Ten, hr boktryckaren Wallden, om rättelser i ett par
misstag, begångna af en, såsom det vill synas, ny
medarbetare i Dagbladet, hvilken tyckes besitta en
god portion oäriighet. Dagbladet förklarar neml.
sin bjortliga bedröfvelse att A. B. skall vara så
missnöjdt öfver Degbladets bemödanden att ställa
dess förehafvanden i deras rätta dager,. — Dag-
bladet menar att vi likväl borde inse att välvilja
ligger derför till grund, ty den man älskar den
agar man, säger ju en urgammal sentens. Detta
psynes ÅA. B. likväl icke fatta, men tror 0ss vilja
nedsätia och motarbeta det förträffliga bladet. Nej,
Gud bevars! buru skulle det kunna falla oss in
etc. I denna stil fortgår det sedan hela vägen ige-
nom.
Vi måste tillstå, att detta språk förundrar oss.
Hvarom är frågan i denna polemik? Jo, Dagbla-
det har emot Aftonbladet tillåtit sig grofva ut-
låtelser och beskyllningar, grundade på det påstå-
endet, att ÅA. B. uti tvenne frågor skrifvit den ena
gången tvärt emot den andra. Det har neml. på-
stått, att ÅA. B. först skulle yrkat på krig emot Dan-
mark, och sedan skrifvit emot krig; och vidare att
A. B. skulle först skrifvit käckt emot det begärda
anslaget till rustningarna, men sedan, 48 timmar
derefter. skrifvit för samma anslag. I afseende på
den förra frågan ådagalade vi medelst attryckning
af just den artikel, som Dagbl. hade åberopat, att
A. B:s yrkande utgjorde motsatsen af hvsd Dagbl.
velat insinuera; i det sednare bänseendet nödgades
vi anmärka, att uppgiften, det ÅA. B. bestridt de 2
millionernas beviljande, vore en dikt.
Vi hemställa nu huruvida det utgör någon öfver-
drifven önskan att Dagbl. må erkänna de gjorda
misstagen, helst då vi ingalunda yrkat, att sådant
ekall ske på något förödmjukande sätt? Det är väl
sannt, ett Dagbl:s förläggare kan anse sig stå så att
säga utom polemikens skotthåll, då det är kändt,
att han icke sjelf lägger sig ombord med författan-
det af politiska artiklar, utan sköter tidningens eko-
nomi, och det på ett ganska berömligt sätt; men
så länga icke någon annan redaktör är uppgifven,
hvarken i allmänhet eller för detta speciella fall, så
måste tit. Walldn ursäkta, att man vänder sig till
honom. Vi ha tillförene i allmänhet tyckt oss finna,
att tit. Walldn är en honnett och iberal man, som
icke förbiser de reglor hvilka gälla emel!an hyfsade
menniskor i umgängeslifvet, och som inzalunda vill
med sitt blad ställa sig på samma linea med Tiden,
Söndagsbiadet eller andra pressens hamnbusar.)
Zmedlertid är Dagbl. här ett godt stycke på vägen
ät det hållet. Ty, hvad gör Dagbladet, sedan vi er-
inrat detsamma om dess misstag? Det förklarar så-
som en oförskämåhet af Å.B., att begära det Dag-
bladet skulle göra ursäkt derför, att det råkat be-
rätta ett obestridligt faclum, och tillägger: men
shvad hafva vi då gjort, värdaste vän? endast cite-
prat edra egna ord etc. (nemligen falskt!!)
Vi kunne svårligen förstå annat, än att detta är
att krydda en osanning med en förolämpning. Här
är icke fråga om att vilja inskränka Dagbladets rät-s
tighet a:t få fälla buru ohemula omdömen det be-
hagar om Aftonbladet; vi anhålle endast och for-
dra, att man icke må till styrkande af sådana om-
dömen föregifva handlingar eller yttranden från A.
B:s sida, som man sjelf hopdiktat, eller att man
åtminstone icke må fortfara med osanningarnes upp-
repande, sedan misstagen blifvit påpekade och den
förolämpade begärt att de må blifva rättade. Vi
yrka helt enkelt, att Dagbl. antingen må uppgifva
och afirycka de stycken i A. B., utan afstympning
eller förvrängning af meningen, hvarpå Dagblads-
författaren grundat sitt, med skymfliga utlåtelser
mot ÅA. B. beledsagade, påstående, att A. B. yrkat
på krig, samt käckt skrifvit emot de 2 millionernas
beviljande, eller också på ett konvenabelt sätt er-
känna sitt misstag. Det är icke möjligt att tit.
Walldn kan vara döf för dessa anspråk af billighet.
Vi förutse väl såsom sannolikt, att samma Dag-
blads-författare, som yttrat sig i det eleganta ma-
når vi här ofvan citerat, skall till svar härpå söka
sin tillflykt uti hvarjehanda utlåtelser om den öm-
het och grannlagenhet, som just nuk påkommit ÅA. B.,
0. 8. Vv. Men på det han icke må göra sig onödigt
besvär, anhålla vi att få erinra, att Å. B. i denna
sak icke öppnat polemiken med Dagbladet, utan
blifvit af det sednare å propos des bottes anfallet.
Vidare måste vi påminna om nödvändigheten att
skilja emellan anmärkningar, genom hvilka man be-
strider andras åsiger och omdömen, och sådana,
hvilka bestå i åberopanden och citationer af mot-
ståndarens egna yttrande. Vi hafva stor anledning
att tro, det Dagbladsskribenten, antingen af mindre
redighet eller mot bättre vetande, förblandar dessa
två saker; emedan vi finne att Dagbladet i samma
artikel, rom här vidrörts, insinuvrat, att ÅA. B. ut-,
spridt osanningar, insinuationer, kalomnier och ge-
pmenheter angående sina motståndare, utan att ens,
i anseende till bristande utrymme,, tillåta en vVe-
derläggning. Man finner genast hurusom Dagbla-.
det här, för att komma undan, kastat sig in på ett
annat kepitel. Här är icke fråga om att vi begärt
få föra in i Dagbladet någon vederläggning af dess
omdömen, utan, såsom ofvan är nämndt, allenast att
Dagbladet må verificera sina egna uppgifter, angå-;
ende det handlingssätt och de omdömen det tillagt
A. B. Vi förstå ganska väl hvar skon klämmer, el-
ler hvari den omständighet består, på hvilken Dag-
bladet alluderar, nemligen att A. B. för bristande!
utrymme nekade hr Dalman att införa en lång ar-l.
tikel, som innefattade en replik på anmärkningar i
A. B. emot reservanterne i reformvännernas säll-
skap. Detta exempel är illa valdt, så mycket mer
som hr Dalman, just vid det åberopade fallet, be- j
gick en oförrätt emot A. B:s förläggare. Den sist-
nämnde anhöll nemligen uti den biljett till hr D.,
bvaraf ett utdrag redan varit tryckt, att hr D. täck-
tes sjelf öfvertyga sig om, att ÅA. B., under de da-
gar, då den omnämnda replikens införande ifråga-
sattes, var öfverhopadt ar artiklar, som redan voro
uppsatte och väntade på utrymme till införande.
Utan att göra detta, hvilket icke hade kostat mera
än några steg tvärs öfver gatan, drog hr D. då icke
i betänkande att oriktigt föregifva det A. B:s förläg-
gare hade lemnat honom ett skriftligt löfte om re-
plikens införande och brutit detta löfte, samt att på
detta föregifvande grunda den, åtminstone mindre
artiga utlåtelsen, att hr Hjerta felat mot det uppfö-
rande en gentleman bör iakttaga. Kunna hr Dal-
man eller Dagbladet deremot visa, att A. B. vid nå-
got tillfälle citerat deras egna ord oriktigt och der-
På grundat tillvitelser emot person, äfven mindre
massiva än de äro, hvilka Dagbladet gjort emot oss,
då inträffar samma casus som vi här öfverklagat,
och då, men endast då först, skola vi nödgas er-
känna oss skyldige att hafva gjort anspråk på större
grannlagenhet hos andra, än vi sjelfva vilja under-
kasta oss. .
Det är måhända en pligt att anhålla om ursäkt
för det vi ännu en gång besvärat läsaren med den-
na enskilda tvistefråga; men det kan icke vara svårt
att inse, det den i sjelfva verket angår en ganska
vVvigtig princip, hvaröfver någon regel måste faststäl-
las, såvida tidningspolemiken icke skall sjunka ned
till ett kältringsväsende. Det finnes utan tvifvel inom
ressen, likasom inom hvarje annan del af samhäl-
et, personer, hvilka alls icke fråga efter dessa reg-
1or, och som kanhända till och med, för att bringa
sjelfva publicistyrket i missaktning, gerna skulle vilja
neddraga hvar och en, som befattar sig darmed, till
L
ÅL
AO VA