inge åskmoln på konstens himmel, frammanar ej passionernas furier — men gratierna deremot, som fly så mången modern virtuospro-duktion, öfvergilva icke hans violin, och förädla hvarje ton, som utgår derifrån. Detta milda, jungfruliga behag, denna rena smak är ock et: hufvuddrag i herr Eivers spel, och det hel: andas en anspråkslöshet, en bjertlighet, sox här, om någonsin, kan kallas en återklang från konstnärens eget väsende. Herr Eivers skola är förriffl:g: hans tonär skär och klar, hans stråkföring korrekt, hans staccito utmärkt, intonationen fullkomligt ren. Hans tärdighet är ganska betydande, om den ock i närvarande tider ej kan kallas förvånande, och om man hes honom icke finner det egentliga bravurspelet, så bärrör detta icke af bristande teknisk förmåga, men deraf, att det är främgande för karakteren ef hans talang. Hans serdeles eleganta passager framkommz utan syibar ansträngning, lugnt och klart, utan att derföre förlora i energi eller värm. Herr E. väljer msrendels kompositioner, lämpliga för hans spelsätt; vanligen concerter af Rode eller Maurer. Denna gång var Maurers A mollconcert (första satsen) hans inträdesnummer: en väl skrifven och i öfrigt ganska intressant komposition, såvidt blisinstrumenternas bortlemnande tillät att bedömma der. Herr E. gal Rondon serskildt, såsom soirens slutnummer: eit i vår tenka mindre lyckligt arrangemert, hvarigenom den isig sjelf temligen vanliga pjesen förlorade en del af den effekt, hvarpå den såsom concertfioal varit beräknad. Mellan dessa båda nummer förekom en elegant variationspjes af Kell:woda, den konserigifvaren utförde med verkligt mästerskap. Af m:ll Essling hörde min denna afton en aria ur Spontinis Ferdinznd Cortez, måbända mindre egentligen passande till konsertaria, men i öfrigt en vacker och väl hillen komposition. Datta behöfver dock knappt nämnas, emedan m:ll E:s nummerval nästan alltid är emsaåfuilt, i hvilket afszende hon skiljer sig från åtskilliga andra sångartister. M:li Ebelings fö redrag var rent och musikaliskt. — Herr Gänther sjöng ett par vackra sånger af Mendelsobn, med sitt, såsom vanligt, varma och lifliga uttryck. Vi: vilja för öfrigt tsga tillfället i akt och hemsiiila, huruvida ej programmerna framdeles borde uppgifva hvilka romanser man har att förvänt:, hvilket end:st undantagsvis plågar inträffa. Tvenne bherrliga instrumentalensembler af Beethoven prydde denna aftons programm. Violit qvintetten i C dur, lika bbxtrande af fantasi, humor, djup känsls, som klar och fattlig, gafs utmärkt väl af herrar Randel, åAubert, Schwarz, Torsell och Sack, och sycnerligast bör man erkänna den äkta artistiska anda, hvarmed hr Randel utförde det i flera bänseenden ganska svåra primopartiet. Ville man ändtliger anmärka något, så vore det, att meilanstammorna någon gång, då de innehade orgelpunkter, kunret framträda något mera markeradt. Detta nämnes dcck blott i förbigående. Detia ypperliga nummer mottogs med en acklamation, som bevittnade, hvilken bhänförande kraft sådan musik utöfv:r på all:, då den utföre: såsom sig bör. — Den andra ensemblen var den på de subbmaste skönheter så rika Trior i B dur (op. 97), som utfördes med förtjenst af brr Berens, dAubert och Sick. Herr Beren: gal genom sitt biträdarda denna afton ett vackert bevis pi sin tjenstvilli het: ban bade nemligen geuast förut extqverat ett nummer vid soi an bos br Davidson, och mist skynda derifrån för att osaedelbart derefter uppträda här; och det bevitinar under sådana törhållanden verkligen side skicklighet och sjellbeherrskning, att vid utförandet af en så svår pjes ej förråda mere irritstion, än hvsd som nu skedde. Effekten -! denna kompssition ver i det hels fördelakt g, hv.lket ock hos åhörzrne vann full: erkännpazde. Denna intressanta soir gafs för fullt hus, och den för:jeustfulle konserigifvaren rönte ett Ika lifligt som rättvist bifall. —U—