Frih. HERMELIN trodde att den af en föregå-
ende talare yttrade farhåga: att magnaterna skulle
bemäktiga sig valen, vore tämmeligen omotiverad;
något sådant beböfde man alldeles icke frukta. Ta-
laren vädjade till den erfarenhet man redan har vid
riksdagsmannavalen å landet; det hade icke visat
sig dervid att magnaterna tillvällat sig något sådant
livflytande öfver valev, som man nu trott sig hafva
att befara vid val till en öfre kammare, genom sär-
skilda valnämnder, utsedda af nedre kammarens
va!mänr. Att vid valförrättniogen, den må ske bu:u
som helst, alltid måste uppstå en slags konflikt mel-
lan konservativa och liberala, är klart; ty dessa
tvenne olika tendenser ligga i menskliga lyvnet, och
hafva funnits till i alla tider. Men att !åta den
öfre kammarens ssmmsnsättning bero af partiskhe-
ten itom nedre, eller större ksmmarens m:joritet,
vore att i Sverige inrymma allt för stort värde år
stundens ofta vädervex!ende opinion, elier med få
ord att gifva partianden fritt epelrum, under pre-
text att tillintetgöra partiskhetens, eller intressenes
välde. Men häremot ville talaren för sin del pro-
testera, och varnade för entegande af en på sådan
bas bygad representation.
Hr RITTERBERG: Af alla de argumenter, som
under hela diszussionen blifvit anförda, finner jag
att den så ifrigt försvarade Inrättningen af en åter-
hållande afdelnisg grundar sig på presumptionen,
att all moralitet, sjelfstördighet och klokhet skola
finnas uteslutanda der, medan man antager dem sak-
nas i den större afdalningen. Hiremot får jag blott
erinra, att menniskor äro mennisktor, och icke för-
ändra patur för det de kallas till ett slögs större
makt ejler betydenhet än endras, och hvad legstif-
tande betröffar, så kan ett veto, vare sig uttaladt af
regeringen eller ett öfverhbus, vara lika förhastadt
och ofia skada lika mycket, som en besluten lag-
stiftningsåtgärd. — Må derföre valbarbeten bestäm-
mas efter rent retionell grund, emedan det blir en-
da medlet att göra representationen verkligt mnatio-
nell. Nationen, som den enskilde, är född oegoist,
och skall veta, likssom den enskilde, att i sitt eget
intresse sjelf välja sina ombud, blott ingen hindrandae
valbarhetslag utestänger personer, dem nationen
skulle koliat såsom eljest i alla afseenden värdiga.
Tel. föreslog följande redaktion af 8 om velbar-
beten: valen till mindre afdelningen ske särskildt,
men på samma gång och på eamma sätt som till
den större, femt af samma väljande.
Sedan tslmannen HANS JANSSON ännu en gång
yttrat sig I korthet mot br Dalmans förslag, fram-
ställde ordföranden proposition på bestyrelsons, som
mötte allmänt bifall. En ledamot hegärde Wkväl
ycteripg, vid hvilken visede sig en minoritet ef om-
kring 43 röster.
Vid föredragning af 7:de punkten yttrade hr
GUSTAF HJERTA sin åsigt., att då det vore fö-
resleget, att den ena afdelningen skulle vara större
än den andra, b:hödes det bestämmas huru stor
majoritet, som skulle erfordras vid gemensamma
ofsröstningar; ty om erkel majoritet blefvo till
räcklig för en frågas afgörande, skulle den större
adelnirgen alltid segra. Taolaren slog förden-
skull, att man skulle utsätta det dels pluralitet
fordrades för besluts fottande vid gemensamma om-
röstuingar. .
Hr FRANS SJÖBERG hade begärt ordet för
samma ändamål som hr Gustaf Hjerta, med hvil-
ken han alltså instämde. Då i följd afsåval sjelfva
sakens natur som de mera indirekta valen, mean
alltid kunde förutsätta att den mingre afdelningen
skulle komma att inrymma den större erforevhe-
ten och intelligensen, de högre kunskaperne och
de mera omfattande insigterne inom rtepresentatio-
nen, borde man också lemna dessa egenskaper nå
got inflyrande på besluten. Man finge icke för-
stå ordets frihet så, som skulle det innefatta rät-
tighet att göra hvad man ville; det kunde omöjli-.
gen betyda annat än rättigbeten aut gora det som
vore nyttigt, godt och förnuftigt; och då tal. med:
allt förtroende till menniskans perfektibilitet, lik väl
icke kunde undertrycka den öfvertygelsen attingen
korporation vore mera utsatt för hänförelser och
öfverilningar än en politisk församling, och att
derföre folkviljan, om den lemnades alldeles oin-
skränkt makt, lätteligen kunde deraf göra ett min
dre öpskvärdt bruk, trodde också tal. det vara en
pligt att något inskränka denna makt, och sålun-
da antaga hr Hjertas förslag, som äfven öfverens-
stämde med hvad 76 S i Norriges grundlag i lik
artadt fall stadgede.
He RICHERT: det finnes vissa frågor, som ej
kunna falla. Om dem kan man ej stadga att ?V;:dels
pluralitet skall erfordras vid gemensamma omröst
nirgar. I Norge behandlas sådana frågor af l8g-
inget särskildt. Om något stadgande införes rö-.
rande ,:dels pluralitet, så måste undantag göras
för bevillningsfrågor.
Tr G. Hjerta förklarade, att han endast afsatt.
grundlags- och andra lagfrågor.
Talmannen HANS JANSSON hemställde huru,
när en fråga ginge igenom i den större kammaren
med ?,:dels plutalitet och den bestredes af den
mindre, 8å att gemensam omröstning komme att
2