(Insändt.) Då hr komminister Janzons riksdegsmannaord som skulle allmogen bland br komministerns sock nebor låta sig väl smaka en högst ovanlig spis, be stående af gröt och bränvin, öfvertygade oss on verkligheten af ett så djupt moraliskt förderf, att v för blotta möjligheten deraf fasade, så äro vil inner ligen tillfredsställda att genom hr komministerns JA 72 af Aftonbladet samt JM 29 af Östgötha-Cor respondenten för Innevarande år infördakberiktigandei hafva erfarit, att hr komministern icke menat hvac han sagt. Men vi äro ingalunda tillfredsställda der öfver, att hr komministern så der talar ett och me nar annat; ty hr komministern är känd att vara fo sterlandsvän och såsom sådan sanningsälskande, hvar före det ju lätt kan hända oss vid ett annat till fälle att af glömska tro hans ord vara sanna och sålunda fatta oriktiga föreställningar. Hr kommi nistern åberopar väl för sin förmenta rättighet, ati komma efteråt med sanningen, den rätt hvar och en bör ega att förtydliga sin meniog. Det sednare är dock något helt annat än det förra. Uti et! muntligt föredrag är det svårt att tilldela orden des behöriga sammanställning och att begagna de egentligaste, så att de icke kunna gifvas en dubbel tydning. Det är i sådant afseende förtydligande kom: mer i fråga och just det som tillåtes i poliskammare eller inför domstolar i allmänhet. Mena om. såsom förhållandet ver vid ifrågavarande muntligs yttrande, man vill ådagalägga riktigheten af ett påstående genom att berätta hvad man sjelf erfari! och säger, liksom hr komministern: jag har erfarit att husbehofsbränvinsbränning haft det till följd att folket inom v. Eneby och Kisa pastorat spisa gröt och bränvia i stället för gröt och mjölk, samt sedermera ger tillkänna, att man icke vet så vara förhållandet någonstädes, det kallas icke att förtydliga sin mening, utan att förklara sig hafva sagt kvad icke sant var. Den som så gör, vare sig i det enskilda eller offsntliga lifvet, häoföres vanligen till dem, hvars ord icke ega trovärdighet, och den sig så förnedrar inför en poliskammare, får sjelf vidkännas följderna af att ega tvenne tungor. Derföre synes det ock troligt, att hr komministern till och med uti sina så kallade beriktiganden icke menat hvad han sagt, nemligen icke att han velat dermed förtydliga sin mening, utan endast för:lara, att han inför Rikets Ständer händelsevis haft lögnen på sina läppar. Vi önska uppriktigt, att hr komministern icke måtte gifva sina nykterhetsvänner del af, i hvad förhållande hans uttryck och meningar stå till hvarandra, ty vi befara, att han icke då komme att göra sin nykterhetsförening så talrik. Denna hr komministernvs plägsed, att icke mena hvad han säger, gifver anledning att, till br komministerns fördel, antaga, det bsn likaledes icke alltid menar, att det skall ske, som han sig företager. Vi hafva memligen förut ansett besynnerligt af en nykterhetspredikant, hv2ed af trovärdige personer 0ss berättats, att hr komministera sistlidne år, då i hans hembyggd var brist på spanmål, försålde sin spenmål till ett af de större brännerierna inom Östergöthland, men icke en enda kappe till de många fattige, som bönföllo att få köpa hvad de behötde till sitt lifsuoppchälle. Nu inse vi likväl, att hr komministern derutinnan är oskyldig, ty det var troligen icke hans mening, att hans spannmål skulle komma att underhålla den bränvinsström, i hvars farvatten mensklighetens bräckliga farkost uppslukag. Riksdagsmän i den sammanJR salta utskottsafdelningen aj AV bevillning och ekonomi, der bränviasfrågan behandlas.