LITTERATURT. Den Religiösa frågar, at P. W. Bergman, 41: del., Jönk. hos J. Sandvall 4848, stor B:o 4209 s.d.; å 40 sk. b:ko. Det måste redsn i sllmänhet räknas till er glädjande företeelse inom litteraturen, att et arbete utkommer, som omfattar ett af de an gelägnaste ämnen. Då dertill nu på en tid pclitiken botat att uppsvälja allt annet, är det — utom för sjelfva ämnets högre betydelse — äfven för omvexlings skull sngenämt, att påträffs en bok, som berör religionen, och gör det mec djupare hänsigt. He Bergman hsir, såsom han i förordet sjel säger, med detta arbete tagit sitt första fjä på skriftställarens banas. Man finner docz, vid ett längre inträngaude i boken, en författare med stor beläsenhet och ett grundligt studium i synnerhet af tysk religiös och filosofisk litteratur. Om detta å ena sidan gifver en borger för djupsinnigheten i framställningen, så måste -och å den andra tilistås, att zsan här finner för sig -en sjelfständig tänkare, som, långt ifrån fången i iyskeriets bojor, endast tillegnat sig det godzx af Tysklands nyare ider. Hr B. är så mycket mirdre tiysk, i detta ords sämre bemärkelse, som hans bufvudsyfte går ut på att med skar; kritik bortrensa en mängd af halflärdomens påfund, hvilka, såsom historien bevittnar, knapp! på något fåli frodats mera än på den tyska theologiens. Efter en kort inledning, öfvargår förf. till sitt hufvudägmne: trons förhållande till förnufiet. Han behandlar detta i tvenne afdelningar 4:0 Tron i motsägelse med förnuftet, eller den gamia försoningslärsn; och 2: Tron i enhet med förnuftet elier den moderna försoningsläran och dagsfilosofisns problemer. Förf. ger det förrs namn af upplösning,; det sednare af pbovsranden. Redan af dessa benämningar ser man hr B:s tendens: han kritiskt upplöser den förra slags (antilogiska) tron, men uppreser af den sednare en fzst byggnad. Således lingt ifrån ait förkasta tron, såsom sådan, bevarar han den i dess gätta skick. Af flere inre kriterier skulle zman känna sig föremlåten att anse br B. för Hegelian. Visst är åtminstone, att han länge och mycket studerat Hegel; sjelfva formen af hans tankegångar och stil bära vittne härom. Men man fianer tillika (se i synnerhet 24), att han sedermera, om icke öfvergifvit Hegel, dock betydligt modifierat sitt sätt att betrakta konom och tänka. Arbetet är icke ännu afslutadt. Första delen (Trons Förklaring), som hittills utkommit, ingifver dock läsaren redan så mycket intresse, att han med bög tillfredsställelse läs:r boken till sluts och lifligt önskar dess snara fortsättning. Ait här ingå iett bedömande af förf:s grundåsigt, kan ej vara på sin plats, förrän verket blifvit frsmlagdt i sn helbet. Vi torde då föret2ga oss ett närmare skärskådande af den nya bekantskap vi här gjort. :