op Up EMO OS PB 9, MPN MAR OMAR MER TAv
, minoritet. Då åter är tiden inne för dem, att i sin
lordning vika och foga sig efter den nya majorite-
Istunden dertill är slagen.
1ges konstituerande församling på Eidsvold ej kunnat
Idet mesta af embetsmän och byråkrater, att den
I presentstion, som gått så långt på den demokratiska
Ihögfärdiga, om vi nu, 34 år sednare, trott oss kunna
l vara mycket tvifvel underkastadt. — Hvad slutligen
Iheträffar påståendet, att det varit norska embets-
Imännen eller byråkraterna, som hållit stortbinget
Jtillbaka i frågan om konungens absoluta veto, så
måste detta påstående förefalla högst oväntadt och
haft tillfälle att närmare underrätta sig om de nor-
Iska förhållandena och lära känna någon del af Nor-
iteters tyranni,
ten — öfvertygelsens majoritet. Och den rätta skul-
den till alla olycksaliga samhällsbrytningar är in-
gen annan, än att den minoritet, som en gång för-
lorat sin betydelse, ej bar rätt att gifva efter, när
En annan talare (hr Dalman) har sagt att Nor-
vara särdeles demokratisk, emedan den bestått för
derföre antagit en föga demokratisk valrätt, och att
det varit egentligen byråkraterna, som afhållit stor-
thinget från bifall till de tid efter annan gjorda
förslagen, att konungen skulle få ett absolut veto i
alla lagfrågor.
Det förundrar mig, att man just inom detta säll-
skap vill från en församlings beståndsdelar dröga en
bestämd slutsats till dess mer eller mindre demo-
kratiska tendenser. Det lär väl svårligen kunna
nekas, att äfven vi, som här äro församlade, till en
stor del, om ej till den största, bestå af embetsmän
och, om mean så bebagar kalla oss, af byråkrater;
och likväl hålla vi på att: med all flit uppgöra ett
prozram, af så demokratisk syftning, att till och
med mången bonde, som ej väntat sig så mycket,
torde falla i förvåning deröfver. — Innan man före-
brår Eidsvoldska riksförsamlingen, att den ej gjort
valrätten nog demokratisk, bör man komma ihåg,
att den stiftade sin leg 14814. Vid den tiden skulle
vi säkerligen tackat Gud, om vi kunnat få en re-
vägen som den norska; och vi böra ej vara alltför
i vårt program taga ett eller annat litet steg längre
framåt. Huruvida vi gått så långt vi bort gå, torde
föga rimligt för hvar och en, som, lika med mig,
es mest betydande embetsmän. Hos åtskilliga ta-
lare har jag märkt en stor förskräckelse öfver be-.
styrelsens förslag, att den större representationsafdel-
ningens ledamöter skulle tillika vara valmän för den
mindre afdelningen; och man har sökt hjelpa sig.
ifrån denna förskräckelse genom ett slags arkanum,
som skulle bestå deri, att den mindre afdelningens
ledamöter valdes af en särskild nämnd, som utsåges
på samma gång och af samma personer, som valde
den större afdelningen. Mig åter förefaller det,
som skulle den mindre afdelningen bli af enahanda
komposition, om den valdes af en sådan nämnd,
som om den valdes af den större afdelningen, då
denna sednare hade alldeles samma ursprung som
nämnden, och båda delarna följaktligen voro aflika
demokratisk natur. En viss talare (br Dalman) har
sagt, att Regeringen skulle kunna utöfva ett vådligt.
inflytande på bildningen af den mindre afdelningen,
om valet skedde i hufvudstaden, emedan det skulle
ligga i Regeringens makt att genom sina organer,!
ända ned till länsmännen, verka på valen till den
större afdelningen, hvarigenom denna, såsom val--
kollegium för den mindre, komme att handla i Re-
geringens anda. Jag frågar — i händelse ett så-
dant inflytande vore tänkbart, om det vore min-
dre att befara, när valet icke allenast till nämn-
den, som hade att välja den mindre afdelningen,
utan äfven till sjelfva denna afdelning, skulla ske i
orterna, der de fruktade organerna befunno sig och.
hade det närmaste tillfälle att vid båda valen an-
stränga sin verkningsförmåga. För öfrigt må man:
besinna, att den mindre afdelningens ledamöter, om
de valdes i orterna, troligen skulle bli utkorade efter
vissa provinciella åsigter. Jag önskar, att den större
sfdelningen aldrig må sakna upplysta och redliga
män från alla landsorter; och om det berodde på:
mig, ville jag i en vallag föreslå, att minst .bälfien
af representanterna skulla tagas inom valkretsen.
Men jag anser det deremot icke vara gagneligt, att.
äfven den mindre afdelningen bildas i provinciel!
anda och efter provinciella sympathier. Denna af-
delning, som skall vara ett slags pröfningsnämnd:
öfver den andra, bör se sakerna i stort och helt.
Det är derföre, efter min tanka, bäst att den väljes!
af en sammansatt hämnd från hela riket, det vill
säga: af den större afdelningen. Härigenom kom-
mer också denna rikets stora nämnd i tillfälle att.
med representationen införlifva de notabiliteter, som;
möjligtvis kunnat blifva förbigångna vid valen i
landsortern2; och då blott en tradjedel af den min-
dre afdelningen väljes vid hvarje riksdag, behöfver
man ej rädas derföre, att den större afdeiningens
grundsatser eller partiåsigter, för riksdagen skulle
kunna förskaffa sig någon skadlig öfvervigt inom:
den mindre.
He C. J. L. ALMQVIST förklarade sin fögnad,)
deröfver, att M joritetens rätt avt i rådplägande
församlingar vara afgörande, nu ej blott lemnades:
obestridd, utan till och med öppet förfäktades af
sjelfva. den politiska motsidan, hvartill brr Björck,
Arividson, Raab m. f. utan tvifvel vore att räkna.
Likväl — fortfor hr Å. — torde saken för!jena att
än en gång skärskådas, emedan man, orktadt sitt
erkännande af majoritetens rätt, dock oupphörligt
talar om en öfra kammare med Veto, hvilken bär-
igenom, äfven då den utgör minoritet i rikstörsam-
tingen, skulle få makt att omintetgöra verkan af
majoritetens tanke. Saken synes kanske ej så be-
tydlig; men är, till sin grund, verkligen en Verlds-
fråga.
Man erkänner, ett i ärenden, som äro af den na-
tur, att en gemensam handling al flera kommer i
fråga — såsom fallet är vid alla de samhällsgöro-
mål, hvilka till följe af en rådplägande riksförsara-
lings beslut skola verkställas — måste de flestes!
vilja gifva utslaget, der ej alla öfferenskomma om :
ett och sarema. Likväl talas mycket om Majori-)
tetens lyrenni! Huru kommer det till, att man
då icke äfven påminner sig Minoriteternas lyranri, så)
väl inom rådplågande församlingar, gzom utom så-
dana, och hvarom historien talar på hvarje blad?
Litom oss tänka efter. Om t. ex., ibland hun-
drade, nittiocex vilja ett ech fyra vilja ett annat,
samt förhållandet icke är sådant, ati hvardera par-
tiet kan följa sin örskan cch handla för sig, utan
sakens gerensamhet nödvändigt fordrar att endast
ett sätt går i verket; så är det visserligen ledsamt
för de 4 att rödges göra så som de 85 förordna;
men jag frågar, om det ej är äfvenså svårt för de!
96 att nödgas dansa efter de 4:29 pipa? Och är
detta icke tillika vida orimligare?
Tyranni är slltid ohyggigt, när det eger rum.
Om nitiiosex tyrannisera fyra, är det högst illa;
men om fyra uwtöfsa sitt tyranni på nittiosex, så Eri
det, minst att tala, lisa illa till priccipen, men der
jemta vida mera öd ! i
följderna. Håfde
stånd eller privil
sig makten att utesiu
det underliggenide e
det efter goätycke.
ta för alla, be
To folket och behandl:
noter hafta geme
Hoan. Pär da UV 24 serom sekler.