såg, måste jag åter nedstiga inom tidsloppet, samt bruka menniskors svaga och ofullkomliga språk. Och hela menniskoslägtet syntes mig som en enda man. Och denne man hade gjort mycket ondt, föga godt. Han hade erfarit många bekymmer, och föga glädje. Och i sitt elände låg han på jorden, än stel af köld, än brinnande af hetta. Han låg der bungrande, trånande och lidande, tryckt af en med konvulsioner blandad svaghet, bunden med kedjor, som voro smidda i helvetet. Hans högra hand fjettrade den venstra, och den venstra den högra, och, skakad af onda drömmar, bade han så invecklat sig i sina kedjor, att hela hans kropp af dem var betäckt och sammanlåst. Och det var menniskan; jag igenkände henne. Och se, en stråle af ljus gick ut från östern, en stråle af kärlek från södern, en stråle af kraft från norr; Och dessa tre strålar förenade sig i menniskans bjerta. Och då strålen af ljus utgick, sade en röst: Du Guds son, Christi broder, kävn hvad du bör kännaln Och då strålen ef kärlek utgick, sade en röst: Du Guds son, Christi broder, älska hväd du bör älskals Och då strålen af kraft utgick, sade en röst: Du Guds sop, Christi broder, gör uvad du bör göra! Och när dessa tre strålar hade förenat sig, förebade sig ock rösterna och. bildade en, hvilken sade: Du Guds:son, Christi bröder, tjena Gud, och tjena honom allena! Och det som hade synts mig som en enda man, syntes mig nu somen mängd folk och nationer. Och min första blick hade icke be-! dragit mig, och min andra, bedrog mig således icke.n t ALE Och, vaknande på sin plågobädd, begynte desse folk och nationer fråga sig -sjelfvas Hvadan: kommo våra lidanden och !vär:-svagliet,