bä-
slsta. Men det är ock möjligt, att uttrycket om
.I skulden icke har afseende härpå, utan på det
bekanta löftet i Köpenhamns ridhus, som Ta-
Ilis qualis var med om att aflägga vid cham-
)) panjglasen, och hvilket han nu anropar Sver-
flges konung och folk att gälda.
-I Uti en sak synes författaren litet orättvis,
nemligen då han utropar: Skall man då icke
unna oss att strida, och svenska klingor uti Ei-
dern döpa; ty det bar hvarken varit förbju-
det eller missunnadt för någon som velat det,
att döpa både sin klinga och sig sjelf i Eider-!
: floden.
Men — frågar härvid kanske en och annan
-l— hvarföre har då icke Talis qualis sjelf gått!
alut till detta dop? Härpå svarar han:
- Egde jag ett bröd att räcka
MÅ I I
: t de kära munnar små,
Som sin purpur mot mig sträcka,
4 Skulle jag med eder gå;
tg Men hur hela verlden larmar,
Som sin frihet återtar,
a Hålla mig små trinda armar
- Här i fångenskapen qvar.
i- Man ser att författaren icke saknar känsla
dför hemmet, när det angår honom sjelf, och
ttlvi hafva all respekt för denna pietet; men han
nSynes förgäta, att ett stort antal andra befinna
sig i samma belägenhet, och att det just der-
s- före är äfventyrligt att sätta ett lands fred och
re framtid på spel utan nödvändighet, för några
a-lJättsinniga poetiska fantasier, om de än upp-
springa ur en lefvande, varm och ädel känsla.
ar Men om författaren, såsom man ser af det
d-!sednast citerade, har knappt om proviant, så
ds har han så mycket mera godt om blod. Jag
ttlär så ung, min blod så hety, står det i en
.Jgammal visa, och detta tyckes äfven vara fal-
f.llet med Talis Qualis. Han vill nödvändigt
hafva en åderlåtning, så att det förslår:
d- Vårt blod är godt, när det på bröstes rinner.
rel Är det icke frågan om någonting annat är
blod, menar författaren, så finnes deraf nog
till hvad behof som helst:
Fördrager politiken än med möda
er Den blå och gula rocken hos en röd:
å Än sen? ha vi ej blod i öfverflöd
All färga våra svenska rockar röda?
Eho som ärft ett uns af Carlars blod,
Skall, innan ögonblicket än försvinner!
d- I pipan genast lägga ned sitt lod!
Li, På Aftonbladet är författaren ganska ond
för ett citeradt uttryck ur en artikel i N:o 105
enFöljderna af ett krig med Tyslkand äro så o
5r- beräkneliga, alt man nästan skyggar tillbak
let för blotta tanken derpå. Författaren menar
n-latt Aftonbladet sitter hemma och — — skrä
anmer upp hvar ängslig gäck med sina pappers
5sal drakar,. ,Men vin, utropar han,