modiga och bornergde, och de åtnjuta i det
allmäcra icke det förtroende, som de verkligen
förtien3, ty de äro ju adelsmin och såsom så-
dane rai:s ävk e. För dem vore den ärftliga
politiska rättens upphäfvande en befrie!se ur
ett andeligt fångsel och de skulle säkerligen ef-)
teråt med glädje prisa den dag, då de kände
sig å:er tillhöra det eg:ntliga folket, hvilket äf-
ven har äldre anor och störra minnen, än nå-
gom adelskorporation. Hvem vill väl bestrida,
att namren Tegrer, Geijer, Wern, Nils Måns-!
son m. fl. för närvarande tid och folk äro långt!
sdiare än Råäf af Småland, Bruce Bey, Rosen-
qvist af Akersbult o. s. v. Må derföre i det
nya represeztationsförslag, hvilket nu mera ej
inge får låta vinta på sig, arfsrätten till poli-
tisz betydenhet belt och hållet försvinna, 1yj
annars kan det säkerligen icke vinna någon
framgåvg eller skänka staten någon garanti :Ör!
det psoliusza litve:s tryggsde utveckling. i
I gen mån bördsaristokratien förfallit, har
penningesristokratien tillvext och utbildat sig
till samhällets största ms:kt. Den grundar sig!
på någonting alldeles obesiridligt, på penningens
vigt och betydeuhei för samällslifvet, bvilka!
äro så mycket säktare, som penningen i sig
icke är annet än ett verkiigt godt, ett: bjelp-
medel för utvecklandet och erdnandet af!
arbetets - inflytande på kulturens, på mensklig-
hetens utveckling. Penningen är uttrycket, re-
presentanten af erbetet, af produktionen i dess.
mångfaldiga rktn rg:r, och man kan med myc-:
ken säkerhet bestömraa en stats verkliga stind-
punkt i odlizg och realiserad styrka efter till-
ståndet med dess penningväsen.
Men äfven häruti bsr de gamla bördssnsprå-
ken gjort sig gällande. Sligtegoismen bar af
perningelsgstifiningen bittills alltför mycket
gynnats cch aktats. Förmögenhetens ärftlighet,
en grundieg, hvearpå kela scmhällets besiånd !:
hvilar, bor blifvit och är för värvarande löner
utsträckt, än med kiligbet och rättvisa är för-
enligt. Icom hvarje femilj bör visserligen egen-
demen vara geroensara och bernen äriva föräl-:
drarne; detta är s:nnt men:kligt, och kan ickel:
utan djup förvillelse bestridss, men ett egen-
domen ärfves på sidan om familjen af mer och
mindre z2flägsna slägtiogar, är ett stadgande,
hvars nödvändiga följd måste blifva vissa släg-
ters fördel på de andras bekostni:d. Härigenom
blifva kapitalerna för arbetaren otillgängliga,
under det att stor förmögenbet ofta tillfaller
den, som deraf icke kan göra nigot förståndigt
bruk, och som derföre alltför ofta på elt för
sambållet demoreliserande sätt förstör sig sjelf!
och förskingrar sin förmögenhet. Sålunda kom-
ma de samlade kapitalerna visserligen åter in i
den stora rörelsen, men de göra detia på eti
ondt, ett oriktigt sätt, då de deremot efter att
på laglig väg haiva öfvergått till staten, på ett
förnuftigt sätt, skulle kunna användas till all-:
män båtnad. Usder nu gillande förmögenhets-
lagar förefinnpes ett onaturligt och i fiendtlighet
tillvexande förbållende mellan dem som ega ll
kapitaler och dera som ega förmåga att använ-!!
da sådana, äfvensom mellan zerbetsgifvaren och
den lägre arbetaren, och lösningen af de frå-
gor, som härigenoz: uppkomma, är det inträ-
dande tidehvarfvets stora sociala problem. På
lagstiitningens väg, cch följaktligen genom de
nögsta statsmyadigheterna måste detta ske, och
det är derföre icko rådligt att zrundaden blif-
vande representationsförfattningen på kapitaler-
nas uteslutande rätt. Hvarje valcensus, den
vare sig bög eller lig, ty det gör i sjelfva ver-
ket mindre tll saken, erkänner dock denna
grund, hvars felaktighet ligger deruti, att den
gynnar produktionens ena faktor på den enåras
bekostnad, kapitalerna på arbetets. Den är
opraktisk deruti, att deu såsom grund erkänner
det abstrakta förmögenhetsbegreppet, i stället
för att endast antaga förmågan, uttryckt genom
den allmänna krediten, här den politiska för-
mågan, uttryckt genom det allmänna förtroen-
det, såsom enda rättvisa och i längden möjliga
grund för politiskt inflytande.
I :ll produktion ingå kapitaler och arbete,
ty sjelfva vetensk:psmannen beböfver pennin-
gar för sitt uppehälle och anskaffandet ef mnö-
diga materialier, 1kasom dagsverkaren äfven
behöfver nigot af samma sak för ssmma är-
damål, men arbetet är uti allt det väsentliga,
och kapitalet är blott medlet för zrbetet och j
produktionen, hvilket bäst synes deraf, att genom ;
större arbetsförmåga och mindre kapital samma
produkt kan åstadkommas som genom störrekapi-
tal och mindre srbet:förmåga. Denna sednare är
ju således det vid produstionen bestämmande,
men den kan dock aldr:g genom någon censusl,
uttryckis, An!ages valcensus såsom grund för,
poltiskt berättigande, så uppkommer bland an-,
dra den orimligheten, att den, som åstadkom-a
mer samma produktion med ringa kepitalstyrka,!
erhåller minore politisk betydenhet, än den som
med större kapital, isen med mindre förmåga,
:stadkommer detsamma, då det dock rättvisli-
gen borde vara tvertom. Afsenledes uppstår det
or:ttvisa förhållandet, ait den, som ärft millioner
och har tillräckligt förstånd att låta dem förvaltas,
så att då blott sammanbå.las, skall ega Öfvervägan-
de politisk ratt, ja stt äfven om han gör allt för att
ruinera 8:g och ir en i alla bänseenden skral
personlighet, ban dock bibehåller detta infiy-
tande under den tid hans rikedom båller på ett
förssingras. Hvilken siffra mon för ögigt vill
bestämma, så skola alla Ce, som nätt och JA nt
icke upphinna densamma, känna sig cjupt kränkta
i sin rätt och följaktligen börja arbeta på st-
kernas förindring, Ingen, som ärligt försörjer
sig, kan på grund af bristande förmögenhet
rättvisligen beröfvas sin medborgerliga rätt. Man
erinre sig stt Epaminondas blott egde en enda
klädning, men var ändock ena sor politisk
person.
Hear då börden, bar då förmögenheten ingen
politisk vigt? Je, indirekte derigenom att de
ngå utj personligheten och gifva denna, då den
sig sjelf är af värde, en förstärkt makt och
2. Ga 9 — Pe a .- Lv ss a
rr
S
S,
(
(
- MM mm je pe
I —-—-
1
f
(