det är personer af den högra adeln och hofvet, som
söka egza och underhålla oron samt reta den okun-
nigare massan emot medelklassen, under hopp att
den ordentliga och arbetsamma delen af befolknin-
gen slutligen skall blifva så utledsnad vid vaktgö-
ringen, att den ånyo kastar sig helt och hållet i
militäreas armar och öfverlemnar sig åt reaktionen.
Gud vet hvilkendera förmodan är den rätta!
Hvad deras nationalförsamling beträffar, som öpp-
nades i förgår, så synas de icke bry sig stort om
den, ellar veta hvad der passerar. Jag skulle till
och med knappt undra på, om konungen sjalf icke
vet det. Hvad honom beträffar, så ångrar han nu
troligen bittert att af inbillningen om egen höghet
icke i tid hafva gifvit efter för de måttliga fordrin-
gar, som ststlidet år gjordes på en konstitution.
Preussen hade då förblifvit utan någon känning af
de revolutionära skakningarna, och han hade ännu
varit en ansadd och mäktig monark, i ett stort, fritt
och konastitutionelt land. Nu kan han deremot nä-
stan betrakta sig såsom den sista i sitt rike. Det
är verkligen hemskt att höra huru det talas om
honom, nästan såsom om en nolla, utan någon siffra
hvarken framför eller efter sig. Han måste taga
händelserna och deras följder, sådane de komma,
utan att kunna styra och leda dem, och har ingen
annan utväg för att hålla sig någorlunda uppe, än
att återkasta på sin bror, prinsen af Preussen, skul-
den för de misstag, han sjelt begått. Hvilken lär-
dom ligger icke härutl för hvarje regent, att ställa
sig i spetsen för allmänna tänkesättet till genomfö-
rande af populära reformer på laglig Väg, medan
det ännu är tid och innan man öfverväldigas af
händelserna.