Hjearta, Dalman och frib. Raab yttrade sig för detsamma; hrr Ekholm, G. Hjerta och talm. Han: Jansson emot; riksdagsm. Anders Ersson och her: Richert ansågo onödigt att upptaga något härom i programmet: en tanka, som sällskapet delade. Sedan ordföranden uppläst och sällskapet godkänt den sedermera till Kongl. Maj:t zflemnade petitionen och den till landsorten utfärdade adress, uppäste frih. Raab den bekanta reservationen med dertill hörande programm, och begärde, då ordf. frågade hvad friherrens mening vore med reservationens eflemnande, alt densamma skulle få årfölja sällskapets petition, eller, i fall detta icke kunde bifallas, få hvila bland sällskapets bandlingar. Denna reservation åtföljdes af ett utförligt, muntigt anförande, hvaruti friberren vidare utvecklede motiverna för reservationen och dervid bland annat förebrådde mejoriteten att den hade genom sitt programm skurit till i vexten och begärt mera in den sjelf ville hafva; ett handlingssätt som ben insåg mindre öfverensstämmande med den rättssäns!a, som borde råda i en församling sådan som ienpa. Eno redbar man begär icke mer än han vill hafva och låter sedan icke pruta med sig. Detia gaf hr L. Hjerta anledning att replikera mot friberrn och uppiraga en teckning af det vält hvarpå reservanterne ifrån början gånt tillväga. ifvensom tal. med värma protesterade emot fiih:s nsinuation att msjoriteten begärt mera än den jelf önskade i hvilket hänseende han vädjade till sila närvarandes intyg. Helt annat vore om nåson hade yttrat att man icke bade anledningar att lär vara alltför eftergifven, och att det kunde förutses att de som ej vilja en verkligt liberal reorm, nog torde vilja pruta på reformvännernas inskningar, huru rivga dessa voro. Sällskepet gaf, venom lifliga bifellsyttringar tillkänna o sist intämmande i detta yttrande. Flere andra talare uttryckte äfven sitt ogillande af reservanternes hand ingssätt. Fiiberrarne Hugo Hamilton och A. Herne!in, som äfven hade undertecknat reservationen, örklarade att det ej varit deras mening, att den kulle åtfölja sällskapets petition, men att de anett värdigheten och pligten fordra ett tillkännasifvande. att de ej delade majoritetens tankar. Hr GUSTAF HJERTA förklarede att han, som aft det af friherre Raab påpekade yttrandet, icke ällt detta i den mening, att raformvännarna skulle sitt programm fordra mer än de ville hafva, för tt sedermera kunea låta pruta med sig, utan att mm detta sällskep än gjorde sina fordringar så molerata, som de i programmet uppställda, skulle velerbörande nog ändå vilja pruta derå. Sällskopet åtskiljdeg, efter att hafva åt bestyrelsen ippdragit försorgen om petitionens och adressers ryckning samt om nytt mötes utsättande. 4