fraesskjutit den arbetande klassens bästa, såsom
varande deras förnämsta syftemål; ungefär på
samma sätt som när Söndagsbladet föregaf 2r-
betsrens fördel gfåsom motif för sina rop emor
näringefriheten. Det kan också ej nekas, att det
till en viss grad lyckats att hos arbetarne sjelf-
ve åstadkomma en för ögonblicketrådande opi-
nion i samma rigtning, hvarom den nyligen
tryckta petitionen till konungen om förbudens
bibebållande, i sammanhang med frågan om ar-
betarnes representationsrätt, vittnar. Detta har
verkligen gått så långt, att, enligt hvad vi sjelf-
ve genom samtal utrönt, åtskillige arbetare fin-
nas, hvilka på allvar låtit införlifva sig med
den föreställningen, stt det betyder ingentingj
om de betala sina förnödenbeter dyrare eller.
mås:e undvara å:skilligt deraf, blott all impori
utifrån blefve himmad, emedan de inbilla sigl:
att det skall bidraga till en säkrare arbetsför-!
tjenst för dem.
Vill man närmare undersöka orsaken, huru
eit mot arbetarnas egen fördel så stridande fö-
reställningssätt hos dam kan uppstå, så visar
sig snart denna orsik ligga deri, att det är lätt
för den enfaldigsste ait fästa sig vid den ensta-
ka satsen eller frasen, som i sig sjelf är sann,
att allt hvad som tiliverkas inom landet äfven
måste lemna någon arbetsförtjenst åt den sven-
ske arbetaren; ssmt att konkurrensen med ut-
ländska varor i vissa fall kan minska afsättnin-
gen af inhemska tllverkningar af samma slag;
men derexot fordrar det en sammanbindning
af tvenne begrepp, hvaraf icke enhvar är mäk-
tig, för att- uppfatta att ett utbyte af varor,
genom handeln med utlänvingen, under iaktta-
gande af nödig varsarahet, kan för den svenske
arbetaren föranleda dels direkt, dels indirekt
ett större tillfälle till förtjenst, än derigsnom
att man söker tillverka allt åt sig sjelf inor
landet. Denna slutsats bar äfven på andre
ställen än i vårt land fordrat sin tid för att
göra sig gällande ho: mängder; och derföre
hefva nästan öfveralit de, som yrkat på lossan
da af de probbitiva banden, i förstone varit
utsatta for bitterhet, att icke säga förföljelser,
ehuru deras system sedtrmera vill sllmän för-
del gjort sig alitmer gällande. Låtom oss imed-
lertia upplysa hvad här blifvit framsiilldt msd
et exempel:
Om finnarna få tillstånd at, emot låg tull,
införa smör, salt kött, fläsk, grofva strumpor
och fianstöflor m. m., så lider den svenske
landtwannen deraf, säga hry v. Hartminsdorff
mn. ff. Deremot påstå vi, att om finnarne fåls
sälja sina veror här, så får den stockbolmsk:l;
nandtverkaren och manufakturi-ten i utbyte
sälja varor, som finnarne behöfva; derigenom
sättas da förre i tillfälle att produc:ra mera, än
eljest, samt till billigare pris, i samtma min som
lenadskostnaden förminskas genom billigare pris
på lifsförnödenbeter. Men som en större produktion
af industrien äfven måste sysselsätta ett större
antal arbetare, så kommer i coca med detsara-
ma äfven en större konsumtion af en del sven-lf
ska landtmannavaror att ega rum. Vidare, oml;
t. ex. fläsk finge tullfritt hitföras från Amerika,
der det produceras i myckenhet och till billigt
pris, så skulls det sannolikt i sin mån öka af-
sättnipgen på svenskt jera till Amerika, hvil-
ken vara icke kan exporteras dit och säljas
utan förlust, så framt icke tillfällen gifves till
ierfrakt. Vi behöfde då köpa mindre sill från
Norge, dit vi hvarken kunna utföra trä eller1
jern. De smeder och bruksägare samt köpmän,
som hade förtjenst af jernexportens tillökning,!
sattes då naturligtvis i tillfälle att för den deraf !!
skördade behållnirgen blifva afnämare af åtskii-!
liga andra varor, hvilkas framalstrande gålvo ;
arbetsförtjenst hvar på sitt håll. Uzri detta för-
hållande med varubyten ligger egentliga förkla-,
riogen fill den obestridliga och af århundra-!s
den; erfarenhet bevisade sannicgen, att handeln li
utgör hufvudköällan till ländernas rikedom. Enl:
nflig handel befordrar först modernäringarnes
l
Å
J
I
t
j
(
SN trär
framsteg, vidare skeppsrederierna samt ökar slä-
dernas tillväxt och folkmängd. Når en ökad
befolkning strömmar till städerna, uppstår der
behsfvet af nya byggnader, hvilkas uppförande
sysselsätter arbetsfolk. Såväl desa, som de,
hvilka sysselsätta sig med handeln, hafva alla
behof af handtverksres biträde för sina dagliga
örnödenbeter; handiverkarne samt arbetarne
i allmänhet öka förtäringen af landtmannapro-
dukter och landtmannen kan tillbaka köpa af
deras tillverkvingar. Med ett ord -sagdt, genom
hbendeln uvpstir ett ständigt utbyte af den en2
menniskens fördel emot den andras, bvilket icke
ör hvsrje tillfälle kan regleras eller beräknas i
sfror, men som visar sig i resultatet af det
hela. Den farligaste och mest förvillande af
alla föreställningar är den, att vid utsyte emel-
i:Dn tverne personer, den ena nödväcdigt skall
förlora hv2d den andra vinner; vill man tänka
nirmare på saken, så skall man tvärtom finna,
att hvarje frivilligt utbyte är till vinst för båda
parierna.
D2 sanningar vi här framställt utesluta inga-
junda nödvändigheten att iakttaga försigtighet,
och icks genom häftiga förändringar i tullagar
ruinera den inhemska industrien; men det är
på andra sidan en lika stor förvillelse, om ar-
betsklassen låter inbilla sig, att den har fördel
af ett sådant system, som endast bidrager att
vöra alla förnödenbetsartiklar dyra, till vinst för
uågra få, på mängdens bekostnad. Stockholms-
boerna kunna i det fallet bäst intyga hvad se
vunnit på inskränkningarne i handela med Fin-
land. De påståenden, som vi här ofvanför ci-
terat, angående försöken att uppdrifva tullen
äfven på arbetsklassens lifsförnödenheter, torde
i det faliet visa huruvida det varit den klassens
verkliga fördel, som legat prohibitifsystemets
förfäxtare om bhjertat.
RIESDAGEN.
Ridderskapet och Adeln afslutade i går afton
pröfningen af betänkandet angående tullbevillningen.
Utskottets hemställan om fortfarande af nu gällande
bestämmelser i afseende å spanmål godkändes. Tul-
——