DOLORES.
ROMAN AF HARRO HARRING, I FYRA DELAR
Horatio, genomträngd af den gudomliga
id, som sjelfva begreppet mensklighet inne-
fattar, stirrade med en orörlig blick framför
sig; vaknande ur siva drömmar, bläddrade
han derpå åter i den lilla boken, och läste
tyst för sig sjelf:
Och jag såg det onda, som till är på jor-
den; jag såg den svage förtryckt, den rätt-
färdige tigga sitt bröd, den orättfärdige upp-
stiga till ära, ymnighet och rikedom, den o-
skyldige dömd af orättrådiga domare och hans
barn vandrande omkring på jorden; och min
själ blef sorgsen och boppet försinade, såsom
ur ett brustet kärl.
Och Gud sände mig en djup sömn. Och
i min sömn såg jag en ljus gestalt stående
mig nära, en ande, hvars milda och genom-
trängande blick gick till djupet af mina
hemligaste tankar.
Och ,jag darrade, icke af fruktan, ej heller
ef glädje, utan af en obeskriflig blandning af
beggedera. Och anden sade till mig: Hvar-
före är du sorgsen ?
Och jag svarade gråtande: Ack! se de li-
danden, som äro på jorden!
Och den himmelska gestalten betraktade mig
med ett outsägligt småleende, och följande ord
nådde mill öra: Dina ögon se endast genom
den missledande spegel, som menniskan kallar
tid. Tid är endast till för dig; för Gud gif-
ves ingen tidp. Och jag böll mig stilla, ty
jag förstod icke. Men i en hast sade anden:
Sel, och forn- och framtid voro icke mera
till för mig. : Jag säg i samma stund det, som
menniskor på sitt svaga och ofullkomliga språk
kalla förflotet, närvarande och tillkommande,
förenadt i ett; men försatt förtälja hvad jeg
)8e Aftonbl. 1: 68—70, 72—76, 79—453, 86, 91 och