SJUCD Vela vil dekal Jå VCUYVI IViI SälldvdALaA persv
ner, till bvilkas klass Louis Blanc, såsom be-
kant, räknar sig.
Louis Blanc begär ordet, och framträder till tri-
bunen. Man bär fram en taburett åt honom, hvar-
på hen uppstiger. Medborgare! säger han, jag
visar mig här för er i dag, fri från all personlig
fördom, och skild från de vilkor af återhållsamhet
och tvång, som statsangelägenheters utförande förut
pålagt mig. Jag kan i dag uttala min tanke så-
som en fri man, bott stödd på öfvertygelse.
Jag vet, att jag kanske i denna församling möter
talrika fördomar emot mig... (tecken af nekande).
Jag tar då er välvilliga uppmärksamhet i anspråk.
Man förebrår oss, att hafva gifvit upphofvet åt
den fruktansvärda frågan om arbetet. Men det är
icke vi, som bragt denna fråga å bane: det är re-
volutionen, som midt under striden, på sjelfva bar-
rikaderna, satt denna fråga i gång på sjelfva revo-
lutionsdagen genom det beväpnade folket, dagen
derpå det förhungrade folket. Må man då till fol-
ket återvisa den förebråelse man gör oss (rörelse).
Att nu undvika en lösning är omöjligt.
J hafven grundlagt en myndighet. Den befinner
sig i en ganska svår ställning. Den behöfver styrka
och popularitet för att lyckas. J kunnen gifva
den styrka; det är hvad jag begär af er, då jag fö-
reslår er att inrätta, icke om två månader, icke om
tre måpader, utan genast, i dag om möjligt, en mi-
niståre för arbetet och framåtskridandet (olika rö-
relse).
Ni har en krigsminister; det behöfs ock en mi-
nister för freden, och denna är: ministern för arbe-
tet och framskridandet.
Hr Grandin. Då borde icke ni hafva tagit af-
sked! (löje).
I. Biarc. I sjelfva det ögonblick då februari-
revolutionen utbröt, såg jag att krisen var svår, och
jag dömde att den skulle blifva ännu svårare. 0O-
lyckligtvis har jag fått rätt. Utan tvifvel är det
ordning på gatorna nu; men är förtroendet åter-
ställdt? är krisen slut? Ni vet ganska väl mot-
satsen.
Man skall säga, att vi skapat oordningen: att det
är från oss, som oordningen utgått. Hvad mig an-
går, vet jag att mitt samvete säger mig, det jag,
ständigt i Luxembourg tvungen att underhandla
med stormen, gjort allt hvad man kunnat vänta
af en redlig medborgare. Jag tackar detta hjelte-
modiga folk, att hafva bistått mig i sträfvandet att
bibehålla hufvudstadens lugn. Ehuru nedriga an-
klagelser velat göra mig ansvarig för de närvarandel
olyckorna, skall historien en dag säga, att under
tvenne månader, från att utgå ur en förfärlig storm,
och i närvaro af en brytning hvarmed ingenting kan
jemföras, ordningen dock upprätthållits i hufvudsta-
den, och vi öfverlemnat åt er en population, visserli-
gen uthungrad och usel, men full af förtroende och
ädel mod.
Men säger åt folket, att vi drömma utopier; man
säger till oss: vi vilja se er i den praktiska
tillämpningen I Och under det man säger detta åt
OSS, OSS, som ej hade något medel att sätta appli-
kationen i verket, som ej kunde göra något så-
som ett från staten direkt utgående försök, yttrar
man åt folket: Ni ser huru det är, dessa tbeori-
ster, som lofvat er så vackra saker, äro de som
bibehålla ert elände och skapa det. Ty hvad hafva
de uträttat efter två månader ?
Likväl, medborgare! hvad kan man förebrå oss?
Genom de ider vi satt i omlopp, hafva vi, i brist
på realitet, gifvit folket bopp. Folket sade då tilll
sig sjelf: om denna dag är en bedröfvelsens dag,
så skall dock framtiden blifva ljusare. Vi hafva
hederligt folk som sysselsätter sig med vår ställ-
nipg. Vi ega väl icke änvu lyckan, men vi bafva
hopp. På detta sätt har lugnet upprättbållits i
landet; men hvad lön hafva vi uppburit? Orättvi-
sor, kallt skämt, oupphörliga smädelser.
Vid detta tillfälle är jag glad att kunna säga er,
att, om jag lemnat makten ifrån mig genom attl:
laga afsked, om jag förklarat, att jag ända till kon-:
stitutionens antagande skall hålla mig utanför mak-:
ten, detta beslut hos mig dock ej blifvit förestaf-
vadt af modlöshet. Det är sant att mycken smärtal
nträngt i mitt bröst, när jag väntade hvad som
händt mig. Jag vet att man ej ostraffadt anfaller
styrkan. (Oh! oh!) Jag vet, att det ej är lätt att få)
nya idter antagna (nytt buller). Jag visste attjag:
skulle göra mig många fiender.
Från alla kanter ropas: Nej! alldeles icke! Detl:
ir ej frågan om det!
Louis Blanc. Jeg visste att jag skulle lida förl,
olket ... ,
Församlingen i massa: Alldeles icke! På intet
sätt !
Många röster: Likasom ni, äro vi alle upptagnel
af begär att tjena folket! Vi äro män af folket!
Alla representanterne uppstiga på en gång: Jal
ja! vi äro det alle! alle!
I detta ögonblick erbjuder nationalförsamlingen
den mest högtidliga anblick, en djup rörelse herr-
skar på läktarne.
Louis Blanc. Ja, jag vet, medborgare! att j alle
ären folkets män,
Talrika röster: Ja, dess vänner! dess vänner!
Louis Blanc. Nåväl, om någon sade till er, fol-
kets vänner: ni är orsaken till förlängandet af fol-l.
kets elände, ni äro dåliga medborgare! skulle nil
tillåta det ?
Från alla sidor: Men man har aldrig sagt det om er!
Hr Berger: Långt derifrån, man sade ju er i
går, att ni gjort er väl förijent af fäderneslandet.
Louis Blanc. Måvara; men jag har blifvit djupt
sårad, och af hvad? Anfall, som gjordes på mina
Afsigter...
Talrika röster: Nej! nej! alls icke!
En ledamot: Er person är helt och hållet utom
debatten, och jag beklagar, att ni så ofta inblan-
dar den deri.
Louis Blanc fotrtfar icke desto mindre att tala om
sig sjelf i stället för ämnet.
Bullret stiger härigenom och blir slutligen all-
mänt.
Presidenten äskar flera gånger tystnad.
Louis Blanc soker få makt med oväsendet och
säger : Ni vet icke, medborgare! till hvilken grad
ni gör mig lycklig (rörelse). Det är emedan jag
var öfvertygad, att bär ingen menniska fenns, som ej
skulle svara på ropet: Man måste frälsa folket, tyl
det är olyckligtI Det är emedan jag var förvissad
om denna enstämmighet jeg talat, som jag gjort.
Många röster: Nog! nog! l
Louis Blanc får åter ordet och, efter att hafvals
ramlagt orsaken hyvarföre han scott sig nödsakad att
nblanda sin person i frågan, förnyar han sin pro-
position om stiitandet af en ministöre för arbete:s
organisation och framåtskridandet.
Hr Peupin besvarar Louis Blanc, taler om del
misslyckade projekterna i Luxembourg och slutar!
med att anse den af Louis Blanc föreslagna mini-
ståren öfverflödig. Han vill endast hafva en ministår
för allmänna arbeten. a
TT rn
DEN HELIGA ALLIANSEN.
— (Hir nedan införda stycke är öfversatt från en
danst minadsskrift, kallad Nord 09 Syd, författad
och utgifv:cn af M. Goldschmidt, den bekante tid-
ningen Corsarsns förra utgifvare. Vi rekorcmendera
öfverhiufvud doesnana 2; nm 3:60 tva hace dan evanetv