Siebenbärzen, och ej blott Bikowina, närmare
förenadt med Uagerp.
Man talade nyligan i Wien mycket om att
till den tyska förbundsdagen i Frankfurt åter-
sända Carl den stores i denna hufvudstad sedan
4796 befintliga krona och andra regalier. För-
slaget vickte mycken sensation till kejsarens
förde!, emedan man deruti såg ett visst oegen-
nyttigt underkastande: ett begifvande till tyska
förbund:dagens vilj:, som på detta sätt erkän-
des ega rätt att hädanefter sitta den stora ty-
ska kronin på bvlet öfverhbufvud den ansåg
bäst sk crad att kunna bära den i så svira ti-
åer. Det var red.n så långt kommet, att kej-
saren uppdrog å: ina goda studenters, som I
Wien nyhgen ådsgslagt prof på den utmärkta-
ste fosterlandskärlek, att nu föra de dyrbira
riksiosignierna till Frankfort. I spetsen för stu-
denterna skulle p-ofessor Endlicher afgå. Man
hela proj-ktet berättas sedan bafva afstannat.
Wienerminis!C en lärer icite funnit alldeles råd-
ligt att låta burtsända pkronan, utan afböjt allt-
sammans genom den fiMza förklaringen, att dy-
likt icke stulle se bra ut, enär det i Frankfurt
kunde uttydas som en fia invit att få sig kro-
nan artigt tllbakaskickad; ett anspråk, som ö-
sterrikiska diplomaiien icke nu ville låta kom-
ma sig till last.
FOLKSKALDEN BERANGER UNDANBER SIG
VALET TILL REPRESENTANT FÖR SEINE-
DEPARTEMENTET
Mine köre Meåborgere!
Det är då sinnt, att j viljen göra af mig en
lagstiftare. Jag tvifl da långe derpå. Jag hop-
prdes, att da som först haft det infallet, skulle
sfstå derifrån af medlidande för en gem
gubbe, som ända till denna dag varit främ-
mande för alla offentliga uppirag och som, för
att visa sig dem värdig, had- alt att lära, vid
den ticpuskt i lifvet, då man ingentiog vidare
ken lira.
Men vänner hafva s:gt, att det skulle vara
et brott, at neka dylka uppdrag. Jeg tror
motsatsen. Dock, om det verkligen så vore,
så afoöjen det för mig, j, för hvilka jag skulle
vilja afböja alla sidana. På dat att vidden af
min popul.ritet ice mera må beiraga er om
mitt värde såsom medborgare, än den förblin-
dar mig öfver min förtjenst såsom poe, så hö-
ren mig, j:g ber er derom!
M.na år, min nyckfulla belsa, mina: sinnes-
vanor, min gerom en dyrköpt lingvarig sjelf-
etändighet bortskämda karakter gör för mig 0-
möjlig den alltför hedrande rullen, son i viljen
ålägga mg. Hafven j icka gissat dit, käre
medborgare? Jag kan icke lefva ech tinka.
annat än i ensligheten. Ja, det är henna jag
har att t:cka för det lilla suada förnuft, för
hvilket man stundom berömt mig. Midtibull-
ret och rörelsen är jag icke mer densamme;
och det säkraste sät!et alt förvirra mitt arma
förstånd, ifrån hvilket måhanda mer än ett
godt råd utgått, vore att sätta mig på bänkarne
i en stor församling. Der, trumpena och sum,
skulle j:g nedtrampzs af dem som äflades om
tribuner, i hvilken j,g vore oförmögen att upp-
stiga. U. psätta, tala, äfven läsa inför publiken,
dertill är jag oförmögen, och för mig börjar
publiken, då jag ser mera än tio persoBer. Eno
tilldragelse i mitt Lif, illa tydd af mera än en,
har derpå zifvit er tillräckligt prof.
En tabureit ifran;ka akademien, denna namn-
kunniga komnvarstior, den enda i sitt sl:g och
visserligen den vackraste belöning, som en för-
fattare kan ef ersträfva: nåväl! denra heder har
j2g bestindigt vägrat att söka, emedan jag vet,
att mina karakters- och sinnesvanor icke skulle
kunna finna sig vid de samfundsbruk, hvilka
dock på långt när icke äro så tvingand-, som
en lagstiftande församlings.
Mine käre medborgare! jag har allt:edsan år
4813 varit ett bland de ek n, som återljudat
edra lidanden cch edra förhoppningar. Huru
ofta bafven j icke kallat mig eder tröstare: v2-
ren då icke otacksamme. Om j anvisen mig
en för stor betydelse, beröfven j mina råd den
vigt, som min opartiska ställning gilver dem. I
de potitiska striderna betöckes sl:gfältet af döda
och sårad. Uzcan att fråga efter far:n, såsom
en god frarsi soldat, har jag alltid bjelpt till
att begrafva de förre och vårda de sednare.
Tvingas jag att taga verksam del i dessa stri-
der, så skulle jag blifva misstänkt äfven af dem,
som jag räckte den broderliga handen.
Rycken mig då icke ur den enslighet, der
jag samlsd inom mig sjelf synts er ega så pro-
fetiska gåfvor. Jag är icke ibland dem, som
hafva bebof att skrika på cffentliga ställen: jag
är pstrio:! Jsg är republikan! Men, siger man
mig, ni måste visa eder tillgifven. Ack, minr
käre medborgare, glömmen icke huru detta ord
tillgifventet ken dölja myc :en ärelystnad. Den
sanna, nyttiga tillgifvenbeten är den, som be-
mödar sig att ieke låta oss företaga annat än
hved vi kunna förmå. Hvad angår egoismen,
om men arklasar mig för den, så låter jag en
bel lenad svara derpå.
Men ru till de idar, som jeg kunnat fatta
i min ensligse, för att föra lyckligt fram det
demokratiska sträframdet, gom Gud ålrgt Frark-
rike, till fördel för andra nationer, dess älskade
syskon. Skulle jag då icke alltid bafva tillräck-
ligt vänner i våra församlingar, för att dessa
id:r skulle der uveckla sig, om de i verk-
ligheten förtjente uppmärksamhet? Mitt blyga
ord skulle kompromettera dem; men des:a vän-
ner skola göra dem gällange. Det behöfs unga