DOLORES. ROMAN AF HARRO HARRING, I FYRA DELAR Horatio, genomträngd af den gudomliga id, som sjelfva begreppet mensklighet innefattar, stirrade med en orörlig blick framför sig; vaknande ur siva drömmar, bläddrade han derpå åter i den lilla boken, och läste tyst för sig sjelf: Och jag såg det onda, som till är på jorden; jag såg den svage förtryckt, den rättfärdige tigga sitt bröd, den orättfärdige uppstiga till ära, ymnighet och rikedom, den oskyldige dömd af orättrådiga domare och hans barn vandrande omkring på jorden; och min själ blef sorgsen och boppet försinade, såsom ur ett brustet kärl. Och Gud sände mig en djup sömn. Och i min sömn såg jag en ljus gestalt stående mig nära, en ande, hvars milda och genomträngande blick gick till djupet af mina hemligaste tankar. Och ,jag darrade, icke af fruktan, ej heller ef glädje, utan af en obeskriflig blandning af beggedera. Och anden sade till mig: Hvarföre är du sorgsen ? Och jag svarade gråtande: Ack! se de lidanden, som äro på jorden! Och den himmelska gestalten betraktade mig med ett outsägligt småleende, och följande ord nådde mill öra: Dina ögon se endast genom den missledande spegel, som menniskan kallar tid. Tid är endast till för dig; för Gud gifves ingen tidp. Och jag böll mig stilla, ty jag förstod icke. Men i en hast sade anden: Sel, och fornoch framtid voro icke mera till för mig. : Jag säg i samma stund det, som menniskor på sitt svaga och ofullkomliga språk kalla förflotet, närvarande och tillkommande, förenadt i ett; men försatt förtälja hvad jeg )8e Aftonbl. 1: 68—70, 72—76, 79—453, 86, 91 och