Frih. HERMELIN trodde att den af en föregående talare yttrade farhåga: att magnaterna skulle bemäktiga sig valen, vore tämmeligen omotiverad; något sådant beböfde man alldeles icke frukta. Talaren vädjade till den erfarenhet man redan har vid riksdagsmannavalen å landet; det hade icke visat sig dervid att magnaterna tillvällat sig något sådant livflytande öfver valev, som man nu trott sig hafva att befara vid val till en öfre kammare, genom särskilda valnämnder, utsedda af nedre kammarens va!mänr. Att vid valförrättniogen, den må ske bu:u som helst, alltid måste uppstå en slags konflikt mellan konservativa och liberala, är klart; ty dessa tvenne olika tendenser ligga i menskliga lyvnet, och hafva funnits till i alla tider. Men att !åta den öfre kammarens ssmmsnsättning bero af partiskheten itom nedre, eller större ksmmarens m:joritet, vore att i Sverige inrymma allt för stort värde år stundens ofta vädervex!ende opinion, elier med få ord att gifva partianden fritt epelrum, under pretext att tillintetgöra partiskhetens, eller intressenes välde. Men häremot ville talaren för sin del protestera, och varnade för entegande af en på sådan bas bygad representation. Hr RITTERBERG: Af alla de argumenter, som under hela diszussionen blifvit anförda, finner jag att den så ifrigt försvarade Inrättningen af en återhållande afdelnisg grundar sig på presumptionen, att all moralitet, sjelfstördighet och klokhet skola finnas uteslutanda der, medan man antager dem saknas i den större afdalningen. Hiremot får jag blott erinra, att menniskor äro mennisktor, och icke förändra patur för det de kallas till ett slögs större makt ejler betydenhet än endras, och hvad legstiftande betröffar, så kan ett veto, vare sig uttaladt af regeringen eller ett öfverhbus, vara lika förhastadt och ofia skada lika mycket, som en besluten lagstiftningsåtgärd. — Må derföre valbarbeten bestämmas efter rent retionell grund, emedan det blir enda medlet att göra representationen verkligt mnationell. Nationen, som den enskilde, är född oegoist, och skall veta, likssom den enskilde, att i sitt eget intresse sjelf välja sina ombud, blott ingen hindrandae valbarhetslag utestänger personer, dem nationen skulle koliat såsom eljest i alla afseenden värdiga. Tel. föreslog följande redaktion af 8 om velbarbeten: valen till mindre afdelningen ske särskildt, men på samma gång och på eamma sätt som till den större, femt af samma väljande. Sedan tslmannen HANS JANSSON ännu en gång yttrat sig I korthet mot br Dalmans förslag, framställde ordföranden proposition på bestyrelsons, som mötte allmänt bifall. En ledamot hegärde Wkväl ycteripg, vid hvilken visede sig en minoritet ef omkring 43 röster. Vid föredragning af 7:de punkten yttrade hr GUSTAF HJERTA sin åsigt., att då det vore föresleget, att den ena afdelningen skulle vara större än den andra, b:hödes det bestämmas huru stor majoritet, som skulle erfordras vid gemensamma ofsröstningar; ty om erkel majoritet blefvo till räcklig för en frågas afgörande, skulle den större adelnirgen alltid segra. Taolaren slog fördenskull, att man skulle utsätta det dels pluralitet fordrades för besluts fottande vid gemensamma omröstuingar. . Hr FRANS SJÖBERG hade begärt ordet för samma ändamål som hr Gustaf Hjerta, med hvilken han alltså instämde. Då i följd afsåval sjelfva sakens natur som de mera indirekta valen, mean alltid kunde förutsätta att den mingre afdelningen skulle komma att inrymma den större erforevheten och intelligensen, de högre kunskaperne och de mera omfattande insigterne inom rtepresentationen, borde man också lemna dessa egenskaper nå got inflyrande på besluten. Man finge icke förstå ordets frihet så, som skulle det innefatta rättighet att göra hvad man ville; det kunde omöjli-. gen betyda annat än rättigbeten aut gora det som vore nyttigt, godt och förnuftigt; och då tal. med: allt förtroende till menniskans perfektibilitet, lik väl icke kunde undertrycka den öfvertygelsen attingen korporation vore mera utsatt för hänförelser och öfverilningar än en politisk församling, och att derföre folkviljan, om den lemnades alldeles oinskränkt makt, lätteligen kunde deraf göra ett min dre öpskvärdt bruk, trodde också tal. det vara en pligt att något inskränka denna makt, och sålunda antaga hr Hjertas förslag, som äfven öfverensstämde med hvad 76 S i Norriges grundlag i lik artadt fall stadgede. He RICHERT: det finnes vissa frågor, som ej kunna falla. Om dem kan man ej stadga att ?V;:dels pluralitet skall erfordras vid gemensamma omröst nirgar. I Norge behandlas sådana frågor af l8ginget särskildt. Om något stadgande införes rö-. rande ,:dels pluralitet, så måste undantag göras för bevillningsfrågor. Tr G. Hjerta förklarade, att han endast afsatt. grundlagsoch andra lagfrågor. Talmannen HANS JANSSON hemställde huru, när en fråga ginge igenom i den större kammaren med ?,:dels plutalitet och den bestredes af den mindre, 8å att gemensam omröstning komme att 2