sak, mesceist Ch aulresS Lill ddUSKaA SLUUCHICIHKA ICC
lyckönskan till framgång och seger.
ease ENN
MN (Ensändts
BÖORDSPRIVILEGIER OCH VALCENSUS.
(Också ett ord i representationsfrågan.)
I åen närvarande tidens stora poiska fråga,
frågan om nationalreprescutationens råtta Orga-
niserande, synes bördens rätt ull politiskt infly-
snde vara de konservatives grundpåstående, om
de än ieke våga oförttckt uttala denna mening.
Till bevaronde af deuna rättighet syfta alla
deras sträfvsnden, och msn kan ej heller neka
ait med börcdsrötten faller grundpelaren för de
gamla eristokraliska medeltidsstatep. I denna
fanns icke personlig frihet, den mäktige ver
ritslös mot den mäktigare, och endast inom de
sig fri de
tillkämpande korporationeraa kunde
a frygghet och nigo! skydd den enskilde
tillförsskras. Här miste hso deck underkasta
sig den gällande korporationslagen, hvilxen, då
melian de särskilda korporationerna fördes eu
allas krig mot alle, i grunden var en krigslag,
fika förtryckende som nödvändig. Mot börds-
aris okraterna, som, på grund af både ärfd och
förvärfvad makt och rikedom, i sjeliva verket
betrsktade sig såsom de enda frie, kämpade de
fredlig2, de för kristendomens utveckling nöd-
vändiga korporstionerna. Bördens rätt är nem-
ligen af hednisk natur cch strider uppenbart
mot kristendomens oefiergifliga fordran på
men:kligt broderskap. Den ssmmanhänger nöd:
vändigt med slafveri, och så länge bördsaristo-
krati ännu finnes, är detta icke fullkomligen
upphäfat. Med kyrkans stigande välde, grun-
dadt på intelligens, på andlig öfverlägsenhet,
förlorade bördsväldet sin bista styrks, ehuru
bördsmännen icke kunde se detta förr än det
var för sent och derföre ej bellsr bade annat
att göra, än alt söka göra sig den herrskande
kyrkan till vän, hvaruti de äfven så mycket
bättra kunde lyckas, som kyrkan sjelf, så snart
hon kom till makt, upphörde att längre kämp:
för friheten och förföll i högmodets och girig-
hetens dödssynder. Under kyrkans såydd upp-
växte det tredjs ståndet, industriens och närin-
garnes represent:nter, coca började snart att i
rikedom tefla med både denna och aristokra-
tien. Säderna uppkomxio, handeln florerade
och de gamla bördsmänner, som funno sig be-
gegrade på bildningens och rikecomens fält,
hade icke mer än vapnen och det råa vålde:
qvar för upprätthållandet af sina alirig godvil-
ligt uppgifna anspråk på att vara menniskor al
en annan, en högre art än vi andra. Snart
blefvo äfven dessa medel otillräckliga. Krutet
började brukes i striderna och städernas be-
folkning grep med begärligbet ef:er deua kraf-
tiga medel ull eget försvar och det adeliga öf-
vermodets förkrossande. Härmed var i sjelfva
verket den gamla familjeadelns zafejorda poliu-
ska öfvervigt för altid tillintetgjord, och den
skulle väl sjelf alldeles hafva gått under, om
icke konungarne, hvilka, utgångne ur dess sköte,
tgit sig de till klarare medvetande vaknande
nationaliteterna om hind, hade frälsat den och
tagit der i sin tjenst. Under dessas skydd
har dec sedermera qvarlefvat, stundom under-
gifven, stundom vpprorisk och fikande efter
kronan och högsta makten, men under detta
allt mer och er vppblandad med en af ko-
nungarne skapad embe:sadel, hvilken, oaktadt
an sammansmältning med den gamla familje-
adeln, är 2f helt annan natur än denna cch
hvilar på helt andra grunder. Denna skilnad
synes tydligast deraf, stt den ena är adlad,
dess bördsrä t densamma af konungen i statens
namn tillerkäkd på grund af förtjenst om fä-
derneslandet, då den andra är ursprunglig, att
man så må s:ga, absolut adel, grundad på intet
annat än styrkans rätt.
Hos oss här i Sverige siridde den ursprung-
liga bördsadein, bäst representerad af Folkunga-
ätten, så bäftigt om kronsn, att den föll ur de-
ras händer på främmande herrskares bufvud,
hvarest den qvarblef till uess den svenska ni-
tionen, i strid med dessa, vakxnad till full kän-
sla af exhet, tillerkände åt Guct:f den f:rste
besiitningen a! cen krona, hvars makt han se-
dermera sj.lf fick skapa. Förgäfves hade redan
Magnus Ladulas försökt att, gerom bildandet at
en tjenateadel, tillintetgöra femijesdelns Över:
vigt och förstärka konungamsktew; dezra öfver-
vigt fortlefde till dess Christian gen auures bil:
gjorde slut derpa, och i Ewk den fjortonde:
förhåliande till Sturesiägten synes ännu ettsken-
lif deraf uppenbara sig. Carl den nionde stad-
gade konungsmaktens öfvervälde och under
hans stora son samverkade alla statens krafter
på ett sätt, som på något annat ställe i verlds-
historien knappast lärer kun a igevfinnss. Ef-
ter honcm börja åter öfvervägande aris!okrat:-
ska tendenser att kunna spåras, de voro dock
nu eu förening af börds- och tjensteadel, ehuru
med den förres öfvervigt, och tyglsades af ko-
nungamakten, soma till bördsadelns försvagande
i sitt eget imresse starkt förösade tjen::eadeln,
Med enväldet störiades sedan älven den garnla
familjeadeln fullkomligt. Riddarhuset blef de-
mokratiskt inom sig. men ärfde dock i fulli