männa medel, derefter ständerna kunnat enderk bevilja afskrifning eller begära rättegångs anställande, till medlens återsökande. Ehuru talaren sålunda biträdt en det anmärkningar, ansåg han dock, i betraktan det lofvärda och nyttiga i andre regerings rder, samt då förvaltningen i dess helhet och icke ett eller annat enstaka mål borde bedömas, att skäl icke förefunnes till tillämpning af 407 regeringsformen; hvarföre ban förenade sig med dem, som begärt memorialets läggande till handlingarna. Hr Eriksson instämde uti hrr Sundlers och Schartaus sant fosterländska anföranden, ville, ehuru der opinion, talaren byste, redan blifvit uttryckt, icke lemna tillfället obegeagnadt, att, i enlighet med hvad representantens pligt fordrade, yttre sin mening. Talaren förnekade icke regeringens välvilja och arbetsamhet, men ville icke dölja, många åtgärder vidtagits, som vittnade om obekantskap med tänkesättet uti landet, De föregående talarne hade redan fästat uppmärksamheten på desse åtgärder. Talaren viile icke upprepa , men hade kommit till den slutsats, att rådkammaren icke fästat afseende på folkets vilja uti ferc frågor af högsta vigt för utveklipgen af folkets lif och sambällets bestånd. . Hr Pa!ander: Talaren slöt sig med tillfredsstälielse till dem, som erkänt oss hafva styre!sen att tacka för många ädla handlingar, hvilka alltid skulle qvarstå såsom vackra monu ter från koovung Oscars regering. Konseljens förfogenden hade iikväl ägt skuggsidor och åtgärder vidtagits, som saknat landets .sympathier. Utskottets anmärkningar voro af föga vigt och ingen af dem förekom, mot hvilken icke någon eller några a! Borgareståndets ledamöter reserverat sig. Talaren hade heldre sett om 406 n tillämpats, så att de anklagade fått tillfälle försvara sig. Ville nu att memorialet M skulle läggas till handlingarne; den tullfria spanmåls-importen varit gynnande. ile icke, att skrifvelse till Konungen skulle afgå med anhållan, att Kongl. Moaj:t måtte, med endtiedigande af den nuvarande ministeren, omgifva sig med andra rådgilfvare. Talaren var nemligen öfvertygad, att konung Oscar nog sjelf insåge, det landets behof och omständigheterna kräfde en ny ministör. Man borde derföre, med förtroende till Kon , öfverlåta åt högstdensamme att uti detta afseende handla så, som kärleken till hans folk fordrade. (Forts.) Vv