Siebenbärzen, och ej blott Bikowina, närmare förenadt med Uagerp. Man talade nyligan i Wien mycket om att till den tyska förbundsdagen i Frankfurt återsända Carl den stores i denna hufvudstad sedan 4796 befintliga krona och andra regalier. Förslaget vickte mycken sensation till kejsarens förde!, emedan man deruti såg ett visst oegennyttigt underkastande: ett begifvande till tyska förbund:dagens vilj:, som på detta sätt erkändes ega rätt att hädanefter sitta den stora tyska kronin på bvlet öfverhbufvud den ansåg bäst sk crad att kunna bära den i så svira tiåer. Det var red.n så långt kommet, att kejsaren uppdrog å: ina goda studenters, som I Wien nyhgen ådsgslagt prof på den utmärktaste fosterlandskärlek, att nu föra de dyrbira riksiosignierna till Frankfort. I spetsen för studenterna skulle p-ofessor Endlicher afgå. Man hela proj-ktet berättas sedan bafva afstannat. Wienerminis!C en lärer icite funnit alldeles rådligt att låta burtsända pkronan, utan afböjt alltsammans genom den fiMza förklaringen, att dylikt icke stulle se bra ut, enär det i Frankfurt kunde uttydas som en fia invit att få sig kronan artigt tllbakaskickad; ett anspråk, som österrikiska diplomaiien icke nu ville låta komma sig till last. FOLKSKALDEN BERANGER UNDANBER SIG VALET TILL REPRESENTANT FÖR SEINEDEPARTEMENTET Mine köre Meåborgere! Det är då sinnt, att j viljen göra af mig en lagstiftare. Jag tvifl da långe derpå. Jag hopprdes, att da som först haft det infallet, skulle sfstå derifrån af medlidande för en gem gubbe, som ända till denna dag varit främmande för alla offentliga uppirag och som, för att visa sig dem värdig, hadalt att lära, vid den ticpuskt i lifvet, då man ingentiog vidare ken lira. Men vänner hafva s:gt, att det skulle vara et brott, at neka dylka uppdrag. Jeg tror motsatsen. Dock, om det verkligen så vore, så afoöjen det för mig, j, för hvilka jag skulle vilja afböja alla sidana. På dat att vidden af min popul.ritet ice mera må beiraga er om mitt värde såsom medborgare, än den förblindar mig öfver min förtjenst såsom poe, så hören mig, j:g ber er derom! M.na år, min nyckfulla belsa, mina: sinnesvanor, min gerom en dyrköpt lingvarig sjelfetändighet bortskämda karakter gör för mig 0möjlig den alltför hedrande rullen, son i viljen ålägga mg. Hafven j icka gissat dit, käre medborgare? Jag kan icke lefva ech tinka. annat än i ensligheten. Ja, det är henna jag har att t:cka för det lilla suada förnuft, för hvilket man stundom berömt mig. Midtibullret och rörelsen är jag icke mer densamme; och det säkraste sät!et alt förvirra mitt arma förstånd, ifrån hvilket måhanda mer än ett godt råd utgått, vore att sätta mig på bänkarne i en stor församling. Der, trumpena och sum, skulle j:g nedtrampzs af dem som äflades om tribuner, i hvilken j,g vore oförmögen att uppstiga. U. psätta, tala, äfven läsa inför publiken, dertill är jag oförmögen, och för mig börjar publiken, då jag ser mera än tio persoBer. Eno tilldragelse i mitt Lif, illa tydd af mera än en, har derpå zifvit er tillräckligt prof. En tabureit ifran;ka akademien, denna namnkunniga komnvarstior, den enda i sitt sl:g och visserligen den vackraste belöning, som en författare kan ef ersträfva: nåväl! denra heder har j2g bestindigt vägrat att söka, emedan jag vet, att mina karaktersoch sinnesvanor icke skulle kunna finna sig vid de samfundsbruk, hvilka dock på långt när icke äro så tvingand-, som en lagstiftande församlings. Mine käre medborgare! jag har allt:edsan år 4813 varit ett bland de ek n, som återljudat edra lidanden cch edra förhoppningar. Huru ofta bafven j icke kallat mig eder tröstare: v2ren då icke otacksamme. Om j anvisen mig en för stor betydelse, beröfven j mina råd den vigt, som min opartiska ställning gilver dem. I de potitiska striderna betöckes sl:gfältet af döda och sårad. Uzcan att fråga efter far:n, såsom en god frarsi soldat, har jag alltid bjelpt till att begrafva de förre och vårda de sednare. Tvingas jag att taga verksam del i dessa strider, så skulle jag blifva misstänkt äfven af dem, som jag räckte den broderliga handen. Rycken mig då icke ur den enslighet, der jag samlsd inom mig sjelf synts er ega så profetiska gåfvor. Jag är icke ibland dem, som hafva bebof att skrika på cffentliga ställen: jag är pstrio:! Jsg är republikan! Men, siger man mig, ni måste visa eder tillgifven. Ack, minr käre medborgare, glömmen icke huru detta ord tillgifventet ken dölja myc :en ärelystnad. Den sanna, nyttiga tillgifvenbeten är den, som bemödar sig att ieke låta oss företaga annat än hved vi kunna förmå. Hvad angår egoismen, om men arklasar mig för den, så låter jag en bel lenad svara derpå. Men ru till de idar, som jeg kunnat fatta i min ensligse, för att föra lyckligt fram det demokratiska sträframdet, gom Gud ålrgt Frarkrike, till fördel för andra nationer, dess älskade syskon. Skulle jag då icke alltid bafva tillräckligt vänner i våra församlingar, för att dessa id:r skulle der uveckla sig, om de i verkligheten förtjente uppmärksamhet? Mitt blyga ord skulle kompromettera dem; men des:a vänner skola göra dem gällange. Det behöfs unga