det är personer af den högra adeln och hofvet, som söka egza och underhålla oron samt reta den okunnigare massan emot medelklassen, under hopp att den ordentliga och arbetsamma delen af befolkningen slutligen skall blifva så utledsnad vid vaktgöringen, att den ånyo kastar sig helt och hållet i militäreas armar och öfverlemnar sig åt reaktionen. Gud vet hvilkendera förmodan är den rätta! Hvad deras nationalförsamling beträffar, som öppnades i förgår, så synas de icke bry sig stort om den, ellar veta hvad der passerar. Jag skulle till och med knappt undra på, om konungen sjalf icke vet det. Hvad honom beträffar, så ångrar han nu troligen bittert att af inbillningen om egen höghet icke i tid hafva gifvit efter för de måttliga fordringar, som ststlidet år gjordes på en konstitution. Preussen hade då förblifvit utan någon känning af de revolutionära skakningarna, och han hade ännu varit en ansadd och mäktig monark, i ett stort, fritt och konastitutionelt land. Nu kan han deremot nästan betrakta sig såsom den sista i sitt rike. Det är verkligen hemskt att höra huru det talas om honom, nästan såsom om en nolla, utan någon siffra hvarken framför eller efter sig. Han måste taga händelserna och deras följder, sådane de komma, utan att kunna styra och leda dem, och har ingen annan utväg för att hålla sig någorlunda uppe, än att återkasta på sin bror, prinsen af Preussen, skulden för de misstag, han sjelt begått. Hvilken lärdom ligger icke härutl för hvarje regent, att ställa sig i spetsen för allmänna tänkesättet till genomförande af populära reformer på laglig Väg, medan det ännu är tid och innan man öfverväldigas af händelserna.