KORRESPONDENS-ARTIKEL. 03 Berlin den 13 Maj. Jag hoppas, att de krigiska rustningarns i Sverige icke skola föra oss emot hvarandra med värjan i hand, utan att vi i Stockholm och Berlin skola förblifva samma vänner, våra åsigter i öfrigt måtte då vara hvilia som heldst. Jag, för min del, kan hvarken biträda det exalterads danska partiet, ellar det exaltarade Holstein-Slesvigsza. Historiskt synes mig öga tvifvelaktigt, att slesvigarna hafva rätt. Mad året 1460 är det i detta hänseende båttre bestäldt, än med året 4721, der danskarne söka sin rättsgruad uti en inkorporation af Slesvig, hvilken, om den veräligea förefunnits, endast skulle varit en handlisg af det 48:de århundradets våld och absoJutisro. Jag medgifver alltför garna, att Eidern, för 3800 år sedan eller mera, var Tysklands fordna grånsflvi; mena hvad säger det? Intet land tillhör för eviga tider ett folk, derföre att detta folks ättefäder fordom innehaft dat; hufvudsak n är hvilken som innahar det nu(?). På stället hav jag sjelf inhemtat, att tyskar nu besitta Slesvig allt intill hafsviken vid Flensburg, och att ända dit knappt en ibland tasen vill vara dansk. Ville danskarne behålla landat, ifrån Flensburg och Töndern intill Eidern, så skulle de våldsamt tvioga invånarna dertill; ty godvilligt, för att icke säga med glädje, säull: dessa aldrig underkasta sig ett sådant välde. Det norra Slesvig deremot är till språk och sedvanor helt och håilet danskt, och man skulle nödgas använda samma orättvisa och våld, om: man ville truga dessa danska invånare under Tyskland. Jag kan således icke erkänna någonting annat för rätt, än att man frågar S!esvigarne: Viljen j vara danskar eller tjszar — viljan j sluta er till Holstein eller Danmark? Jag är öfvertygad, att de nordliga invånarna då skulle svara: Vi äro danskar, och vilja icke ö!vergifva vårt fådernesland och vår stam; men jag är lika förvissad, att södern och landets midt skola med samma bestämdhet vända sig till Tyszland; ty hatet emot danskarne är der stort och allmäat. Alla sympatier draga folket der till Tyskland: genom språk och materielia förhållanden närma de sig Hamburg, men ick: Köpenhamn; hela blidningen är tysk, och det är otänkbart att invånarne der skulle vilja blifva danskar. Jag tror således, att Slesvig måste skiftas, likasom vi preussare nu skifta provinsen Posen och förana dess tyska del med Tyskland, då tyskarna i Posen långt snarare skulla vilja blifva ryssar eiler till och med turkar, äg polackar. Den polska delen åter bör och måste förblifva polsk, få en egen polsk författning och förvaltning; och så snart det blir möjligt att återupprätta ett sjalfständigt Polen, skall Preussen afstå dan polska andelen af Posen och öfverlåta den till det återställda Polen. Hår i Berlin tro vi icke att Sverige skall begynna något fälttåg emot oss; men vi förmoda, att ryskt inflytande varit ganska verksamt för tillvägabringandet af en demonstration. Rysslands politik är för närvarands en sträng neutralitet, som helt och hållet drager sig tillbaka från det öfriga Europa, för att skydda sig sjelf och spara kraftar och medel för händelsen af ett krig med Tyskland, hvilket, efter min tanka, icke kan uteblifva. Men det skulle klappa i händerna om Sverige verksamt grepe in — om det förspillde sitt-blod i Jutland eller. på Fyen om det trädde upp fiendtligt emot Tyskland och Preussen — om det försvagade sig och Tyskland. Hårigenom skulle Ryssland säkrare betrygga åt sig sjelf: besittningen af Finland och befria sig från äfventyret af anfall och förluster. Ty om Sverige slösar sina -härar och sina penniogar för Danmark, så äro följderna deraf ögonskenliga. Icke söka vi att eröfra Danmark, icke att beröfva det en enda by; men ingen skall kunna bestrida oss att taga Jatland eller till och med Fyen i besittning, för att tvinga danskarna att återlemna våra skepp och för att ega en underpant för skadeersättningen. Egde vi en flotta, så skulle vi kunna afgöra saken med danskarna på annät vis; men nu ega vi ingen. Således inga medel att visa oss på sjön. -Dassutom hafva icke vi förklarat danskarne krig, utan de ess (?). Preussen har blott verkställt tyska förbundets: befallningar (?) och knappast afsändt till Danmark den fordna Berlinska vaktparaden — i det hela icke fullt 42,000 man. Derjemte har det alltid räckt handen till fred och försoning; och freden skulle redan hafva följt, om icke det exalterade danska partiet nödvändigt velat hafva strid. Nu tycker detta parti, att danskarna gifvit vika för öfvermakten, hvilket är ett fullkomligt misstag; ty vid hvarje sammanträffande voro preussarne underlägsna danskarna i antal (?). Jag hoppas att svenska politiken noga öfverväger innan den tager något afgörande steg och vänder sig emot Tyskland; hvilket bör vara Sverges naturlige bundsförvandt, i fall frågan någongång blir om strid mot en gemensam och farlig fiende. I Tyskland har Sverige ingenting att vinna. Tyska folket, eldadt af sin nationalkänsla och sin unga frihet, befinner sig i ett revolutionstillstånd, hvars kraft understöder och hänförer det. Vi behöfva ett krig, alldeles som fransmännen behöfde 1793, för att skaffa aflopp åt den inre gäsningen; men det måste vara ett stort europeiskt krig, i hvilket, som vi böra hoppas, Sverge blir vår allierade. Danmark, åter, kan på sina öar hvarken vinna eller förlora dervid; så framt man ieke i Sverge och Norge skulle vara hågad atttillerkänna det förmanskapet i det så mycket omtalade skandinaviska förbundet. Den 8 och 10 Maj hafva vi i hela Proussen förrättat valen till den tyska nationalförsamlingen i Frankfurt och till den preussiska konstituerande församlingen i Berlin. Begge dessa stora församlingar komma för den nästföljande tiden at: ådraga sig verldens blickar; ty på begge beror Tysklands öde. Tyska nationalförsämlingen har det jättelika uppdraget att skapa öfverensstämmelse och evighet i Tyskland, samt att af det förra statsförbundet dana en förbundsstat och ställa en förbundshöfding i spetsen för densamma. Den förberedande församlingen i Frankfurt har beslutat sig för återställelsen af ett tyskt kejsarerike och utarbetat ett grundlagsförslag, hvilket hufvudsakligen är ett verk af professor Dahlmann. Man tror, att det monarkiska Tyskland icke på annat sätt kan upprätthålla fred inom sig, än under en Kejsare, biträdd af ett Riksråd, ett Folkråd och en Riksrätt. Det nya tyska kejsarriket har likväl många afgjorda motståndare, hvilka påyrka en förbundsstat efter nordamerikanskt mönster. Enligt denna åstgt skulle väl förbundshöfdingen väljas ibland de tyska furstärne, men blott för 4 år; ansvariga ministrar skulle handhafva ärenderna; en sanat Ah an ranracanfantkammara skulla fatta ha