SJUCD Vela vil dekal Jå VCUYVI IViI SälldvdALaA persv ner, till bvilkas klass Louis Blanc, såsom bekant, räknar sig. Louis Blanc begär ordet, och framträder till tribunen. Man bär fram en taburett åt honom, hvarpå hen uppstiger. Medborgare! säger han, jag visar mig här för er i dag, fri från all personlig fördom, och skild från de vilkor af återhållsamhet och tvång, som statsangelägenheters utförande förut pålagt mig. Jag kan i dag uttala min tanke såsom en fri man, bott stödd på öfvertygelse. Jag vet, att jag kanske i denna församling möter talrika fördomar emot mig... (tecken af nekande). Jag tar då er välvilliga uppmärksamhet i anspråk. Man förebrår oss, att hafva gifvit upphofvet åt den fruktansvärda frågan om arbetet. Men det är icke vi, som bragt denna fråga å bane: det är revolutionen, som midt under striden, på sjelfva barrikaderna, satt denna fråga i gång på sjelfva revolutionsdagen genom det beväpnade folket, dagen derpå det förhungrade folket. Må man då till folket återvisa den förebråelse man gör oss (rörelse). Att nu undvika en lösning är omöjligt. J hafven grundlagt en myndighet. Den befinner sig i en ganska svår ställning. Den behöfver styrka och popularitet för att lyckas. J kunnen gifva den styrka; det är hvad jag begär af er, då jag föreslår er att inrätta, icke om två månader, icke om tre måpader, utan genast, i dag om möjligt, en ministåre för arbetet och framåtskridandet (olika rörelse). Ni har en krigsminister; det behöfs ock en minister för freden, och denna är: ministern för arbetet och framskridandet. Hr Grandin. Då borde icke ni hafva tagit afsked! (löje). I. Biarc. I sjelfva det ögonblick då februarirevolutionen utbröt, såg jag att krisen var svår, och jag dömde att den skulle blifva ännu svårare. 0Olyckligtvis har jag fått rätt. Utan tvifvel är det ordning på gatorna nu; men är förtroendet återställdt? är krisen slut? Ni vet ganska väl motsatsen. Man skall säga, att vi skapat oordningen: att det är från oss, som oordningen utgått. Hvad mig angår, vet jag att mitt samvete säger mig, det jag, ständigt i Luxembourg tvungen att underhandla med stormen, gjort allt hvad man kunnat vänta af en redlig medborgare. Jag tackar detta hjeltemodiga folk, att hafva bistått mig i sträfvandet att bibehålla hufvudstadens lugn. Ehuru nedriga anklagelser velat göra mig ansvarig för de närvarandel olyckorna, skall historien en dag säga, att under tvenne månader, från att utgå ur en förfärlig storm, och i närvaro af en brytning hvarmed ingenting kan jemföras, ordningen dock upprätthållits i hufvudstaden, och vi öfverlemnat åt er en population, visserligen uthungrad och usel, men full af förtroende och ädel mod. Men säger åt folket, att vi drömma utopier; man säger till oss: vi vilja se er i den praktiska tillämpningen I Och under det man säger detta åt OSS, OSS, som ej hade något medel att sätta applikationen i verket, som ej kunde göra något såsom ett från staten direkt utgående försök, yttrar man åt folket: Ni ser huru det är, dessa tbeorister, som lofvat er så vackra saker, äro de som bibehålla ert elände och skapa det. Ty hvad hafva de uträttat efter två månader ? Likväl, medborgare! hvad kan man förebrå oss? Genom de ider vi satt i omlopp, hafva vi, i brist på realitet, gifvit folket bopp. Folket sade då tilll sig sjelf: om denna dag är en bedröfvelsens dag, så skall dock framtiden blifva ljusare. Vi hafva hederligt folk som sysselsätter sig med vår ställnipg. Vi ega väl icke änvu lyckan, men vi bafva hopp. På detta sätt har lugnet upprättbållits i landet; men hvad lön hafva vi uppburit? Orättvisor, kallt skämt, oupphörliga smädelser. Vid detta tillfälle är jag glad att kunna säga er, att, om jag lemnat makten ifrån mig genom attl: laga afsked, om jag förklarat, att jag ända till kon-: stitutionens antagande skall hålla mig utanför mak-: ten, detta beslut hos mig dock ej blifvit förestafvadt af modlöshet. Det är sant att mycken smärtal nträngt i mitt bröst, när jag väntade hvad som händt mig. Jag vet att man ej ostraffadt anfaller styrkan. (Oh! oh!) Jag vet, att det ej är lätt att få) nya idter antagna (nytt buller). Jag visste attjag: skulle göra mig många fiender. Från alla kanter ropas: Nej! alldeles icke! Detl: ir ej frågan om det! Louis Blanc. Jeg visste att jag skulle lida förl, olket ... , Församlingen i massa: Alldeles icke! På intet sätt ! Många röster: Likasom ni, äro vi alle upptagnel af begär att tjena folket! Vi äro män af folket! Alla representanterne uppstiga på en gång: Jal ja! vi äro det alle! alle! I detta ögonblick erbjuder nationalförsamlingen den mest högtidliga anblick, en djup rörelse herrskar på läktarne. Louis Blanc. Ja, jag vet, medborgare! att j alle ären folkets män, Talrika röster: Ja, dess vänner! dess vänner! Louis Blanc. Nåväl, om någon sade till er, folkets vänner: ni är orsaken till förlängandet af fol-l. kets elände, ni äro dåliga medborgare! skulle nil tillåta det ? Från alla sidor: Men man har aldrig sagt det om er! Hr Berger: Långt derifrån, man sade ju er i går, att ni gjort er väl förijent af fäderneslandet. Louis Blanc. Måvara; men jag har blifvit djupt sårad, och af hvad? Anfall, som gjordes på mina Afsigter... Talrika röster: Nej! nej! alls icke! En ledamot: Er person är helt och hållet utom debatten, och jag beklagar, att ni så ofta inblandar den deri. Louis Blanc fotrtfar icke desto mindre att tala om sig sjelf i stället för ämnet. Bullret stiger härigenom och blir slutligen allmänt. Presidenten äskar flera gånger tystnad. Louis Blanc soker få makt med oväsendet och säger : Ni vet icke, medborgare! till hvilken grad ni gör mig lycklig (rörelse). Det är emedan jag var öfvertygad, att bär ingen menniska fenns, som ej skulle svara på ropet: Man måste frälsa folket, tyl det är olyckligtI Det är emedan jag var förvissad om denna enstämmighet jeg talat, som jag gjort. Många röster: Nog! nog! l Louis Blanc får åter ordet och, efter att hafvals ramlagt orsaken hyvarföre han scott sig nödsakad att nblanda sin person i frågan, förnyar han sin proposition om stiitandet af en ministöre för arbete:s organisation och framåtskridandet. Hr Peupin besvarar Louis Blanc, taler om del misslyckade projekterna i Luxembourg och slutar! med att anse den af Louis Blanc föreslagna ministåren öfverflödig. Han vill endast hafva en ministår för allmänna arbeten. a TT rn DEN HELIGA ALLIANSEN. — (Hir nedan införda stycke är öfversatt från en danst minadsskrift, kallad Nord 09 Syd, författad och utgifv:cn af M. Goldschmidt, den bekante tidningen Corsarsns förra utgifvare. Vi rekorcmendera öfverhiufvud doesnana 2; nm 3:60 tva hace dan evanetv