— Redaktionen har blifvit anmodad införa
i Aftonbladet följande beskrifning öfver en jord-
fästningsakt efter en ynging, som söndagen åen
49 Mars, vid passerandet af en af gränderna i
staden, dödades af en kala, som skjöts nedåt
gränden:
Insändaren af dessa rader bevistade sistl. Lång-
fredags eftermiddag, dertill anmodad af några vän-
ner, en begrafningsakt, en ibland de högtidligaste
och den enda i sitt slag han öfvervarit. Det var
en ung, välkänd man, som under en af de i Stock-
holms annaler så bedröfliga dagarna hade fallit för
en uppretad gardists gevärspipa, och nu beledsaga-
des till sitt sista hvilorum, på Kungsholms kyrko-
gård. — Den ol!ycklige ynglingens jordiska öfverlef-
vor buros från Lasarettet, der han, efter svåra plå-
gor, uppgifvit sin anda, af i lifstiden för honom till
det mesta obekanta kristendomsbröder (ty hans far,
som ännu lefver, hade, — af hvilka vigtiga orsaker
det var, känner insändaren ej — icke tillstädeskommit
att lemna sitt barn den sista tjensten), och efter-
följdes af en samling, äfven för det mesta obekanta
personer. — Efter ankomsten till kyrkogården, der
en betydlig mängd folx var församlad, och sedan
kistan blifvit nedsänkt i grafven, afsjöngos, af några
medlemmar af teaterns chör-personal, ett par vackra
verser ur en psalm, och efter sångens slut hölls af
hr v. pastor B. ett för tillfället passande liktal, ut-
märkt för en kraft och värma, som afpressade tårar
ur de flesta ögon, som åsågo denna jordfästning.
Efter talet uppstämde sångar-chören åter, och sedan
allt, i det skönaste solskensväder, var slut vid graf-
ven, församlades hela processionen till en s. k. sexa
å värdshuset Mäster Anders, der flera rätt vackrs
tal höllos, så väl af den värdige prestmannen, som
af några bland säliskapet, och der de, som ej känt
den bortgångne, blefvo närmare bekante med hans
förutgångna rena, dygdiga och flärdlösa lefnadsbana;
samt der sällskapet äfven i kristendomens namn fick
åfbörda sig sin tacksamhet för de menniskoälskande
personer (skräddarmästarne O. B., hr H—m samt
mamsell Lindberg på Lasarettet), som dels vid o-
lyckstillfället upptagit och vårdat den olycklige yng-
lingen, dels sedermera med outtröttlig och ädel ifver
bistått hvarandra i det sköna kallet att räcka en
lidande kristendomsbroder sin bjelp och sitt bistånd.
De skola i medmenniskors aktning åtnjuta den be-
löning, som deras välvilliga och kristliga handlings-
sätt förtjenar; och äfven hans anda, hvars kropps-
liga hydda de under plågostunderna kärleksfullt skött
och vårdat, skall från de högre rymder, der han
nu vistas, hviska en vänlig helsning och tacka dem
för de stunder af tröst, de skänkt honom.
Må fridens engel flägta med sina hvita vingar
öfver din hvilostad, du gode yngling!
Från tidens vedermöda
Sof godt i grafvens famn:
Din själ ej mer skall blöda,
Du hunnit fridens hamn.
Du föll i ungdomsåren
För dödens falska lod,
Lik blomman, bräckt om våren,
Du låg der i ditt blod.
Se ned i stjerneqvällen,
Till dina vänners tal;
När natten breder pellen
Utöfver berg och dal.
Vi skola manligt strida
För frihet, rätt och tro,
Och löner der förbida,
Der fridens palmer gro!