Så har jag ej förstått saken.- Är icke afsigten, att
befordra god ordning och skydda lugnet inom huf-
vudstaden, om det skulle hotas? Ar icke detta syf-
temål sådant, att Regeringen hade anledning att
vara erkänsam derför, och hufvudstadens innevånare
i allmänhet att önska dess verkställighet och på
allt sätt befordra den? År det nu förbjudet för
svenskarna att ega gevär, att bära dem på axeln,
eller skyldra med dem, eller hvila på hanen eller
anställa hvilka manövrer som helst, eller kan sådant
förbjudas? Hvem är väl nog djerf att våga sätta så-
dant i fråga? Att marschera eger likaledes hvem
som behagar och har tid dertill; och finnesicke re-
dan ett jägarförbund som sammanträder för att öfva
sig i målskjutning? Annu en gång, hvarföre gå
icke de, som önska saken, sjelfve 1 författning
om planens verkställande, så mycket heldre, som
annars är temligen troligt finnas de, som genom
hvarjehanda hocus pocus skola skjuta undan den-
samma, till stor skada för det allmänna, men hvil-
ket är en konst som man förstår ganska väl, när
någonting kommer före, som icke bebagar. Hvar-
före då af underdånigt fjesk bråka med petitioner
om tillstånd att inkomma med ett förslag, som in-
gen kan neka petitionärerna att uppgöra huru de
behaga?
Att ett parti finnes, som egentligen icke tycker
om något slags beväpning, hvilken icke hvi-
lar på militärdespotismens grund eller är tillskuren
efter ryskt mönster, och att detta parti nu tyckes
hafva stort insteg, kan således icke hindra sakens
framgång, om den är nyttig och man vill den. Det
kommer blott an på om icke den hufvudegenskap,
som malisen vill tillägga Stockholmsboerna, nemli-
gen slappheten, äfven denna gången tager öfver-
hand, och nu, såsom så ofta tillförene, förtränger all
energi. Den som lefver får se. Civis.