LITTERATURT.
Den Religiösa frågar, at P. W. Bergman, 41:
del., Jönk. hos J. Sandvall 4848, stor B:o
4209 s.d.; å 40 sk. b:ko.
Det måste redsn i sllmänhet räknas till er
glädjande företeelse inom litteraturen, att et
arbete utkommer, som omfattar ett af de an
gelägnaste ämnen. Då dertill nu på en tid pc-
litiken botat att uppsvälja allt annet, är det —
utom för sjelfva ämnets högre betydelse —
äfven för omvexlings skull sngenämt, att påträffs
en bok, som berör religionen, och gör det mec
djupare hänsigt.
He Bergman hsir, såsom han i förordet sjel
säger, med detta arbete tagit sitt första fjä
på skriftställarens banas. Man finner docz, vid
ett längre inträngaude i boken, en författare
med stor beläsenhet och ett grundligt studium
i synnerhet af tysk religiös och filosofisk litte-
ratur. Om detta å ena sidan gifver en borger
för djupsinnigheten i framställningen, så måste
-och å den andra tilistås, att zsan här finner för sig
-en sjelfständig tänkare, som, långt ifrån fången
i iyskeriets bojor, endast tillegnat sig det godzx
af Tysklands nyare ider. Hr B. är så mycket
mirdre tiysk, i detta ords sämre bemärkelse,
som hans bufvudsyfte går ut på att med skar;
kritik bortrensa en mängd af halflärdomens på-
fund, hvilka, såsom historien bevittnar, knapp!
på något fåli frodats mera än på den tyska
theologiens.
Efter en kort inledning, öfvargår förf. till sitt
hufvudägmne: trons förhållande till förnufiet.
Han behandlar detta i tvenne afdelningar 4:0
Tron i motsägelse med förnuftet, eller den gamia
försoningslärsn; och 2: Tron i enhet med
förnuftet elier den moderna försoningsläran och
dagsfilosofisns problemer. Förf. ger det förrs
namn af upplösning,; det sednare af pbovs-
randen.
Redan af dessa benämningar ser man hr B:s
tendens: han kritiskt upplöser den förra slags
(antilogiska) tron, men uppreser af den sednare
en fzst byggnad. Således lingt ifrån ait för-
kasta tron, såsom sådan, bevarar han den i dess
gätta skick.
Af flere inre kriterier skulle zman känna sig
föremlåten att anse br B. för Hegelian. Visst
är åtminstone, att han länge och mycket stu-
derat Hegel; sjelfva formen af hans tankegån-
gar och stil bära vittne härom. Men man fia-
ner tillika (se i synnerhet 24), att han se-
dermera, om icke öfvergifvit Hegel, dock be-
tydligt modifierat sitt sätt att betrakta konom
och tänka.
Arbetet är icke ännu afslutadt. Första de-
len (Trons Förklaring), som hittills utkommit,
ingifver dock läsaren redan så mycket intresse,
att han med bög tillfredsställelse läs:r boken
till sluts och lifligt önskar dess snara fortsätt-
ning.
Ait här ingå iett bedömande af förf:s grund-
åsigt, kan ej vara på sin plats, förrän verket
blifvit frsmlagdt i sn helbet. Vi torde då fö-
ret2ga oss ett närmare skärskådande af den nya
bekantskap vi här gjort. :