PVTIDAL DLJÄMUN Ut ITIITTS BUUIIHURAl. REFORMVÄNNERNAS TIONDE MÖTE, 7 (Forts. från fredagsbl.) Hr BJÖRK ansåg här vara rätta stället att afgöra tvåeller enkammarsystemets företräde, och ville framställa grunder för det förras. Representationen bör hvila på folksuveränitetens grund, icke klasseller korporationsinteressens. Folksuveränitetens princip är majoritetens välde, utan förtryckande af minoriteten. Båda hafva anspråk på att blifva lika hörda, men när frågor icke kunna afgöras annat än genom omröstning, bör mejorlteten råda af samma orsak, som i en domstol pluralitetens åsigt blir gällande. Mojoriteten bör herrska, men höra minoriteten. Af denna sats följa tvenne andra: att den segrande åsigten måsta verkligen vara majorltstens, och att minoriteten måste ha rätt att framställa sina skäl icnan beslut fattas. Majoriteten är antingen absolut eller relativ; af 4000 valmän kan en representant blifva utsadd med t. ex. 300 röster; han har således icke majoriteten för sig, han har blott större majoritet än de andra. En repressantantkammare är lik en domstol; en sådan hörer skäl, men kan ändå misstaga sig, hvarföre också öfverrätter finnas. En lagstiftande församling har ändå svårare åligganden, helst som den är båda part och domare. Tal. ansåg hr Dalmans förslag bättre än bestyrelsens:. i vårt land är stor brist på politiska kapaciteter; då man vill hafva en monarki med demokratiska institutioner, bör folket ega vana vid munticipala bestyr; om valen af den mindre kammarens ledamöter kan folket tänka: när vi! nu ha 200 representanter, så må vi öfverlemna allt åt dem. Men att hoppas att kunna bygga ett tvåkanmarsystem på demokratisk grund är alldeles fruktlöst, då man besinnar att despotiszaen herrskar i alla förhållanden, i förmanskap, bafordringsgrunder, husbondvälde, ja till och med i familjlifvet. Hr DALMAN ansåg den förevarande frågan vara al högsta vigt, och hade med förvåning hört sägas, att den redan skulle vara alldeles afgjord enligt bestyrelsens åsigt, då han tvärtom hört dubbelt så många talare yttra sig mot, som för denna. Det motiv, hvarpå bestyreisens förslag hvilade, vore förutsättningen af det norska systemets företräde. Tal. ville derföre utreda, att den byråkratiska principen veårit upphof till den norska representationen. År 4814 samlades i Eidsvold 34 civila, 32 militära embetsmän, 26 fastighetsoch jernverksegare, 43 prester, 40 köpmän, tillsammans 1153 personer, af hvilka 78 voro embetsmän. Den komitt som valdes af dessa, bestod nästan uteslutande af pre ster och embetsmän samt två större godsegare. Vid första storthinget voro af representationen 44 civila och militära embetsmän, 46 prester, 42 borgare samt 42 bönder och länsmän. Det byråkratiska elementet var således öfvervägande, och intet är så fiendtligt mot monarkien. Också har byråkratien alltid legat öfver, inom norska representationen. Valkategorierna i Norrige äro tre: att vara fastighetsegare, att vara borgare och att vara eller hafva varit embetsman. För den första kategorien är en bög census bestämd, men deremot ingen för embetsmännen; extrsordinarier och ordinarie !jeastemän utan lön äro valbara. Det är således tydligt, att detta intresse låg öfver vid konstitutionens bildande. Också, om ej aet byråkratiska elementet hade varit så starkt, skulle de kongl. propositionerna till storthinget om veto, m. m. icke hafva mött så starkt motstånd, som de gjort. Likaledes är det afgjordt, att det är de utmärkta embetsmän, hvilka varit ledamöter af norska representationen, som gjort de goda författningarne i Norrige. När sällskapet utsträckt valrätten så långt, som det gjört, borde det ej bibehålla det norska sättet att bilda de skiljda kamrarne. Tal. vore färdig att afstå från census för valbarheten, men hvad han ej ville cedera och den åsigt han ej kunde gilla, vore om sättet att välja den öfre kammaren. Det vore obetänkt, att göra denna till ett utskott af den större, d. v. s. till en emanation af. partiarna inom denna. Om man föreställer sig, att landet har en svag regering, så är representationen i samma mån stark; den kan då gå för långt, gå till envälde. Men också kan landet hafva en regering, som är stark, som ej är så from, utan begagnar de medel den eger att inverka: afsättligheten och kronobetjeningen; då kunna vi få en representation, som dansar efter regeringens pipa. Tal, -hemställde derför, em det ej vore nödvändigt, att få en stark och oberoende öfre kammare, ej för att hafva ett konservativt element mot folkviljan, utan för att hafva det mot regeingen, , Hr L. J. HJERTA upptog den af hr Dalmans yttrade åsigten, alt norska grundlagen tillkommit i följd af öfvervägande byråkratisk inflytelse på tinget i Eidsvold, och anmärkte, att ehuru mycket talaren och hr Dalmana hade polemiserat med bvarandra om de norska sakerna, så hade han likväl aldrig tillförene hört en sådan tanka framställas, utan vore den en helt ny och eväntad invändning emot det norska statsskicket. Tvärt om påminde tal. sig bafva någon gång förr erfarit, att br Dalman yttrar farhåga för motsatsen af hvad man nu hört, eller för ett öfvervägande bonderegemente. Detta vore ock den allmännaste, ehuru lika litet grundade jargonen; men huru bonderegemente och byråkratisk öfvervigt på samma gång kunna fås ut ur ett och samma reprosentationssätt, lemnade han åt hvem som: helst att söka utfundera. Han kunde i öfrigt icke instämma i den tanktan, att ett antal af de bäste och klokaste män som funnits att tillgå, samlade i farans stund för att rädda fåderneslandet, deryvid skulla hafva I främsta rummet afsett sina egna eller klassins interessen. En sådan tanka vore så mycket oädlare, då frukten af deras verksamhet lef en grundlag, som man väl ofta beskyller att vara alltför deraokratisk, men icke motsatsen. Hvad 7 det argument, som hr Dalman hemtat iet i Norge befintilga suspersiva veto och Norges ihärdighet att behålla det, så trodde tal