. (insändt.) HAFVA DANSKARNE RÄTT I DEN SLESVIG3p SKA STRIDEN? Lydde vi i detta ögonblick känslans röst allena, skulle vi skyndsamt besvara ofvanstående fråga med en annan: kan man ännu betvifla rättvisan af Danskarnes sak? Men, vi bafva här föresatt oss, icke att öfverlala, det är till en del redan gjordt, utan d:-visa; intrycket deraf varar längre. I allmänhet kan en nyväckt sanning utvecklas och befordras på tvänne sätt, antingen med känslans elåord, hvilka smyga sig ned och värma upp hjertat, eller med tankens analys, som öppnar väg för densamma till eller från förnuftet. Begge ega värde; skola de lyckas fullkomligt och i stort, måste de verka gemensamt. Som man redan lagt oss ultra-skandinaver förmycken känsla till last, ämna vi i dag lemna den åsido, i, hopp att den brist som derigenom uppstår tillräckligt suppleeras af det föregåendes känslolyx. Vi gå sålunda med en vänlig blick förbi de fester, de sånger, de tal, de penningebidrag, de frivillige, alla de ord, toner och handlingar i hvilka skandinavisk känsla varm, innerlig och djup genomilat Sverige och tolkat Svenskarnes tro på Danmarks rättfärdiga sak; vi afhålla oss från att kasta hjertats rosiga morgondager på den unga, knoppande skandinaviska iden, hvilken redan slagit djupa rötter, skjuter upp och frodas på tidshändelsernas vulkaniska grund; kommande generationer skola en gång fröjdas och hvila under dess lummiga löfhvalf, då vi, som i dag lefva, äfvenledes hvila — djupare ned, i den grönskande jorden — vi förbigå allt detta, säga vi, och inträda i stället helt prosaiskt på det faktiska området. Frågan om Danskarnes ,bättre rätt till Slesvig sönderfaller egentligen i trenne: A. Hafoa Danskarne rätt på grund af traditionen och historien? Ehuru det icke egentligen är på historiska skäl som Tyskarne stödja sig, utan på det i Slesvig nu befintliga germaniska elementet, så begagna de äfven historien till ligghöna för att kläcka ut slesvigholsteinska tidnings-ankor och ankungar, hvilka ega stör lust att plaska kring i Östersjön och visa vägen åt Tysklands blifvande förbundsflotta. Låtom oss derför se till hur det förhåller sig med de historiska facta, som af dem åberopas. Alltför många bavis på Danskarnes ursprungliga rätt till Slesvig finnas, serdeles hos tyska författare och krönikeskrifvare från början af medeltiden, att ens något tvifvel derom skulle kunna uppstå. Att Eidern af ålder var Danmarks gräns, och följaktligen äfven Slesvig, eller, som det då hette, Södra Jutland, en dansk provins, förnekas också ej af de bildade Slesvig-Holsteinarne (hvilken benämning i sjelfva verket är lika oegentlig som att vårt majestät kallar sig Wendes konung); men de säga: Hvad bevisar det som existerade för 800 år sedan, straxt före och efter kristendomens införande? Sednare händelser, äfven med anspråk på gammal häfd, hafva förändrat detta förhållande. Det är i medeltidens invecklade tilldragelser dessa förhållanden skola uppletas.n Märkligt är då för betraktaren, att Tyskarnes förmenta rättigheter till Slesvig ursprungligen härleda sig från tvännd så obyggliga företee!ser som ett förräderioch ett brodermord! — Förräderiet var, när Waldemar Seir på ett jagtparti år 1223 nattetid och försåtligen tillfångatogs af grefve Henrik af Schwerin. Genom Waldemars då iråkade fångenskap och de derpå följande fredsvilkoren lossnade först Slesvigs förhållande till Danmark i sina fogningar. Waldemar sjelf bidrog ytterligare dertill, då han före sin död styckade danska riket mellan sina söner, i hvilken delning Abel erhöll södra Jutland, som Slesvig ännu alltjemt kallades. Brodermordet åter skedde när Erik Plogpenning (Waldemar Seirs efterträdare på tronen) af sin yngre broder, den nyssnämnde Abel, lönligen halshöggs, hvarpå Abel besteg Danmarks tron och sålunda återförenade södra Jutland med riket. Vid Abels död förbigingo Danskarne den afskydde brodermördarens söner och utvalde deras farbroder, Waldemar Seirs fjorde son, Christopher, till konung. Detta beslut medförde sorgliga följder. Danmark invecklades nu i en följd af olycksbringande krig med Abels efterkommande, hertigarna af Södra Jutland och de dem understödjande holsteinska grefvarne. Derigenom uppkom dels första söndringen mellan Danmark och Slesvig, ehuru hertigarne alltjämt erkände danska konungens öfvorherrskap, dels första anledningen till Slesvigs och Holsteins närmande till hvarandra, ehuru ännu under helt och hållet skilda styrelser och förhållanden i öfrigt. Det af ett förräderi nedmyllade, af broderblod fuktade trätofröet, Slesvigs söndrande från Danmark, spirade upp i det följande och bärer nu bitter frukt. När den sista hertigen af Abels ätt, Henrik, dog 1375, bemäktigade sig holsteinska grefvarne helt enkelt Slesvig. Danmark, för svagt att hindra detta våld, måste hålla till godo och nöjas med att kolsteinska grefvarne, i egenskap af hertigar i Slesvig, förpligtades följa danska konungen i krig som vasall, och hylla honom som länsherre. Afven det holsteinska grefvehuset utslocknade med hertig A