inge åskmoln på konstens himmel, frammanar
ej passionernas furier — men gratierna der-
emot, som fly så mången modern virtuospro-
-duktion, öfvergilva icke hans violin, och förädla
hvarje ton, som utgår derifrån. Detta milda,
jungfruliga behag, denna rena smak är ock et:
hufvuddrag i herr Eivers spel, och det hel:
andas en anspråkslöshet, en bjertlighet, sox
här, om någonsin, kan kallas en återklang från
konstnärens eget väsende.
Herr Eivers skola är förriffl:g: hans tonär
skär och klar, hans stråkföring korrekt, hans
staccito utmärkt, intonationen fullkomligt ren.
Hans tärdighet är ganska betydande, om den
ock i närvarande tider ej kan kallas förvånan-
de, och om man hes honom icke finner det
egentliga bravurspelet, så bärrör detta icke af
bristande teknisk förmåga, men deraf, att det
är främgande för karakteren ef hans talang.
Hans serdeles eleganta passager framkommz
utan syibar ansträngning, lugnt och klart, utan
att derföre förlora i energi eller värm. Herr
E. väljer msrendels kompositioner, lämpliga för
hans spelsätt; vanligen concerter af Rode eller
Maurer. Denna gång var Maurers A mollcon-
cert (första satsen) hans inträdesnummer: en
väl skrifven och i öfrigt ganska intressant kom-
position, såvidt blisinstrumenternas bortlem-
nande tillät att bedömma der. Herr E. gal
Rondon serskildt, såsom soirens slutnummer:
eit i vår tenka mindre lyckligt arrangemert,
hvarigenom den isig sjelf temligen vanliga pje-
sen förlorade en del af den effekt, hvarpå den
såsom concertfioal varit beräknad. Mellan dessa
båda nummer förekom en elegant variationspjes
af Kell:woda, den konserigifvaren utförde med
verkligt mästerskap.
Af m:ll Essling hörde min denna afton en
aria ur Spontinis Ferdinznd Cortez, måbända
mindre egentligen passande till konsertaria,
men i öfrigt en vacker och väl hillen kompo-
sition. Datta behöfver dock knappt nämnas,
emedan m:ll E:s nummerval nästan alltid är
emsaåfuilt, i hvilket afszende hon skiljer sig från
åtskilliga andra sångartister. M:li Ebelings fö
redrag var rent och musikaliskt. — Herr Gän-
ther sjöng ett par vackra sånger af Mendelsobn,
med sitt, såsom vanligt, varma och lifliga ut-
tryck. Vi: vilja för öfrigt tsga tillfället i akt
och hemsiiila, huruvida ej programmerna fram-
deles borde uppgifva hvilka romanser man har
att förvänt:, hvilket end:st undantagsvis plågar
inträffa.
Tvenne bherrliga instrumentalensembler af
Beethoven prydde denna aftons programm. Vi-
olit qvintetten i C dur, lika bbxtrande af fan-
tasi, humor, djup känsls, som klar och fattlig,
gafs utmärkt väl af herrar Randel, åAubert,
Schwarz, Torsell och Sack, och sycnerligast bör
man erkänna den äkta artistiska anda, hvarmed
hr Randel utförde det i flera bänseenden gan-
ska svåra primopartiet. Ville man ändtliger
anmärka något, så vore det, att meilanstam-
morna någon gång, då de innehade orgelpunk-
ter, kunret framträda något mera markeradt.
Detta nämnes dcck blott i förbigående. Detia
ypperliga nummer mottogs med en acklama-
tion, som bevittnade, hvilken bhänförande kraft
sådan musik utöfv:r på all:, då den utföre:
såsom sig bör. — Den andra ensemblen var
den på de subbmaste skönheter så rika Trior
i B dur (op. 97), som utfördes med förtjenst
af brr Berens, dAubert och Sick. Herr Beren:
gal genom sitt biträdarda denna afton ett vac-
kert bevis pi sin tjenstvilli het: ban bade nem-
ligen geuast förut extqverat ett nummer vid
soi an bos br Davidson, och mist skynda der-
ifrån för att osaedelbart derefter uppträda här;
och det bevitinar under sådana törhållanden
verkligen side skicklighet och sjellbeherrskning,
att vid utförandet af en så svår pjes ej för-
råda mere irritstion, än hvsd som nu skedde.
Effekten -! denna kompssition ver i det hels
fördelakt g, hv.lket ock hos åhörzrne vann full:
erkännpazde.
Denna intressanta soir gafs för fullt hus,
och den för:jeustfulle konserigifvaren rönte ett
Ika lifligt som rättvist bifall. —U—