modiga och bornergde, och de åtnjuta i det allmäcra icke det förtroende, som de verkligen förtien3, ty de äro ju adelsmin och såsom sådane rai:s ävk e. För dem vore den ärftliga politiska rättens upphäfvande en befrie!se ur ett andeligt fångsel och de skulle säkerligen ef-) teråt med glädje prisa den dag, då de kände sig å:er tillhöra det eg:ntliga folket, hvilket äfven har äldre anor och störra minnen, än någom adelskorporation. Hvem vill väl bestrida, att namren Tegrer, Geijer, Wern, Nils Måns-! son m. fl. för närvarande tid och folk äro långt! sdiare än Råäf af Småland, Bruce Bey, Rosenqvist af Akersbult o. s. v. Må derföre i det nya represeztationsförslag, hvilket nu mera ej inge får låta vinta på sig, arfsrätten till politisz betydenhet belt och hållet försvinna, 1yj annars kan det säkerligen icke vinna någon framgåvg eller skänka staten någon garanti :Ör! det psoliusza litve:s tryggsde utveckling. i I gen mån bördsaristokratien förfallit, har penningesristokratien tillvext och utbildat sig till samhällets största ms:kt. Den grundar sig! på någonting alldeles obesiridligt, på penningens vigt och betydeuhei för samällslifvet, bvilka! äro så mycket säktare, som penningen i sig icke är annet än ett verkiigt godt, ett: bjelpmedel för utvecklandet och erdnandet af! arbetets inflytande på kulturens, på mensklighetens utveckling. Penningen är uttrycket, representanten af erbetet, af produktionen i dess. mångfaldiga rktn rg:r, och man kan med myc-: ken säkerhet bestömraa en stats verkliga stindpunkt i odlizg och realiserad styrka efter tillståndet med dess penningväsen. Men äfven häruti bsr de gamla bördssnspråken gjort sig gällande. Sligtegoismen bar af perningelsgstifiningen bittills alltför mycket gynnats cch aktats. Förmögenhetens ärftlighet, en grundieg, hvearpå kela scmhällets besiånd !: hvilar, bor blifvit och är för värvarande löner utsträckt, än med kiligbet och rättvisa är förenligt. Icom hvarje femilj bör visserligen egendemen vara geroensara och bernen äriva föräl-: drarne; detta är s:nnt men:kligt, och kan ickel: utan djup förvillelse bestridss, men ett egendomen ärfves på sidan om familjen af mer och mindre z2flägsna slägtiogar, är ett stadgande, hvars nödvändiga följd måste blifva vissa slägters fördel på de andras bekostni:d. Härigenom blifva kapitalerna för arbetaren otillgängliga, under det att stor förmögenbet ofta tillfaller den, som deraf icke kan göra nigot förståndigt bruk, och som derföre alltför ofta på elt för sambållet demoreliserande sätt förstör sig sjelf! och förskingrar sin förmögenhet. Sålunda komma de samlade kapitalerna visserligen åter in i den stora rörelsen, men de göra detia på eti ondt, ett oriktigt sätt, då de deremot efter att på laglig väg haiva öfvergått till staten, på ett förnuftigt sätt, skulle kunna användas till all-: män båtnad. Usder nu gillande förmögenhetslagar förefinnpes ett onaturligt och i fiendtlighet tillvexande förbållende mellan dem som ega ll kapitaler och dera som ega förmåga att använ-!! da sådana, äfvensom mellan zerbetsgifvaren och den lägre arbetaren, och lösningen af de frågor, som härigenoz: uppkomma, är det inträdande tidehvarfvets stora sociala problem. På lagstiitningens väg, cch följaktligen genom de nögsta statsmyadigheterna måste detta ske, och det är derföre icko rådligt att zrundaden blifvande representationsförfattningen på kapitalernas uteslutande rätt. Hvarje valcensus, den vare sig bög eller lig, ty det gör i sjelfva verket mindre tll saken, erkänner dock denna grund, hvars felaktighet ligger deruti, att den gynnar produktionens ena faktor på den enåras bekostnad, kapitalerna på arbetets. Den är opraktisk deruti, att deu såsom grund erkänner det abstrakta förmögenhetsbegreppet, i stället för att endast antaga förmågan, uttryckt genom den allmänna krediten, här den politiska förmågan, uttryckt genom det allmänna förtroendet, såsom enda rättvisa och i längden möjliga grund för politiskt inflytande. I :ll produktion ingå kapitaler och arbete, ty sjelfva vetensk:psmannen beböfver penningar för sitt uppehälle och anskaffandet ef mnödiga materialier, 1kasom dagsverkaren äfven behöfver nigot af samma sak för ssmma ärdamål, men arbetet är uti allt det väsentliga, och kapitalet är blott medlet för zrbetet och j produktionen, hvilket bäst synes deraf, att genom ; större arbetsförmåga och mindre kapital samma produkt kan åstadkommas som genom störrekapital och mindre srbet:förmåga. Denna sednare är ju således det vid produstionen bestämmande, men den kan dock aldr:g genom någon censusl, uttryckis, An!ages valcensus såsom grund för, poltiskt berättigande, så uppkommer bland an-, dra den orimligheten, att den, som åstadkom-a mer samma produktion med ringa kepitalstyrka,! erhåller minore politisk betydenhet, än den som med större kapital, isen med mindre förmåga, :stadkommer detsamma, då det dock rättvisligen borde vara tvertom. Afsenledes uppstår det or:ttvisa förhållandet, ait den, som ärft millioner och har tillräckligt förstånd att låta dem förvaltas, så att då blott sammanbå.las, skall ega Öfvervägande politisk ratt, ja stt äfven om han gör allt för att ruinera 8:g och ir en i alla bänseenden skral personlighet, ban dock bibehåller detta infiytande under den tid hans rikedom båller på ett förssingras. Hvilken siffra mon för ögigt vill bestämma, så skola alla Ce, som nätt och JA nt icke upphinna densamma, känna sig cjupt kränkta i sin rätt och följaktligen börja arbeta på stkernas förindring, Ingen, som ärligt försörjer sig, kan på grund af bristande förmögenhet rättvisligen beröfvas sin medborgerliga rätt. Man erinre sig stt Epaminondas blott egde en enda klädning, men var ändock ena sor politisk person. Hear då börden, bar då förmögenheten ingen politisk vigt? Je, indirekte derigenom att de ngå utj personligheten och gifva denna, då den sig sjelf är af värde, en förstärkt makt och 2. Ga 9 — Pe a .Lv ss a rr S S, ( ( MM mm je pe I —-—1 f (