VARV IDG SIUIILpele Ulla SJUGP UFA LIP
slående och oemotsiåndligt bev:s, ait den poli-
tiska bildningens ubredande, om den å ena si-
dan uppkallar en moralisk kraft hos nationerna
och föder begär till reformer på lagl:g väg, lik-
väl å andra sidan är ordningens starkaste bunds-
förvandt emot anirkien.
En engelsk tidning innehåller, angående de fran-
syska affärerna, följande intressanta betraktelser:
Sjelfva samhällets lifsanda beror numera i Frank-
rike, likasom fallet måste vara i de flesta länder,
af belåtenheten hos den talrikare och, i följd deraf,
obemedlade klassen. Det är en stor fördel att denna
klass en gång får tillfälle och utrymme åt sig an-
visadt att framlägga alla sina anspråk, sina anled-
ningar till klagan, sina förslag till botemedel, och
hela sin filosofi. Aldrig erbjöd någon politisk skå-
deplats en gynnsammare utväg för en sådan fram-
ställning och diskussion, än den nyss öppnade na-
tionalförsamlingen. Man finner der omkring 350 le-
damöter af den arbetande klassen tillika med pro-
fessorerne i de sekter, som egnat sig, såsom det he-
ter, åt arbetels sak. Hufvudstaden Paris synes
verkligen, i sitt val af ledamöter, hafva med flit
utsett alla dem som kunna draga uppmärksamheten
till en så högtidlig och vigtig diskussion. De hafva
invalt representanter af hvarja nyans af socialistiska
opinioner. Vid sidan af dessa hafva blifvit place-
rade den protestantiska pastorn Coquerell, den eman-
ciperade prestmannen Lamenais, emellan hvilka båda
står dominikanern Lacordaire. Ett sådant filosofiens
tornerspel, en sådan sammandrabbning af opinioner
har verlden sällan sett; och hela verlden skall äfven
girigt lyssna till en diskussion, som uppenbarligen
kommer att hvälfva sig omkring sjelfva de sociala,
moraliska och — religiösa sanningarnes grundele-
menter.
Vi behöfve icke utbreda oss i någon kritik öf-
ver presidentens i den provisoriska regeringen korta
och ob:tydande adress. Det gifver ingen nyckel
till regeringens system. Hrr Lamartine och Ledru
Follin fortfara att hålla sina syften och misshällig-
heter beslöjade, samt uttrycka dem endast genom
valet af sina platser, på motsatta sidor af sessions-
salen: den ene på yttersta högra, den andra på yt-
tersta venstra sidan. Ingen ledamot af församlin-
gen har deremot ännu haft mod att välja sin plats
på de medlersta bänkarna. Justemiliösn har blifvit
så vanryktad, att ingen, till och med icke de, som
allmänt anses tillhöra de moderata, vilja taga sin
plats i centern. Alla affektera att tillhöra ett pro-
nonceradt parti; och likväl se vi knappt huru det
ena partiet framför det andra skall kunna tillegna
sig denna karakter. De Lamartine rekommenderar
en konstitution, bestående af en kammare och en
president, med ett suspensift veto på tre månader.
De vildare demokraterne torde väl fordra en exeku-
tiv myndighet af flere medlemmar; men när allt
kommer omkring, är skilnaden icke betydlig emel-
lan dessa båda projekter. Demokratien kan knappt
gå längre, och hurudana önskningar vissa medlem-
mar än må hysa att bilda ett bergparti, liknande
det ryktbara konventets under förra revolutionen, så
äro vi icke i stånd att se med hvilka materialier
och principer det skall uppföras. De Lamartine
har redan antagit ett system, som föga lemnar nå-
got utrymme öfrigt åt hans ultra-liberala rivaler.
Samma engelska tidning, ur hvilken vi gjort detta
utdrag, innehåller äfven en annan betraktelse, som
förtjenar citeras såsom en lämplig påminnelse åt
den fanatism, hvarmed det ultrakonservativa kotte-
riets organer här i Sverige skyndat att förutspå alla
möjliga olyckor öfver Frankrike, såsom följder af
februarirevolutionen, och att afmåla densamma i
de svartaste färger. Det förefaller nästan som om
den engelska artikeln skulle vara enkom skrifven
för tidningen Tidens och några andras räkning.
Ett utdrag deraf lyder som följer:
pMan sökte en tid här allmänt utsprida den ms-
Dingen, att Frankrikes nationalförsamling aldrig
skulle sammankomma, — att den provisoriska rege-
ring, som bildades för 40 veckor sedan, aldrig skulle
hinna sitt föresatta mål, åtminstone icke utan kon-
spirationer och blodbad. Anarki och plundringar
var det minsta af de olyckor som man förutspådde
komma att inträffa i Paris. Och äfven om man
medgaf det något hopp fanns att nationalförsamlin-
gen kunde komma att sammanträda, så antogs det
såsom en gifven sak från vissa håll, att den skulle
komma att tyranniseras af hopen och trampas un-
der fötterna af oroliga arbetare och kommunister.
Alla dessa dystra spådomar hafva lyckligen gått
upp i rök. Ingen kollision, inga plundringar hafva
förekommit. Man har väl sett en eller två alertecs,
en eller två demonstrationer och några af regerin-
gens funktionärer, öfverdrifna i nit, men bristande
i erfarenhet, hafva talat och skrifvit oklokt; men
på det hela, så vidt frågan angått det allmänna lug-
net och den politiska ordningen, hafva de 40 vec-
korna passerat utan att någon skada skett relativt
till omständigheterna. Arbetsklassen har, oaktadt
alla försök att förföra densamma med aflägsna teo-
rier och smeka den med svärmiska förhoppningar,
ådagalagt en moderation och en takt i sitt uppfö-
rande, hvilken måste anses underbar vid de frestel-
ser, för hvilka denna klass varit utsatt. Medbor-
garne i allmänhet både i Paris och de öfrige stä-
derna hafva visat ett mod, en samdrägt och en be-
slutsamhet, som burit helsosamma frukter. Alla klas-
ser bland fransmännen hafva uppfyllt sin pligt; och
den provisoriska regeringen har förvärfvat sig rätt
till det högsta loford för det den varit i stånd att
hålla statsskeppet flott och styrt det till den kon-
stitutionella hamnen. Utan tvifvel finnes ännu myc-
ket att beklaga, äfvensom anledningarna till fruktan
visst icke äro helt och hållet aflägsnade; ty ingen
revolution kan tillvägabringas utan skakningar och
utan att till en tid lemna efter sig epidemier. En
af dessa, som icke är den minst äfventyrliga, är den
jäsning af oförnuft, som en revolution så ofta sätter
i rörelse och som föranleder icke blott enstaka per-
soner, utan hela massor, att gifva sig ut på forsk-
ping efter nya vägar till menniskoslägtets lycka och
perfectibilitet. Detta är icke heller första gången
som en generation bar spännt all sin uppfinnings-
förmåga, för att uppsöka den filosofiska stenen; och
fransmännen äro nu tydligen ute med slagrutan, för
att upptäcka denna stora hemlighet, hvars ändamål
är att lindra arbetet, försäkra utkomsten och af-
lägsna från den arbetande klassen dessa lidanden
och denna ovisshet, hvilken vi för vår del frukta
äfven framdeles måste blifva mensklighetens lott.
Men vi kunna likväl icke derföre gå in på att de
män, som af omständigheterna blifvit satte ispetsen
för affärerna, förtjena att behandlas med åtlöje och
såsom dumdristiga dårar derföre att de åtminstone
vilja försöka hvad som kan göras för att lösa pro-
blemet. Andra nationer åtminstone kunna icke an-
nat än vinna på resultatet af de experimenter, som
det hjeltemodiga och storsinta franska folket i detta
afseende nu anställer på sin egen bekostnad.n
— —Z.-.2Å-n——YAc
KUNGLIGA TEATERN.
. — Herr Ginthers recett. (Robert.)
Afver denna gång visade dt sig att Meyer-
beers märkvärdiga komposition ej förlo:at mni-
omt af dan dAdrasninnelva! 4 sam dan o Pga