— 77 NAGRA ALLVARLIGA ORD OM SÖNDAGSBLADET. Till Redaktionen af Aftonbladet! En man, som venligen endast såsom åskådare följer dagens bkändelser, men likväl af intresse för det allmänna uppmärksamt läser alla utkoxamande tidningar, bar icke alldeles uta: förundran och ledsnad förmärkt den likgiltigbet, hvarmed herrar publicister i allmänhet, saart sagdt alldeles stillatigande, låtit det beryktade Söndagsbladet vecka efter vecka, oc på sjelfva den dag, som borde vara egnad å: förståndets och sedernas förädling, utminutera giftet af sina förvillande och omoraliska låror. Någon egentlig skarpeinnighet behöfves väl icke för att inse, att Söndagsbladet egentligen går deras ärender, som vilja bafästa god:ycket, missbruken samt privilegier och förmånsrätter at alla slag, hvarigenom den ena samhällsmedlemmen blir herre öfver den andra. Man kan elå upp Söndagsbladet hvar som helst, för att fiina, buru det predikar emot den verkliga frihetens och de medborgerliga rättigheternas grundsatser, i tillämpning till lagstiftningen nåstan i hvad slags gren som helst. Men detta observerar icke alltid den enfaldigare. Ty under en förvånande ckunnighet i sak, besitter Söndegsbladet tillräcklig slughet för att förstå ait anslå vissa strängar, till hvilkas Jjud de ligre klasserna i samhället måste vara benägne att lyssna. Likasom den bekante Kexell i bfstiden aldrig ställde sig utan sillsallad, så ställer Söndagsbladet sig eldrig utan några söta fraser om arbetsklassens rätbgbeter. Men den egentiiga konsten, uti hvilken detta blad har en egen färdighet, Leståir i dess sätt att, just under denna mask af nit och låtsad känsiosemhet för dessa klassers bihof m. m., förråda deras intressen och verkliga bästa. Det har varit :Il,, kanhända ganska illa, ati je öfriga tidningarne icke gjort sig mödan att motarbeta det li terära och moraliska förder, som Söndagsbladet sålunda sökt sprida; ty det är alltid beklagligt, om en stö:re eller mindre del af den läsange publiken af van:n fattar en viss serk för det dåliga och Jåga. Man kap väl göra rättvisa it den könsla, som funnit de! motbj.dande att på något sätt inlåta sig med ena persöp, som i det Heta hvsrken bar ordning 1 sin tankeföljd, eller reda på ämnenas samwinhang; ceh som genom: tonen i sitt framstållvipg:sätt närmast kan liknas vid rima:kt schrejern, eom förevisar sitt skåp för allmänheten på ett marknads org och med sina krystade infall söker väcka pyfikerheten och locka till sig slantar från några nyfikn?. Jag her äfven hört en annan iavändping, såsom skål hverföre -de andra tidbingarna!sj brytt: sig Om Söndagsbladet. De kloka, föravföuga och välttrkande, säger man, förskta detta blad. Men månne icke just detia bevisar, att Söndagsbladets sanna karakter, att söka vilseföra och hedraga de enfaldigare och misdre upplyste cm ceras verkliga basta, hade så myckst keldre bordt fromläggas, just derföre, att dess publik u:göres af de enfaldigare, eller dem, som hafva mindre tillfälle att följa mad tidningshtteratusen i allmänhet, men som tycka det vara ro