PVTIDAL DLJÄMUN Ut ITIITTS BUUIIHURAl.
REFORMVÄNNERNAS TIONDE MÖTE,
7 (Forts. från fredagsbl.)
Hr BJÖRK ansåg här vara rätta stället att af-
göra två- eller enkammarsystemets företräde, och
ville framställa grunder för det förras. Representa-
tionen bör hvila på folksuveränitetens grund, icke
klass- eller korporationsinteressens. Folksuveränite-
tens princip är majoritetens välde, utan förtryckande
af minoriteten. Båda hafva anspråk på att blifva lika
hörda, men när frågor icke kunna afgöras annat än ge-
nom omröstning, bör mejorlteten råda af samma orsak,
som i en domstol pluralitetens åsigt blir gällande.
Mojoriteten bör herrska, men höra minoriteten. Af
denna sats följa tvenne andra: att den segrande å-
sigten måsta verkligen vara majorltstens, och att
minoriteten måste ha rätt att framställa sina skäl
icnan beslut fattas. Majoriteten är antingen absolut
eller relativ; af 4000 valmän kan en representant
blifva utsadd med t. ex. 300 röster; han har således
icke majoriteten för sig, han har blott större majo-
ritet än de andra. En repressantantkammare är lik
en domstol; en sådan hörer skäl, men kan ändå
misstaga sig, hvarföre också öfverrätter finnas. En
lagstiftande församling har ändå svårare åligganden,
helst som den är båda part och domare. Tal. ansåg
hr Dalmans förslag bättre än bestyrelsens:. i vårt
land är stor brist på politiska kapaciteter; då man vill
hafva en monarki med demokratiska institutioner,
bör folket ega vana vid munticipala bestyr; om va-
len af den mindre kammarens ledamöter kan folket
tänka: när vi! nu ha 200 representanter, så må vi
öfverlemna allt åt dem. Men att hoppas att kunna
bygga ett tvåkanmarsystem på demokratisk grund
är alldeles fruktlöst, då man besinnar att despotis-
zaen herrskar i alla förhållanden, i förmanskap, ba-
fordringsgrunder, husbondvälde, ja till och med i
familjlifvet.
Hr DALMAN ansåg den förevarande frågan vara
al högsta vigt, och hade med förvåning hört sägas,
att den redan skulle vara alldeles afgjord enligt
bestyrelsens åsigt, då han tvärtom hört dubbelt
så många talare yttra sig mot, som för denna.
Det motiv, hvarpå bestyreisens förslag hvilade, vore
förutsättningen af det norska systemets företräde.
Tal. ville derföre utreda, att den byråkratiska prin-
cipen veårit upphof till den norska representa-
tionen.
År 4814 samlades i Eidsvold 34 civila, 32 mili-
tära embetsmän, 26 fastighets- och jernverksegare,
43 prester, 40 köpmän, tillsammans 1153 personer,
af hvilka 78 voro embetsmän. Den komitt som
valdes af dessa, bestod nästan uteslutande af pre
ster och embetsmän samt två större godsegare. Vid
första storthinget voro af representationen 44 civila
och militära embetsmän, 46 prester, 42 borgare
samt 42 bönder och länsmän. Det byråkratiska
elementet var således öfvervägande, och intet är
så fiendtligt mot monarkien. Också har byråkra-
tien alltid legat öfver, inom norska representatio-
nen. Valkategorierna i Norrige äro tre: att vara
fastighetsegare, att vara borgare och att vara eller
hafva varit embetsman. För den första kategorien
är en bög census bestämd, men deremot ingen för
embetsmännen; extrsordinarier och ordinarie !jea-
stemän utan lön äro valbara. Det är således tyd-
ligt, att detta intresse låg öfver vid konstitutionens
bildande. Också, om ej aet byråkratiska elemen-
tet hade varit så starkt, skulle de kongl. proposi-
tionerna till storthinget om veto, m. m. icke hafva
mött så starkt motstånd, som de gjort. Likaledes
är det afgjordt, att det är de utmärkta embetsmän,
hvilka varit ledamöter af norska representationen,
som gjort de goda författningarne i Norrige.
När sällskapet utsträckt valrätten så långt, som
det gjört, borde det ej bibehålla det norska sättet
att bilda de skiljda kamrarne.
Tal. vore färdig att afstå från census för valbar-
heten, men hvad han ej ville cedera och den åsigt
han ej kunde gilla, vore om sättet att välja den
öfre kammaren. Det vore obetänkt, att göra denna
till ett utskott af den större, d. v. s. till en ema-
nation af. partiarna inom denna. Om man före-
ställer sig, att landet har en svag regering, så är
representationen i samma mån stark; den kan då
gå för långt, gå till envälde. Men också kan lan-
det hafva en regering, som är stark, som ej är så
from, utan begagnar de medel den eger att inverka:
afsättligheten och kronobetjeningen; då kunna vi
få en representation, som dansar efter regeringens
pipa. Tal, -hemställde derför, em det ej vore nöd-
vändigt, att få en stark och oberoende öfre kam-
mare, ej för att hafva ett konservativt element
mot folkviljan, utan för att hafva det mot rege-
ingen, ,
Hr L. J. HJERTA upptog den af hr Dalmans
yttrade åsigten, alt norska grundlagen tillkommit i
följd af öfvervägande byråkratisk inflytelse på tinget
i Eidsvold, och anmärkte, att ehuru mycket talaren
och hr Dalmana hade polemiserat med bvarandra om
de norska sakerna, så hade han likväl aldrig till-
förene hört en sådan tanka framställas, utan vore
den en helt ny och eväntad invändning emot det
norska statsskicket. Tvärt om påminde tal. sig baf-
va någon gång förr erfarit, att br Dalman yttrar
farhåga för motsatsen af hvad man nu hört, eller
för ett öfvervägande bonderegemente. Detta vore
ock den allmännaste, ehuru lika litet grundade jar-
gonen; men huru bonderegemente och byråkratisk
öfvervigt på samma gång kunna fås ut ur ett och
samma reprosentationssätt, lemnade han åt hvem
som: helst att söka utfundera. Han kunde i öfrigt
icke instämma i den tanktan, att ett antal af de bä-
ste och klokaste män som funnits att tillgå, sam-
lade i farans stund för att rädda fåderneslandet,
deryvid skulla hafva I främsta rummet afsett sina
egna eller klassins interessen. En sådan tanka vore
så mycket oädlare, då frukten af deras verksamhet
lef en grundlag, som man väl ofta beskyller att
vara alltför deraokratisk, men icke motsatsen. Hvad
7 det argument, som hr Dalman hemtat i-
et i Norge befintilga suspersiva veto och Nor-
ges ihärdighet att behålla det, så trodde tal