DUSLIIUU, Ut UI AU. HU, UlanR av Datlula Degve Van det direkta bestridandet, sammandragit på fri hand till ett yttrande, att hr Hjerta skall förklarat sig endast för närvarande sakna skäl att utbyta dispositiopsrätten af den mest lästa tidningen ilandet, mot en plats i konseljen., Märk, läsare, att oberäknadt meningens sammandragning, och hela premissens uteslutande, har ordet endast blifvit tillaget, och ordet i konseljen blifvit ditsatt i stället för orden i n konseljo etc. Det är, såsom man ser, sjelfva ärligheten, och den gamla ärlighe-, ten på köpet! För öfrigt synes det verkligen något hårdt och stridande mot alla hittills kända reglor för moralen bland dem, som vilja iakttaga ett hyfsadt bandlingssätt, att man tillåter sig med all gewalt tillägga en annan dåraktiga önskningar eller planer, icke blott utan att ringaste anledning kan hemtas af en eller annan omständighet, utan äfven emot personens egna bestämdt uttryckta tänkesätt. Ar då detta att handla som gentleman, eller skulle man ej snarare tro sig omgifven af idel kältringar? Må berr Dalman gerna fritt lätta sig genom att gifva luft åt det länge qväfda groll, som han i många år burit emot Afionbladets förläggare och låtit höra i sina umgängeskotterier, men må ban åtminstone icke illvilligt förvrida yttranden af oss sjelfva, som ligga bestämda och oförtydbara för hvar och en annan. Det förutnämnda N:o 2 af tidningen Reformvänner hade naturligtvis icke varit komplett, om icke hr protokollssekreteraren Nils Arfwidsson jemväl bade fått insätta sin lilla förklaring mot Aftonbladet, densamma som stod att läsa i vårt Lördagsblad. Det skall nu blifva artigt få se huruvida Reformvännen, som ropar så mycket på opartiskhet, täckes efterkomma den anhål!an vi bärmed framställa, att i nästföljande nummer jemväl lemna plats för Aftonbladets lillägg till br Arfwidssons artikel, bvaraf det upplyses, att sjelfva den förutsättning hvarpå hr A. grundadt sin parallell emellan Aftonbladets förmenta olikhet i åsigter förr och nu, och den modifikation hr A:s egna undergått, hvilar på ett fullkomligt misstag, emedan Aftonbladet alltid, likasom nu, försvarat och yrkst på en representation, indelad efter den norska grunden. Lissren skall måhända tycka att det nu för derna gångsn är nog taladt om den s. k. Reformväpnen, men vi måste dock ännu nämna några ord angående det, som tydeligen är åsyftadt at göra sjelfva susen i JA 2, nemligen ett s. k. bref från Teophilus till urgifvaren af Åftondladets första epistel. Att förbigå detia bref belt och kållet med tystnad, skulle nemligen vara att allt för mycket fela mot den uppmärksemhet, som författaren sjelf påtagligen önskat att dermed vici2, och skul!e dessutom lätt kunna lemna föremål för misstydnirg. Uti det:a bref förekommer, elu:u teml:gen apropos de boites, en anmärkning i sak, nemligen exot det evssiva svar, som bestyrelsen för reformv nrpernsas sällsbap lemnat de 84 personer af srbetsklassen, hvilka begärt en närmere uitydning af 2:dra punkten i sällskopes programm. Anmäörkaren har rätt j, stt detta svar ingenting upplyser i hufvudsaken, men bar antingen förb:sett eller icka vel:t märka, stt skriften var adresserad till sjelfva sällskapet, icke til bestyrelsen, utan endast inlemnades till denna (brefIförfsttaren gör ett misstag då kan uppsifver att de 84 vändt sig till utgifvsren af Aftonbl:det). Bestyrelsen kunde således icke tillägga sig beIfogenbeten att svara på en fråge, som var ställd till sällskapet; och då det sednares pstiticn inlemnades redan samma dag skrifvelsen ankom, lensåg bestyre!sen mest granlaga att härom unIderrätta de frågande, för stt icke genom sällskepets kamminksllarde tilläfventyrs fördröja Ideres tillämnede snsökning, helst då det var ganska lätt att förutse att sällskapet icke kunde lemna något arnat svår på frågan än det, som Iredan tydligt nog ligger i punkten 2 af programmet. Deremot iyckes det ait br Dalman, Iganom hvars förslag denna punkt tillkom, borde I vara oförhindrad att i Reformvännen lemna svarat och motivera detsamma, efter:om ban lycIkades vinna framgång dermed vid voteringen. Men nyssnämnda anmärkning är endast en bisak i det ifrågavsrande brefvet, som upptager tre cch en half spal!er; det hela har en tonart, Ibvsrmed vi måste bedja läsaren att göra bekantskep i sjelfva urkunaden. Vi nämne således blott bär, att förf. förklarar sig vara en man, som nälskar friheten, men icke dväljes på det träsktorg der fronderiet båller sina öfverläggningar, och der ni, M. H. (menas Aftorbladets u:gifvsre) under så många år och med så mycken framgång spelat den ärofulla rollen af Tribunus: Plcbien. I Sannolikt för att ådsgaligga att detta sjeliberöra licke är blott en tom försäkran, är hela brefvet uppfyldt med stickord, ovett och smädelser emot professor Thomander, grefve Anckarsvärd och hr L. Hjerta. Den som råkat värst ut för förf:s vrede är dock sjelfva petitionen. Författaren s:år sig ännu en gång för sitt bröst och Ibedyrar, att h:ns varma kärlek för fosterlanIdet skall låna färg åt hans pensel; men denna patriotiska värma eynes med ers bafva öfverIgått till ilskans glöd i tanken derpå, att denna Ipetition på föga mer än två dagar erbållit öfver 4900 underskrifter (och vida öfver 2000, om man räknar de listor, som icke hunno inIsamlas på samma gång med de öfriga). Det heter derföre, att Hötorget lärer ha furnerat, om icke tänkande menniskor, dock ett ej obeItydligt antal underskrifter,; det insinueras, att underskrifierna vunnits genom medborgarepunsch och medborgarebränvin; petitionen ljemföres med att mspotta förnuftet i synen; det säger, att man borde hafva besparat Hans IMaj:t obehaget af en petition, stinkande af punsch loch finkeln, o. s. v. Och stutiigen försäkras det, latt Aftonbladets utgifvare skall, seden blott Theophilus fått fullborda sin målning — allt med sanningens pensel — med bäfvan höra Ionationen uttala det från Skåne till Norrland Ingenljudande, förskräckliga ordet: skyldig ! och att ohans sista timma bar slagitn. Läsaren lärer finna, att denne Theopbilus genom ett sådant framställningssält, bestående i blott och bart skränende, sjelf tills vidare beIfriat oss från att ingå i något svaromil på hans 6lippik. Då man förhetsar sig så långt, att man till och med glömmer den i vanligt sällskapsumgänge emellan bildade menniskor gällande ltandn;t.: då man emot nära 2000 sjelfständiga