TEATER
De sista tonerna hafva förklingat af den näk-
tergalssång, som (förtjusande anomali!) under
hsla vintern låtit böra sig härstädes. Jen:
ny Lind har rest, att utomlands skörda nya
lagrar.
Kongl. teaterns dramatiska scen borde nu
vakna till nytt lif; alltför länge har den legat
i en dödlik dvala, någon enda gång afbruten
af några svaga lifsyttringar. Vi erinra oss just
vid detta tillfälle, att vi hafva att omnämna
ett dramatiskt stycke, som nyligen visat sig på
tiljorne. Det är Mor och Dotter, skådespel af
Charlotte Bireh-Pfeiffer.
I en handlingens tid, som vår, kan denna
pjes, som förnämligast rör sig inom känslornas
gebit, icke tilldraga sig någon ovanligare upp-
märksamhet; då bela verlden intresserar sig för
politik, och bara politik, hvem skulle väl fråga
mycket efter kärlek? Och då man har till-
fälle att se och studera de utmärkta karakte-
rer, som dagligen uppträda på den stora verlds-
teatern, hvad bekymrar man sig om dem, som
madame Birch-Pleiffer presenterar från den
stora verldens teater?
Imedlertid har förevarande skådespel rätt att
upplefva några representaticner; den kan alltid
förtjena t2gas i betraktande, denna strid emel-
lan kärlek och pligt, emellan egen och en an-
nan älskad vsrelses lycka, som Moder och Dot-
ter kämpa. Dessutom företer denna pjes, lika-
som många flera af nämde förf:3, taflor af omiss-
kännelig likhet med sina originaler — de för-
nimes lif och lefverne, som för sin fattigdom
på anda och kraft är förunderligt att skåda.
Då bufvudpsrtierna återgifvas af herr och fru
Almlöf, fru Strandberg och fru Wenzbom (för
hvilten författsrinnan enkom tycks hafva skrif-
vit några af sina ädla gummroller), så behöfva
vi ej säga att utförandet är förtjenstfullt. Fru
Kiamansson epelar en frarsysk kammarjungfru
mer näbbigt cch näpet än man skulle kunna
föreställa sig.
På Mindre teatern har man i dessa dagar
skaffet siz en pfolia vaudevilles som beter Tre
älskare. Tvenne al dessa älskare äro ett par
unga män, som genom förtal och missförstånd
korumit i dea svåra belägenheten, ati den ene
har lust att dränka sig och den andre att skjuta
sig för pannan. Lyckligtvis kommer det i ko-
medien sällan till verkställighet med dylika för-
tvifl:de beslut, och utan att gå åskådarens in-
tresse i förväg kunna vi gerna säga att ej hel-
ler vid detta tillfälle upplösningen blir så tra-
gisk. Det är egentligen endast den tredje äl-
skaren, en gammal prokurator, som tar vårt
deltagande i anspråk: han får från början till
slut gå der med ling näsa — en förarglig nå-
turens lek, som ådragit den stackars gamle ung-
karlen spenamnet papegojann.
Pjesen gifves med en utmärkt ensemble. Ena
älskarerollen återgafs första gången af hr Stjern-
ström, för hvars bophommie och treflighet den
så särdeles väl lämpar sg, men är nu öfverta-
gen af hr Björkman, sedan hr Stjernström fal-
Lit i en allvarsam sjukdom, från hvilken han
likväl, efter hvad vännerna af hans vackra ta-
lang tro sig kubna hoppas, snart torde blifva
återställd.
esintinntr— Äxl