Ten, hr boktryckaren Wallden, om rättelser i ett par misstag, begångna af en, såsom det vill synas, ny medarbetare i Dagbladet, hvilken tyckes besitta en god portion oäriighet. Dagbladet förklarar neml. sin bjortliga bedröfvelse att A. B. skall vara så missnöjdt öfver Degbladets bemödanden att ställa dess förehafvanden i deras rätta dager,. — Dagbladet menar att vi likväl borde inse att välvilja ligger derför till grund, ty den man älskar den agar man, säger ju en urgammal sentens. Detta psynes ÅA. B. likväl icke fatta, men tror 0ss vilja nedsätia och motarbeta det förträffliga bladet. Nej, Gud bevars! buru skulle det kunna falla oss in etc. I denna stil fortgår det sedan hela vägen igenom. Vi måste tillstå, att detta språk förundrar oss. Hvarom är frågan i denna polemik? Jo, Dagbladet har emot Aftonbladet tillåtit sig grofva utlåtelser och beskyllningar, grundade på det påståendet, att ÅA. B. uti tvenne frågor skrifvit den ena gången tvärt emot den andra. Det har neml. påstått, att ÅA. B. först skulle yrkat på krig emot Danmark, och sedan skrifvit emot krig; och vidare att A. B. skulle först skrifvit käckt emot det begärda anslaget till rustningarna, men sedan, 48 timmar derefter. skrifvit för samma anslag. I afseende på den förra frågan ådagalade vi medelst attryckning af just den artikel, som Dagbl. hade åberopat, att A. B:s yrkande utgjorde motsatsen af hvsd Dagbl. velat insinuera; i det sednare bänseendet nödgades vi anmärka, att uppgiften, det ÅA. B. bestridt de 2 millionernas beviljande, vore en dikt. Vi hemställa nu huruvida det utgör någon öfverdrifven önskan att Dagbl. må erkänna de gjorda misstagen, helst då vi ingalunda yrkat, att sådant ekall ske på något förödmjukande sätt? Det är väl sannt, ett Dagbl:s förläggare kan anse sig stå så att säga utom polemikens skotthåll, då det är kändt, att han icke sjelf lägger sig ombord med författandet af politiska artiklar, utan sköter tidningens ekonomi, och det på ett ganska berömligt sätt; men så länga icke någon annan redaktör är uppgifven, hvarken i allmänhet eller för detta speciella fall, så måste tit. Walldn ursäkta, att man vänder sig till honom. Vi ha tillförene i allmänhet tyckt oss finna, att tit. Walldn är en honnett och iberal man, som icke förbiser de reglor hvilka gälla emel!an hyfsade menniskor i umgängeslifvet, och som inzalunda vill med sitt blad ställa sig på samma linea med Tiden, Söndagsbiadet eller andra pressens hamnbusar.) Zmedlertid är Dagbl. här ett godt stycke på vägen ät det hållet. Ty, hvad gör Dagbladet, sedan vi erinrat detsamma om dess misstag? Det förklarar såsom en oförskämåhet af Å.B., att begära det Dagbladet skulle göra ursäkt derför, att det råkat berätta ett obestridligt faclum, och tillägger: men shvad hafva vi då gjort, värdaste vän? endast citeprat edra egna ord etc. (nemligen falskt!!) Vi kunne svårligen förstå annat, än att detta är att krydda en osanning med en förolämpning. Här är icke fråga om att vilja inskränka Dagbladets rät-s tighet a:t få fälla buru ohemula omdömen det behagar om Aftonbladet; vi anhålle endast och fordra, att man icke må till styrkande af sådana omdömen föregifva handlingar eller yttranden från A. B:s sida, som man sjelf hopdiktat, eller att man åtminstone icke må fortfara med osanningarnes upprepande, sedan misstagen blifvit påpekade och den förolämpade begärt att de må blifva rättade. Vi yrka helt enkelt, att Dagbl. antingen må uppgifva och afirycka de stycken i A. B., utan afstympning eller förvrängning af meningen, hvarpå Dagbladsförfattaren grundat sitt, med skymfliga utlåtelser mot ÅA. B. beledsagade, påstående, att A. B. yrkat på krig, samt käckt skrifvit emot de 2 millionernas beviljande, eller också på ett konvenabelt sätt erkänna sitt misstag. Det är icke möjligt att tit. Walldn kan vara döf för dessa anspråk af billighet. Vi förutse väl såsom sannolikt, att samma Dagblads-författare, som yttrat sig i det eleganta manår vi här ofvan citerat, skall till svar härpå söka sin tillflykt uti hvarjehanda utlåtelser om den ömhet och grannlagenhet, som just nuk påkommit ÅA. B., 0. 8. Vv. Men på det han icke må göra sig onödigt besvär, anhålla vi att få erinra, att Å. B. i denna sak icke öppnat polemiken med Dagbladet, utan blifvit af det sednare å propos des bottes anfallet. Vidare måste vi påminna om nödvändigheten att skilja emellan anmärkningar, genom hvilka man bestrider andras åsiger och omdömen, och sådana, hvilka bestå i åberopanden och citationer af motståndarens egna yttrande. Vi hafva stor anledning att tro, det Dagbladsskribenten, antingen af mindre redighet eller mot bättre vetande, förblandar dessa två saker; emedan vi finne att Dagbladet i samma artikel, rom här vidrörts, insinuvrat, att ÅA. B. ut-, spridt osanningar, insinuationer, kalomnier och gepmenheter angående sina motståndare, utan att ens, i anseende till bristande utrymme,, tillåta en vVederläggning. Man finner genast hurusom Dagbla-. det här, för att komma undan, kastat sig in på ett annat kepitel. Här är icke fråga om att vi begärt få föra in i Dagbladet någon vederläggning af dess omdömen, utan, såsom ofvan är nämndt, allenast att Dagbladet må verificera sina egna uppgifter, angå-; ende det handlingssätt och de omdömen det tillagt A. B. Vi förstå ganska väl hvar skon klämmer, eller hvari den omständighet består, på hvilken Dagbladet alluderar, nemligen att A. B. för bristande! utrymme nekade hr Dalman att införa en lång ar-l. tikel, som innefattade en replik på anmärkningar i A. B. emot reservanterne i reformvännernas sällskap. Detta exempel är illa valdt, så mycket mer som hr Dalman, just vid det åberopade fallet, bej gick en oförrätt emot A. B:s förläggare. Den sistnämnde anhöll nemligen uti den biljett till hr D., bvaraf ett utdrag redan varit tryckt, att hr D. täcktes sjelf öfvertyga sig om, att ÅA. B., under de dagar, då den omnämnda replikens införande ifrågasattes, var öfverhopadt ar artiklar, som redan voro uppsatte och väntade på utrymme till införande. Utan att göra detta, hvilket icke hade kostat mera än några steg tvärs öfver gatan, drog hr D. då icke i betänkande att oriktigt föregifva det A. B:s förläggare hade lemnat honom ett skriftligt löfte om replikens införande och brutit detta löfte, samt att på detta föregifvande grunda den, åtminstone mindre artiga utlåtelsen, att hr Hjerta felat mot det uppförande en gentleman bör iakttaga. Kunna hr Dalman eller Dagbladet deremot visa, att A. B. vid något tillfälle citerat deras egna ord oriktigt och derPå grundat tillvitelser emot person, äfven mindre massiva än de äro, hvilka Dagbladet gjort emot oss, då inträffar samma casus som vi här öfverklagat, och då, men endast då först, skola vi nödgas erkänna oss skyldige att hafva gjort anspråk på större grannlagenhet hos andra, än vi sjelfva vilja underkasta oss. . Det är måhända en pligt att anhålla om ursäkt för det vi ännu en gång besvärat läsaren med denna enskilda tvistefråga; men det kan icke vara svårt att inse, det den i sjelfva verket angår en ganska vVvigtig princip, hvaröfver någon regel måste fastställas, såvida tidningspolemiken icke skall sjunka ned till ett kältringsväsende. Det finnes utan tvifvel inom ressen, likasom inom hvarje annan del af samhälet, personer, hvilka alls icke fråga efter dessa reg1or, och som kanhända till och med, för att bringa sjelfva publicistyrket i missaktning, gerna skulle vilja neddraga hvar och en, som befattar sig darmed, till L ÅL AO VA