. (insändt.)
HAFVA DANSKARNE RÄTT I DEN SLESVIG-
3p SKA STRIDEN?
Lydde vi i detta ögonblick känslans röst allena,
skulle vi skyndsamt besvara ofvanstående fråga med
en annan: kan man ännu betvifla rättvisan af Dan-
skarnes sak? Men, vi bafva här föresatt oss, icke
att öfverlala, det är till en del redan gjordt, utan
d:-visa; intrycket deraf varar längre.
I allmänhet kan en nyväckt sanning utvecklas och
befordras på tvänne sätt, antingen med känslans elå-
ord, hvilka smyga sig ned och värma upp hjertat,
eller med tankens analys, som öppnar väg för den-
samma till eller från förnuftet. Begge ega värde;
skola de lyckas fullkomligt och i stort, måste de
verka gemensamt.
Som man redan lagt oss ultra-skandinaver för-
mycken känsla till last, ämna vi i dag lemna den
åsido, i, hopp att den brist som derigenom uppstår
tillräckligt suppleeras af det föregåendes känslolyx.
Vi gå sålunda med en vänlig blick förbi de fester,
de sånger, de tal, de penningebidrag, de frivillige,
alla de ord, toner och handlingar i hvilka skandi-
navisk känsla varm, innerlig och djup genomilat
Sverige och tolkat Svenskarnes tro på Danmarks
rättfärdiga sak; vi afhålla oss från att kasta hjer-
tats rosiga morgondager på den unga, knoppande
skandinaviska iden, hvilken redan slagit djupa röt-
ter, skjuter upp och frodas på tidshändelsernas vul-
kaniska grund; kommande generationer skola en
gång fröjdas och hvila under dess lummiga löfhvalf,
då vi, som i dag lefva, äfvenledes hvila — djupare
ned, i den grönskande jorden — vi förbigå allt
detta, säga vi, och inträda i stället helt prosaiskt
på det faktiska området.
Frågan om Danskarnes ,bättre rätt till Slesvig
sönderfaller egentligen i trenne:
A. Hafoa Danskarne rätt på grund af tradi-
tionen och historien?
Ehuru det icke egentligen är på historiska skäl
som Tyskarne stödja sig, utan på det i Slesvig nu
befintliga germaniska elementet, så begagna de äf-
ven historien till ligghöna för att kläcka ut slesvig-
holsteinska tidnings-ankor och ankungar, hvilka
ega stör lust att plaska kring i Östersjön och visa
vägen åt Tysklands blifvande förbundsflotta. Låtom
oss derför se till hur det förhåller sig med de hi-
storiska facta, som af dem åberopas.
Alltför många bavis på Danskarnes ursprungliga
rätt till Slesvig finnas, serdeles hos tyska författare
och krönikeskrifvare från början af medeltiden, att
ens något tvifvel derom skulle kunna uppstå. Att
Eidern af ålder var Danmarks gräns, och följaktli-
gen äfven Slesvig, eller, som det då hette, Södra
Jutland, en dansk provins, förnekas också ej af de
bildade Slesvig-Holsteinarne (hvilken benämning i
sjelfva verket är lika oegentlig som att vårt maje-
stät kallar sig Wendes konung); men de säga:
Hvad bevisar det som existerade för 800 år sedan,
straxt före och efter kristendomens införande? Sed-
nare händelser, äfven med anspråk på gammal häfd,
hafva förändrat detta förhållande. Det är i medel-
tidens invecklade tilldragelser dessa förhållanden
skola uppletas.n
Märkligt är då för betraktaren, att Tyskarnes för-
menta rättigheter till Slesvig ursprungligen härleda
sig från tvännd så obyggliga företee!ser som ett för-
räderi- och ett brodermord! — Förräderiet var,
när Waldemar Seir på ett jagtparti år 1223 natte-
tid och försåtligen tillfångatogs af grefve Henrik af
Schwerin. Genom Waldemars då iråkade fången-
skap och de derpå följande fredsvilkoren lossnade
först Slesvigs förhållande till Danmark i sina fog-
ningar. Waldemar sjelf bidrog ytterligare dertill,
då han före sin död styckade danska riket mellan
sina söner, i hvilken delning Abel erhöll södra Jut-
land, som Slesvig ännu alltjemt kallades. Broder-
mordet åter skedde när Erik Plogpenning (Walde-
mar Seirs efterträdare på tronen) af sin yngre bro-
der, den nyssnämnde Abel, lönligen halshöggs, hvarpå
Abel besteg Danmarks tron och sålunda återförenade
södra Jutland med riket. Vid Abels död förbigingo
Danskarne den afskydde brodermördarens söner och
utvalde deras farbroder, Waldemar Seirs fjorde son,
Christopher, till konung. Detta beslut medförde
sorgliga följder. Danmark invecklades nu i en följd
af olycksbringande krig med Abels efterkommande,
hertigarna af Södra Jutland och de dem understöd-
jande holsteinska grefvarne. Derigenom uppkom
dels första söndringen mellan Danmark och Slesvig,
ehuru hertigarne alltjämt erkände danska konungens
öfvorherrskap, dels första anledningen till Slesvigs
och Holsteins närmande till hvarandra, ehuru ännu
under helt och hållet skilda styrelser och förhållan-
den i öfrigt.
Det af ett förräderi nedmyllade, af broderblod
fuktade trätofröet, Slesvigs söndrande från Danmark,
spirade upp i det följande och bärer nu bitter frukt.
När den sista hertigen af Abels ätt, Henrik, dog
1375, bemäktigade sig holsteinska grefvarne helt
enkelt Slesvig. Danmark, för svagt att hindra detta
våld, måste hålla till godo och nöjas med att kol-
steinska grefvarne, i egenskap af hertigar i Slesvig,
förpligtades följa danska konungen i krig som va-
sall, och hylla honom som länsherre. Afven det
holsteinska grefvehuset utslocknade med hertig A-