KORRESPONDENS-ARTIKEL.
03 Berlin den 13 Maj.
Jag hoppas, att de krigiska rustningarns i Sverige
icke skola föra oss emot hvarandra med värjan i
hand, utan att vi i Stockholm och Berlin skola för-
blifva samma vänner, våra åsigter i öfrigt måtte då
vara hvilia som heldst. Jag, för min del, kan
hvarken biträda det exalterads danska partiet, ellar
det exaltarade Holstein-Slesvigsza. Historiskt synes
mig öga tvifvelaktigt, att slesvigarna hafva rätt.
Mad året 1460 är det i detta hänseende båttre be-
stäldt, än med året 4721, der danskarne söka sin
rättsgruad uti en inkorporation af Slesvig, hvilken,
om den veräligea förefunnits, endast skulle varit en
handlisg af det 48:de århundradets våld och abso-
Jutisro. Jag medgifver alltför garna, att Eidern,
för 3800 år sedan eller mera, var Tysklands fordna
grånsflvi; mena hvad säger det? Intet land tillhör
för eviga tider ett folk, derföre att detta folks ätte-
fäder fordom innehaft dat; hufvudsak n är hvilken
som innahar det nu(?). På stället hav jag sjelf in-
hemtat, att tyskar nu besitta Slesvig allt intill hafs-
viken vid Flensburg, och att ända dit knappt en
ibland tasen vill vara dansk. Ville danskarne be-
hålla landat, ifrån Flensburg och Töndern intill Ei-
dern, så skulle de våldsamt tvioga invånarna der-
till; ty godvilligt, för att icke säga med glädje,
säull: dessa aldrig underkasta sig ett sådant välde.
Det norra Slesvig deremot är till språk och sedvanor
helt och håilet danskt, och man skulle nödgas an-
vända samma orättvisa och våld, om: man ville
truga dessa danska invånare under Tyskland. Jag
kan således icke erkänna någonting annat för rätt,
än att man frågar S!esvigarne: Viljen j vara dan-
skar eller tjszar — viljan j sluta er till Holstein
eller Danmark? Jag är öfvertygad, att de nordliga
invånarna då skulle svara: Vi äro danskar, och vilja
icke ö!vergifva vårt fådernesland och vår stam; men
jag är lika förvissad, att södern och landets midt
skola med samma bestämdhet vända sig till Tysz-
land; ty hatet emot danskarne är der stort och all-
mäat. Alla sympatier draga folket der till Tysk-
land: genom språk och materielia förhållanden när-
ma de sig Hamburg, men ick: Köpenhamn; hela
blidningen är tysk, och det är otänkbart att invå-
narne der skulle vilja blifva danskar. Jag tror så-
ledes, att Slesvig måste skiftas, likasom vi preus-
sare nu skifta provinsen Posen och förana dess ty-
ska del med Tyskland, då tyskarna i Posen långt
snarare skulla vilja blifva ryssar eiler till och med
turkar, äg polackar. Den polska delen åter bör
och måste förblifva polsk, få en egen polsk författ-
ning och förvaltning; och så snart det blir möjligt
att återupprätta ett sjalfständigt Polen, skall Preus-
sen afstå dan polska andelen af Posen och öfver-
låta den till det återställda Polen.
Hår i Berlin tro vi icke att Sverige skall be-
gynna något fälttåg emot oss; men vi förmoda, att
ryskt inflytande varit ganska verksamt för tillväga-
bringandet af en demonstration. - Rysslands politik
är för närvarands en sträng neutralitet, som helt
och hållet drager sig tillbaka från det öfriga Europa,
för att skydda sig sjelf och spara kraftar och medel
för händelsen af ett krig med Tyskland, hvilket,
efter min tanka, icke kan uteblifva. Men det skulle
klappa i händerna om Sverige verksamt grepe in —
om det förspillde sitt-blod i Jutland eller. på Fyen
- om det trädde upp fiendtligt emot Tyskland och
Preussen — om det försvagade sig och Tyskland.
Hårigenom skulle Ryssland säkrare betrygga åt sig
sjelf: besittningen af Finland och befria sig från
äfventyret af anfall och förluster. Ty om Sverige
slösar sina -härar och sina penniogar för Dan-
mark, så äro följderna deraf ögonskenliga. Icke
söka vi att eröfra Danmark, icke att beröfva det
en enda by; men ingen skall kunna bestrida oss
att taga Jatland eller till och med Fyen i be-
sittning, för att tvinga danskarna att återlemna
våra skepp och för att ega en underpant för skade-
ersättningen. Egde vi en flotta, så skulle vi kunna
afgöra saken med danskarna på annät vis; men nu
ega vi ingen. Således inga medel att visa oss på
sjön. -Dassutom hafva icke vi förklarat danskarne
krig, utan de ess (?). Preussen har blott verkställt
tyska förbundets: befallningar (?) och knappast af-
sändt till Danmark den fordna Berlinska vaktpara-
den — i det hela icke fullt 42,000 man. Derjemte
har det alltid räckt handen till fred och försoning;
och freden skulle redan hafva följt, om icke det
exalterade danska partiet nödvändigt velat hafva
strid. Nu tycker detta parti, att danskarna gifvit
vika för öfvermakten, hvilket är ett fullkomligt miss-
tag; ty vid hvarje sammanträffande voro preussarne
underlägsna danskarna i antal (?). Jag hoppas att
svenska politiken noga öfverväger innan den tager
något afgörande steg och vänder sig emot Tyskland;
hvilket bör vara Sverges naturlige bundsförvandt,
i fall frågan någongång blir om strid mot en ge-
mensam och farlig fiende. I Tyskland har Sverige
ingenting att vinna. Tyska folket, eldadt af sin
nationalkänsla och sin unga frihet, befinner sig i
ett revolutionstillstånd, hvars kraft understöder och
hänförer det. Vi behöfva ett krig, alldeles som
fransmännen behöfde 1793, för att skaffa aflopp åt
den inre gäsningen; men det måste vara ett stort
europeiskt krig, i hvilket, som vi böra hoppas, Sverge
blir vår allierade. Danmark, åter, kan på sina öar
hvarken vinna eller förlora dervid; så framt man
ieke i Sverge och Norge skulle vara hågad atttiller-
känna det förmanskapet i det så mycket omtalade
skandinaviska förbundet.
Den 8 och 10 Maj hafva vi i hela Proussen för-
rättat valen till den tyska nationalförsamlingen i
Frankfurt och till den preussiska konstituerande för-
samlingen i Berlin. Begge dessa stora församlingar
komma för den nästföljande tiden at: ådraga sig
verldens blickar; ty på begge beror Tysklands öde.
Tyska nationalförsämlingen har det jättelika upp-
draget att skapa öfverensstämmelse och evighet i
Tyskland, samt att af det förra statsförbundet dana
en förbundsstat och ställa en förbundshöfding i spet-
sen för densamma. Den förberedande församlingen
i Frankfurt har beslutat sig för återställelsen af ett
tyskt kejsarerike och utarbetat ett grundlagsförslag,
hvilket hufvudsakligen är ett verk af professor Dahl-
mann. Man tror, att det monarkiska Tyskland icke
på annat sätt kan upprätthålla fred inom sig, än
under en Kejsare, biträdd af ett Riksråd, ett Folk-
råd och en Riksrätt. Det nya tyska kejsarriket har
likväl många afgjorda motståndare, hvilka påyrka
en förbundsstat efter nordamerikanskt mönster. En-
ligt denna åstgt skulle väl förbundshöfdingen väljas
ibland de tyska furstärne, men blott för 4 år; an-
svariga ministrar skulle handhafva ärenderna; en
sanat Ah an ranracanfantkammara skulla fatta ha-