VARV IDG SIUIILpele Ulla SJUGP UFA LIP slående och oemotsiåndligt bev:s, ait den politiska bildningens ubredande, om den å ena sidan uppkallar en moralisk kraft hos nationerna och föder begär till reformer på lagl:g väg, likväl å andra sidan är ordningens starkaste bundsförvandt emot anirkien. En engelsk tidning innehåller, angående de fransyska affärerna, följande intressanta betraktelser: Sjelfva samhällets lifsanda beror numera i Frankrike, likasom fallet måste vara i de flesta länder, af belåtenheten hos den talrikare och, i följd deraf, obemedlade klassen. Det är en stor fördel att denna klass en gång får tillfälle och utrymme åt sig anvisadt att framlägga alla sina anspråk, sina anledningar till klagan, sina förslag till botemedel, och hela sin filosofi. Aldrig erbjöd någon politisk skådeplats en gynnsammare utväg för en sådan framställning och diskussion, än den nyss öppnade nationalförsamlingen. Man finner der omkring 350 ledamöter af den arbetande klassen tillika med professorerne i de sekter, som egnat sig, såsom det heter, åt arbetels sak. Hufvudstaden Paris synes verkligen, i sitt val af ledamöter, hafva med flit utsett alla dem som kunna draga uppmärksamheten till en så högtidlig och vigtig diskussion. De hafva invalt representanter af hvarja nyans af socialistiska opinioner. Vid sidan af dessa hafva blifvit placerade den protestantiska pastorn Coquerell, den emanciperade prestmannen Lamenais, emellan hvilka båda står dominikanern Lacordaire. Ett sådant filosofiens tornerspel, en sådan sammandrabbning af opinioner har verlden sällan sett; och hela verlden skall äfven girigt lyssna till en diskussion, som uppenbarligen kommer att hvälfva sig omkring sjelfva de sociala, moraliska och — religiösa sanningarnes grundelementer. Vi behöfve icke utbreda oss i någon kritik öfver presidentens i den provisoriska regeringen korta och ob:tydande adress. Det gifver ingen nyckel till regeringens system. Hrr Lamartine och Ledru Follin fortfara att hålla sina syften och misshälligheter beslöjade, samt uttrycka dem endast genom valet af sina platser, på motsatta sidor af sessionssalen: den ene på yttersta högra, den andra på yttersta venstra sidan. Ingen ledamot af församlingen har deremot ännu haft mod att välja sin plats på de medlersta bänkarna. Justemiliösn har blifvit så vanryktad, att ingen, till och med icke de, som allmänt anses tillhöra de moderata, vilja taga sin plats i centern. Alla affektera att tillhöra ett prononceradt parti; och likväl se vi knappt huru det ena partiet framför det andra skall kunna tillegna sig denna karakter. De Lamartine rekommenderar en konstitution, bestående af en kammare och en president, med ett suspensift veto på tre månader. De vildare demokraterne torde väl fordra en exekutiv myndighet af flere medlemmar; men när allt kommer omkring, är skilnaden icke betydlig emellan dessa båda projekter. Demokratien kan knappt gå längre, och hurudana önskningar vissa medlemmar än må hysa att bilda ett bergparti, liknande det ryktbara konventets under förra revolutionen, så äro vi icke i stånd att se med hvilka materialier och principer det skall uppföras. De Lamartine har redan antagit ett system, som föga lemnar något utrymme öfrigt åt hans ultra-liberala rivaler. Samma engelska tidning, ur hvilken vi gjort detta utdrag, innehåller äfven en annan betraktelse, som förtjenar citeras såsom en lämplig påminnelse åt den fanatism, hvarmed det ultrakonservativa kotteriets organer här i Sverige skyndat att förutspå alla möjliga olyckor öfver Frankrike, såsom följder af februarirevolutionen, och att afmåla densamma i de svartaste färger. Det förefaller nästan som om den engelska artikeln skulle vara enkom skrifven för tidningen Tidens och några andras räkning. Ett utdrag deraf lyder som följer: pMan sökte en tid här allmänt utsprida den msDingen, att Frankrikes nationalförsamling aldrig skulle sammankomma, — att den provisoriska regering, som bildades för 40 veckor sedan, aldrig skulle hinna sitt föresatta mål, åtminstone icke utan konspirationer och blodbad. Anarki och plundringar var det minsta af de olyckor som man förutspådde komma att inträffa i Paris. Och äfven om man medgaf det något hopp fanns att nationalförsamlingen kunde komma att sammanträda, så antogs det såsom en gifven sak från vissa håll, att den skulle komma att tyranniseras af hopen och trampas under fötterna af oroliga arbetare och kommunister. Alla dessa dystra spådomar hafva lyckligen gått upp i rök. Ingen kollision, inga plundringar hafva förekommit. Man har väl sett en eller två alertecs, en eller två demonstrationer och några af regeringens funktionärer, öfverdrifna i nit, men bristande i erfarenhet, hafva talat och skrifvit oklokt; men på det hela, så vidt frågan angått det allmänna lugnet och den politiska ordningen, hafva de 40 veckorna passerat utan att någon skada skett relativt till omständigheterna. Arbetsklassen har, oaktadt alla försök att förföra densamma med aflägsna teorier och smeka den med svärmiska förhoppningar, ådagalagt en moderation och en takt i sitt uppförande, hvilken måste anses underbar vid de frestelser, för hvilka denna klass varit utsatt. Medborgarne i allmänhet både i Paris och de öfrige städerna hafva visat ett mod, en samdrägt och en beslutsamhet, som burit helsosamma frukter. Alla klasser bland fransmännen hafva uppfyllt sin pligt; och den provisoriska regeringen har förvärfvat sig rätt till det högsta loford för det den varit i stånd att hålla statsskeppet flott och styrt det till den konstitutionella hamnen. Utan tvifvel finnes ännu mycket att beklaga, äfvensom anledningarna till fruktan visst icke äro helt och hållet aflägsnade; ty ingen revolution kan tillvägabringas utan skakningar och utan att till en tid lemna efter sig epidemier. En af dessa, som icke är den minst äfventyrliga, är den jäsning af oförnuft, som en revolution så ofta sätter i rörelse och som föranleder icke blott enstaka personer, utan hela massor, att gifva sig ut på forskping efter nya vägar till menniskoslägtets lycka och perfectibilitet. Detta är icke heller första gången som en generation bar spännt all sin uppfinningsförmåga, för att uppsöka den filosofiska stenen; och fransmännen äro nu tydligen ute med slagrutan, för att upptäcka denna stora hemlighet, hvars ändamål är att lindra arbetet, försäkra utkomsten och aflägsna från den arbetande klassen dessa lidanden och denna ovisshet, hvilken vi för vår del frukta äfven framdeles måste blifva mensklighetens lott. Men vi kunna likväl icke derföre gå in på att de män, som af omständigheterna blifvit satte ispetsen för affärerna, förtjena att behandlas med åtlöje och såsom dumdristiga dårar derföre att de åtminstone vilja försöka hvad som kan göras för att lösa problemet. Andra nationer åtminstone kunna icke annat än vinna på resultatet af de experimenter, som det hjeltemodiga och storsinta franska folket i detta afseende nu anställer på sin egen bekostnad.n — —Z.-.2Å-n——YAc KUNGLIGA TEATERN. . — Herr Ginthers recett. (Robert.) Afver denna gång visade dt sig att Meyerbeers märkvärdiga komposition ej förlo:at mniomt af dan dAdrasninnelva! 4 sam dan o Pga