prisen redan voro i fallande, Uti Danmark och Irland, der förhållandena vore ännu svårare, hade man likvisst icke tillgripit en sådan åtgärd. Hvad det sednare exportförbudet anginge, fann talaren ej ens någon förklaringsgrund för detsamma. Talaren erkände för öfrigt konseljens arbetsamhet samt att den utfärdat åtskilliga nyttiga författningar, men trodde likväl en bättre rådgifvarepersonal böra träda i den närvarandes ställe, fastän talaren medgaf att det vore svårt att finna kandidater. Hr Bolmstedt ansåg, att några dagrar icke skulle skada den tafla, hvars mörka partier man så noggrannt tecknat. Denna tafla hade också sina Jjusa sidor. Regeringen hade gjort mycket för landet. Genom vidtagna förändringar hede den stött det förra regeringspartiet. Det vore icke skäl, att reformens vänner också öfvergåfvo denna regering, hvilken borde hållas räkning lika mycket för att den icke varit stationär, som derför att den icke blindt framåtrusat. Det tillkomme de sansade i landet att upprätthålla regeringen, eljest skulle ingen vilja inträda uti rådkammaren. Uti ingen period hade kraft och enhet varit mera angelägne än nu. Af detta skäl, och då flera bland rådgifvarne ickel syntes sitt kall vuxne, ansåg talaren en epuration af konseljen nödvändig samt tillstyrkte, för att ständernas opinion i detta fall måtte göras gällande, återremiss, på det antingen åtal måtte ske eller en opinionsyttring ega rum, ledande dertill, att de dugliga rådgifvarne qvarstannade och de andra aflägsnades. Hr Brinck hade i denna sak haft nog obehag inom utskottet och derför tänkt iakttaga tystnad; men diskussionens gång hade uppkallat honom. Instämde med hrr Sundler, Schartau och Etbolm. Man hade af utskottet begärt ett totalomdöme om systemet, men huru vore detta möjligt för ett utskott, hvars disparata elementer icke ens uti detaljfrågor kunde förenas och således mycket mindre uti omdömet om en verksamhet, hvars alla yttringar de så olika bedömde? Talaren fann sig af både pligt och rättighet uppmanad, att icke förbigå de regeringsåtgärder, hvilka syntes honom anmärkningsvärda, blott derför att utskottet förbigått de samma. Erkände imedlertid att regeringen gjort mera för landet än hvad den föregående regeringen gjort. Uti anmärkningarne rörande 4:sta och 2:dra punkten bade talsren deltagit, derföre att regeringen här åsidosatt det afseende på ständernas rätt, bvilket våra lagar dem tillförsäkrade. Afyven uti utskottets 3:dje anmärkning hade talaren instämt, och åberopade till stöd för sin åsigt uti detta fall krigskollegii klara utredning. Denna hade regeringen beklagligen skjutit å sido och antingen af konsideration eller andra skäl tillstyrkt eftergift af en fordran, utan att ens hänskjuta frågan till Rikets Ständer. Hade staten på passevolansen tillskyndats en vinst, så hade denna derför icke bordt bortskänkas. Afven anmärkningen mot den tit. Schwartz beviljade pension hade talaren biträdt, och frågade, om det var jenom att pensionera de statens tjenare, hvilka så skötte sna befattningar, att de måste afdankas, som regeringen ämnade framkalla skickliga embetsmän. Genom förbudet mot Gamleby möte hade svenska folkets urgamla rätt, att fritt få samlas till öfverläggoing uti allmänna frågor, blifvit kränkt. Donna rättighet borde icke vidare kunna ens ifrågasättas. Väl var icke den tid aflägsen, då regeringen sökt motverka dylika -ammankomster, men talaren beklagade högeligen de rådgifvare, som sökt beskydda dylika obetänkta tilltag från auktoriteternes sida. Tal. gillade det 1:sta spanmålsförbudet, men beklagade det sednare. Den mest anmärkningsvärda punkt uti statsrådsprotokollen var den om representationsfrågans behandling från konseljens sida. Huru denna nationens lifsfråga blifvit behandlad både uti representationskommitteen och från ministörens sida vore nogsamt bekant, men hvad ännu icke så vore, var det sätt, i hög grad egnadt att väcka uppmärksamhet, hvarpå frågan, så vidt af statsrådsprotokollen syntes, blifvit inom konseljen behandlad. Det hade varit till en grad, egnad att väcka förvåning, undvikande och knapphändigt. Det såge ut som hade konseljen icke fästat ens den ringaste vigt vid denna lifsfråga. Så mycket större skäl vore att öppet uttala den mening, att framför allt kronans förste minister icke här uppfyllt sin pligt. Då frågan på sätt som skedt blifvit uti kommitten behandlad, hade det nemligen ålegat honom, att fästa uppmärksamheten derpå att det varit regeringens pligt att låta utarbeta ettannat, nationens billiga och rättvisa fordringar motsvarande förslag och i form af en konovgl. proposition förelägga ständerne detsamma. Dethade nemligen bort inses att den närvarande fyrdelningen hindrar nationen att uppnå de resultater denna eftersträfvar. Under sådana förhållanden måste talaren djupt beklaga den regent, som icke uti sin rådkammare eger ett önskvärdt stöd för sina afsigter för folkets väl, och instämde talaren sålunda med hr Ekkolm uti den åsigt, att omständigheterne kräfde det konungen omgåfve sig med andre rådgifvare. Hr Brink hade heldst önskat mot visse rådgifvare tillämpa 4107 , men ville inskränka sig till, att, med ogillande af regeringssystemet, lägga betänkandet ti!l handlingarne. Hr Stenberg genomgick betänkandet punktvis, dervid en del af utskottets anmärkningar ogillades, med bevisning om det rättmätiga uti de ifrågaställde regeringsåtgärderne; hvaremot betänkandet i andra delar understöddes. Och fästade sig talaren i detta sednare fall förnämligast vid punkten N:o 3, angående ett för beklädnaden vid lifgardet till häst, regementet gifvet och sedermera afskrifvet penningeförskott, i afseende hvarå talaren väl ansåg det svårt, att med full säkerhet bedöma anmärkningens giltighet, då man ej egde fullständig kännedom om de handlingars innehåll, derå anmärkningen grundas, och särdeles det passevolanskontrakt, som gällt ej mindre för de sqvadronschefer, som voro passevolantörer 1846, än för dem, som innehade samma befattning åren 481435 till och med 4818. En sak syntes dock alltid komma att stå fast, och det vore, att ett års för skott, till det betydliga beloppet af 32,297 rdr 29 sk. 8 rst bko blifvit, under sistnämnde 4 år, utbetaldt mera än vederbordt och att detta tillkommit, genom en eller annans försumlighet. Detta var ock för talaren nog att anse, att departementschefen, i detta mål, icke iaktwesgit tillbörlig omsorr, om statens sannskyldiga nytta. Efter talarens tanka, hade denna fråga bordt bållas öppen, samt, sedan en fullständig utredning om förhål landet skett, så att man kunnat se, å hvem skulden fallit, ärendet öfverlemnas till rikets ständers granskning, emedan det gällde förspillande af all