(Insändt.)
Då hr komminister Janzons riksdegsmannaord
som skulle allmogen bland br komministerns sock
nebor låta sig väl smaka en högst ovanlig spis, be
stående af gröt och bränvin, öfvertygade oss on
verkligheten af ett så djupt moraliskt förderf, att v
för blotta möjligheten deraf fasade, så äro vil inner
ligen tillfredsställda att genom hr komministerns
JA 72 af Aftonbladet samt JM 29 af Östgötha-Cor
respondenten för Innevarande år infördakberiktigandei
hafva erfarit, att hr komministern icke menat hvac
han sagt. Men vi äro ingalunda tillfredsställda der
öfver, att hr komministern så der talar ett och me
nar annat; ty hr komministern är känd att vara fo
sterlandsvän och såsom sådan sanningsälskande, hvar
före det ju lätt kan hända oss vid ett annat till
fälle att af glömska tro hans ord vara sanna och
sålunda fatta oriktiga föreställningar. Hr kommi
nistern åberopar väl för sin förmenta rättighet, ati
komma efteråt med sanningen, den rätt hvar och
en bör ega att förtydliga sin meniog. Det sednare
är dock något helt annat än det förra. Uti et!
muntligt föredrag är det svårt att tilldela orden des
behöriga sammanställning och att begagna de egent-
ligaste, så att de icke kunna gifvas en dubbel tyd-
ning. Det är i sådant afseende förtydligande kom:
mer i fråga och just det som tillåtes i poliskam-
mare eller inför domstolar i allmänhet. Mena om.
såsom förhållandet ver vid ifrågavarande muntligs
yttrande, man vill ådagalägga riktigheten af ett på-
stående genom att berätta hvad man sjelf erfari!
och säger, liksom hr komministern: jag har erfarit
att husbehofsbränvinsbränning haft det till följd
att folket inom v. Eneby och Kisa pastorat spisa
gröt och bränvia i stället för gröt och mjölk, samt
sedermera ger tillkänna, att man icke vet så vara
förhållandet någonstädes, det kallas icke att förtyd-
liga sin mening, utan att förklara sig hafva sagt
kvad icke sant var. Den som så gör, vare sig i det
enskilda eller offsntliga lifvet, häoföres vanligen till
dem, hvars ord icke ega trovärdighet, och den sig
så förnedrar inför en poliskammare, får sjelf vid-
kännas följderna af att ega tvenne tungor. Derföre
synes det ock troligt, att hr komministern till och
med uti sina så kallade beriktiganden icke menat
hvad han sagt, nemligen icke att han velat dermed
förtydliga sin mening, utan endast för:lara, att han
inför Rikets Ständer händelsevis haft lögnen på sina
läppar. Vi önska uppriktigt, att hr komministern
icke måtte gifva sina nykterhetsvänner del af, i
hvad förhållande hans uttryck och meningar stå till
hvarandra, ty vi befara, att han icke då komme att
göra sin nykterhetsförening så talrik. Denna hr
komministernvs plägsed, att icke mena hvad han sä-
ger, gifver anledning att, till br komministerns för-
del, antaga, det bsn likaledes icke alltid menar, att
det skall ske, som han sig företager. Vi hafva
memligen förut ansett besynnerligt af en nykter-
hetspredikant, hv2ed af trovärdige personer 0ss be-
rättats, att hr komministera sistlidne år, då i hans
hembyggd var brist på spanmål, försålde sin spen-
mål till ett af de större brännerierna inom Öster-
göthland, men icke en enda kappe till de många
fattige, som bönföllo att få köpa hvad de behötde
till sitt lifsuoppchälle. Nu inse vi likväl, att hr kom-
ministern derutinnan är oskyldig, ty det var troli-
gen icke hans mening, att hans spannmål skulle
komma att underhålla den bränvinsström, i hvars
farvatten mensklighetens bräckliga farkost uppslu-
kag. Riksdagsmän i den samman-
JR salta utskottsafdelningen aj
AV bevillning och ekonomi, der
bränviasfrågan behandlas.