soner tar i Sverige redan I manga ar Onskatl en representationsreform, som närmade vår re-l presentaiion ill likhet med den Norska, cceb att denna önskan står i bufvudsaklig öfverensatämmelsa med den mening, som reformsällskapets puralitet uttryckt. Det o:van citerade yttrandet måste således innebära en tydlig förklaring, att frib. anser en sådan reform vara! :e:samma, som en revolution. Denna meang kan ingen hindra frib. stt bysag ja, det kan till och med vara interessant att förnim ma densamma såsom ett uttryck af frih. politiska irosbekånnelse öfverbufvud; men det torde lika litet kunna nekas Aftonbledet och re ormvännernas pluralitet såsom en rättighet! att förklara, det da snse saken annorlunda, och ait de betrakta en så beskaffad reform snarare såsom det rätia medlet stt förekomma möjligheten af en framtida revolution genom förebyggande af den partisplittring, som kunde underhåilas af att tvåkaramarsystera med ömsesiligt veto mot hvardera afdelningen. Friherre Hermelin och vi öfverensstämma fullkomligt i den tankan, att det ej vore nyt-! tigt om beslutanderätten öfver fäderneslandets agstiftning och beskattning gålves till pris åt den ombytligbet och de flyktiga intryck för dagen, som stundom kunna blifva rådande genom den stora hopens omedelbara öfvervälde; men vi söka garantierna på en annan väg än friherrp: vi önska indirekta val, utan undantag, valmännens sammanträdande i stora valkretsar, s:mt vidare, om man så vill, dels några serskilda qval fikationer för dessa valmän, dels ock fastställande af ett visst minimum i röstetal, som hvarje kandidat i förkållande till de väljandes sntal bör erhålla för att kunna blifva riksdagsman. Om detta iakttäges, så är det ovedersägligt, att ieke någon pluralitet af representanter kan blifva vald, som icke på förhand eger det! anseende på duglighetens och karskterens väguar, hvilket med skål beräitigar till eit allränt förtroende. Deremot arse vi det i ett! land, så slitet af partisplittringar och klassskilnader som virt för närvarande, orätt och vid-) bgt stt instifta 2ve sådana kamrar, hvilka skullej hafva örmsesidigt veto, och hvilket kunde rär .cm helst tindra frarobringandet af en bestämd msjorite; ty för oss står det åtminstone klart, att ssmma element, som nu genom de två första stånden söker motverka åfven de behöfligaste reformer i inrättningarn2, då skulle anstränga alla sina krafter för att bemäktiga sig den ena kammaren och derefter förete, om icke; alldeles, likväl näsa nog samma bedröfliga skådespel som inom den mnärvarsnde. Reservansernas program erbjuder åtminstone ingen gäker garanti emot en sädan våda; och det är just derföre som vi opponerat. oss emot det obestämda i detia program, likasom det förmodligen är af samma skäl som det förordas och befrämjas af årskillige hrr landshöfdingar och andra ledamöter af både justemilieuoch det! konservativa partiet, med undsnt:g af den hila! raktion, gom helt och hållet stelnat i klass-; valsprincipen. Friberre Hermelin har, såsom man förut sett,! andra tankar i nyssnämnde hänseende än Aftonbladet, och är dertill fullkomligt berättigad. Det kan icke falla oss in att med ett ord lägga friberrn till last dess fria öfvertygelse. Men något, hvartiill vi icke anse friherrn bafva rättighet, det är att utfara, såsom det skett i det ci-: terade stycket, emot reformvännernas piuralitet, eller att med en anspråksfull inbillning om sitt, omdömes ofelbarhet öfverhopa deras förslag med epiteter och tillmälen, sådana man fioner i det nyssnämnöa stycket, och hvilka vi ej behöfva upprepa. Eller hvsd är då hr frikerre Hermelin för en matador i politiken och statsrätten? Det är sannt, stt ban är öfver feratio år g:mmal, men många af reformvärnerras sällskap äro ännu äldre. Och hvilka meriter bar han vil inlagt, af studier, utgifna skriter, praktiska värf och statsmannabestyr eller andra offentliga handlingar, för att ställa sig på denna höga piedestal och tala i en skolmästrande ton, vi vilje icke säga till förläggaren af Aftonbladet, ty det må gerna passers, men till professorerne Bergfalk och Tbomander, grefve Spens, expeditionssekretersren Richert, grefve Anckarsvärd och många flere, hvilka mer är väl kunna mäta sig med hr friherrn både i ålder, kunskaper, erfarenhet, ordömesförmåga och kännedom af, samt kärlek till fosterlandet. Vi yttre detta utan att i öfrigt på minsta sätt vija dermed nedsätta hr friberrp, för hvars hederliga karakter och i många fall sannt liberala tänkesätt vi hysa en fullkomlig lögaktning; men sådant har icke kunnat hindra oss att genom uttalandet af ofvanstående söka återföra friherrn till det lugn och den tilibörliga aktning för andras meningsr, som han för tillfillet synes nafva förgätit. Sedan förestående artikel, ämnad för lördagens Aftonblad, der den dock icke fick rum, redan var skrifven, har JV 2 af tidningen Reformvännen utkommit. Der. har älven br bokbandlaren magister C. A. Bagge litit införa en repiik med anledning af Aftonbladets anmärkning deröfver att, så:-om orden föllo sig, näfven bokbandlaren Bagge låtit förmå sig att underteckna reservationer (nemligen den som innehöll det bekanta kontraprogrammet i representationsfrågan). Till genmäie bärå förklarar nu br magisterr, att han aldrig, således icke hel!er vid deta tillfälle, lå:it förmå sig att underteckzra hvad ban icke gillat, hvarefter br megistern försäkrar, att han varmt älskar sitt fosterland och den sanna friheten. Sluiligen yttrar br mogistern följande: Att vilja undertrycka en Minoritet och förvägra den att yttra, och så vidt den förmår, söka göra sin mening gällande, det förtjenar namn af despotism. Tankefrihet och yttranderätt ansågos alltid i bildade och fria samhällen såsom heliga. Dessa tankar äro så sanna cch så väl sagda, att vi ej kunne undgå att derpå fästa läsarens uppmärksamhet. Men vi bedje höfligt om ursäkt, att det är oss omöjligt att förstå hvad