sak, mesceist Ch aulresS Lill ddUSKaA SLUUCHICIHKA ICC lyckönskan till framgång och seger. ease ENN MN (Ensändts BÖORDSPRIVILEGIER OCH VALCENSUS. (Också ett ord i representationsfrågan.) I åen närvarande tidens stora poiska fråga, frågan om nationalreprescutationens råtta Organiserande, synes bördens rätt ull politiskt inflysnde vara de konservatives grundpåstående, om de än ieke våga oförttckt uttala denna mening. Till bevaronde af deuna rättighet syfta alla deras sträfvsnden, och msn kan ej heller neka ait med börcdsrötten faller grundpelaren för de gamla eristokraliska medeltidsstatep. I denna fanns icke personlig frihet, den mäktige ver ritslös mot den mäktigare, och endast inom de sig fri de tillkämpande korporationeraa kunde a frygghet och nigo! skydd den enskilde tillförsskras. Här miste hso deck underkasta sig den gällande korporationslagen, hvilxen, då melian de särskilda korporationerna fördes eu allas krig mot alle, i grunden var en krigslag, fika förtryckende som nödvändig. Mot bördsaris okraterna, som, på grund af både ärfd och förvärfvad makt och rikedom, i sjeliva verket betrsktade sig såsom de enda frie, kämpade de fredlig2, de för kristendomens utveckling nödvändiga korporstionerna. Bördens rätt är nemligen af hednisk natur cch strider uppenbart mot kristendomens oefiergifliga fordran på men:kligt broderskap. Den ssmmanhänger nöd: vändigt med slafveri, och så länge bördsaristokrati ännu finnes, är detta icke fullkomligen upphäfat. Med kyrkans stigande välde, grundadt på intelligens, på andlig öfverlägsenhet, förlorade bördsväldet sin bista styrks, ehuru bördsmännen icke kunde se detta förr än det var för sent och derföre ej bellsr bade annat att göra, än alt söka göra sig den herrskande kyrkan till vän, hvaruti de äfven så mycket bättra kunde lyckas, som kyrkan sjelf, så snart hon kom till makt, upphörde att längre kämp: för friheten och förföll i högmodets och girighetens dödssynder. Under kyrkans såydd uppväxte det tredjs ståndet, industriens och näringarnes represent:nter, coca började snart att i rikedom tefla med både denna och aristokratien. Säderna uppkomxio, handeln florerade och de gamla bördsmänner, som funno sig begegrade på bildningens och rikecomens fält, hade icke mer än vapnen och det råa vålde: qvar för upprätthållandet af sina alirig godvilligt uppgifna anspråk på att vara menniskor al en annan, en högre art än vi andra. Snart blefvo äfven dessa medel otillräckliga. Krutet började brukes i striderna och städernas befolkning grep med begärligbet ef:er deua kraftiga medel ull eget försvar och det adeliga öfvermodets förkrossande. Härmed var i sjelfva verket den gamla familjeadelns zafejorda poliuska öfvervigt för altid tillintetgjord, och den skulle väl sjelf alldeles hafva gått under, om icke konungarne, hvilka, utgångne ur dess sköte, tgit sig de till klarare medvetande vaknande nationaliteterna om hind, hade frälsat den och tagit der i sin tjenst. Under dessas skydd har dec sedermera qvarlefvat, stundom undergifven, stundom vpprorisk och fikande efter kronan och högsta makten, men under detta allt mer och er vppblandad med en af konungarne skapad embe:sadel, hvilken, oaktadt an sammansmältning med den gamla familjeadeln, är 2f helt annan natur än denna cch hvilar på helt andra grunder. Denna skilnad synes tydligast deraf, stt den ena är adlad, dess bördsrä t densamma af konungen i statens namn tillerkäkd på grund af förtjenst om fäderneslandet, då den andra är ursprunglig, att man så må s:ga, absolut adel, grundad på intet annat än styrkans rätt. Hos oss här i Sverige siridde den ursprungliga bördsadein, bäst representerad af Folkungaätten, så bäftigt om kronsn, att den föll ur deras händer på främmande herrskares bufvud, hvarest den qvarblef till uess den svenska nitionen, i strid med dessa, vakxnad till full känsla af exhet, tillerkände åt Guct:f den f:rste besiitningen a! cen krona, hvars makt han sedermera sj.lf fick skapa. Förgäfves hade redan Magnus Ladulas försökt att, gerom bildandet at en tjenateadel, tillintetgöra femijesdelns Över: vigt och förstärka konungamsktew; dezra öfvervigt fortlefde till dess Christian gen auures bil: gjorde slut derpa, och i Ewk den fjortonde: förhåliande till Sturesiägten synes ännu ettskenlif deraf uppenbara sig. Carl den nionde stadgade konungsmaktens öfvervälde och under hans stora son samverkade alla statens krafter på ett sätt, som på något annat ställe i verldshistorien knappast lärer kun a igevfinnss. Efter honcm börja åter öfvervägande aris!okrat:ska tendenser att kunna spåras, de voro dock nu eu förening af bördsoch tjensteadel, ehuru med den förres öfvervigt, och tyglsades af konungamakten, soma till bördsadelns försvagande i sitt eget imresse starkt förösade tjen::eadeln, Med enväldet störiades sedan älven den garnla familjeadeln fullkomligt. Riddarhuset blef demokratiskt inom sig. men ärfde dock i fulli