Många af Ståndets herrar ledamöter instämdel ned hvad den förre talaren här yttrat. Hr Tauson instämde med hr Sundler, men anåg, för att de tilltalade måtte kunna försvara sig, ämpligast om 406 :n blefve tillämpad. Hr Berg: Det var mig icke hvarken oväntadt eller kärt att höra en föregående talare önska, att Kontitutionsutskottet afgifvit ett totalomdöme öfver regesingssystemet under den tid, som förflutit sedan sista riksdag; men samma värda talare har äfven rättvisligen tillagt, att om man betraktar Konstitu.ionsutskottets sammansättning och derjemte kastar en blick på hr Tersmedens reservation, så öfvertygas hvar och en lätt, att det för utskottet varit nära nog omöjligt att uttala en sådan opinionsyttring. — Nämnde talare har deruti fullkomligt rätt, ty af denna reservation, jemnförd med några påföljande, inhemtar man, att just de åtgärder, som regeringen vidtagit i en sannt liberal och fosterländsk anda och för hvilka den förtjent loford, såsom lika arfsrätten, handelsoch näringsförordningarne, lösdrifveristadgan m. fl. varit föremål för bittert klander inom en fraktion af utskottet, under det åtskilliga antinationealla beslut, som t. ex. exportförbudet af hvete (en åtgärd, lika oriktig till sin priccip och af nöden opåkallad, som våldsam i sin tillämpning) ej ansågs af samma personer anmärkningsvärde; likasom det så kallade Gamlebymöte, der regeringen, genom begagnande af advokatoriska tydningar — tillräckligt kända för att behöfva ånyo upprepas — undertryckte en menighets rättighet att begagna svenska folkets urgamla rätt att sammankomma och i sina ekonomiska angelägenheter öfverlägga m. m. Jag frågar: var det under sådane förhållanden möjligt, med ledamöter af så olika tänkesätt, om hvad för landet är nyttigt eller skadligt, att kunna åstadkomma något generelt omdöme öfver regeringssystemet. Men äfven ett annat hinder låg i vägen för ett sådant allmänt bedömande i den olycksaliga skiljaktighet inom konseljen, som yppade sig vid afgöranden af flere de vigtigaste ärenden, och hvarigenom ctt orättvist klander eller beröm kunnat uppstå mot än den ena, än den andra af regeringens ledamöter. Jag anhåller nu få öfvergå till de i betänkandet upptagne anmärkningsanledningar: Hvad första punkten beträffar, eller rättigheten för regeripgen att utfärda ny lag för enskilda banker, i strid med rikets ständers skrifvelse, så är jag visserligen af den tanka, att rikets sannskyldiga nytta derigenom icke blifvit åsidosatt, men tror att i formelt hänseende 87 8 Reg.form. blifvit för nära trädd, och att regeringen utan all skada kunnat på någon tid prolongera privatbankers gamla oktrojer och understäldt rikets ständers pröfning det förändrade lagförslaget för dessa banker. Anmärkningen i andra punkten om straffräntans beräkningar lärer icke af någon rättvisligen kunna bestridas vara fullt riktig, ehuru jag gerna vill rubricera åtgärden, som ett förbiseende af regeringen. Om anmärknlogen i 3:dje punkten må man säga hvad man vill och göra aldrig så många kalkyler, så återstår dock den nakna sanningen, att regeringen låtit utan ständernas hörande efterskänka eller afskriffa — hvad man vill kalla det — en summa af minst 32,227 rdr 29 sk. 8 rst, som blifvit på beklädnadspassevolancen för lifgardet till häst i förskott lemnadt, och om jag ansåg något mera eller några ytterligare bevis härpå fordras, skulle jag för högtärade ståndet kunna framlägga kongl. krigskollegii förtjenstfulla utredning af ämnet, hvilken hufvudsakligen legat till grund för anmärkningen. Jag vill alldeles icke bestrida, att det kan ligga någon obillighet uti att nuvarande esquadronschefer skulle få ersätta hvad deras företrädare uppburit — ehuru man å andra sidan kan invända, att den sig icke bättre föreser, får skylla sig sjelf — men denna afskrifoingen eller preseaten skulle underställts ständernas pröfning. I afseende på 4:e punkt. förenar jag mig till alla delar med hr Lagergren, emedan jag alldeles icke anser den del af skyddsafgiften till undervisningen, hvarifrån det värfvade manskapet vid armåen och flottan biifvit befriad, vara af bevillnings natur, utan helt enkelt en kommunalafgift. Hvad åter vidkommer 3:te punkten eller hr öfverdirektör Swartz pensionering för sin befattning vid technologiska institutet, så kan detta visserligen anses som en småsak, men torde icke vara oförtjent af uppmärksamhrt just för den inkonseqvens inom konungens rådkammare, som derigenom belyses. — Regeringen börjar nemligenh först med att förklara sitt stora missnöje och obelåtenhet med det sätt, hvarpå hr Swartz skött sin befattning, och slutar med att, utom den årliga pension af 4200 rdr, som hr S. förut innehar på myntoch kontrollverkets stat, men hvarom sannolikt H. M. Konungen af föredraganden ej blifvit upplyst, ytterligare bevilja honom 809 rdrs pension af kommerskollegii manufakturmedel, och hvartill hr Swartz aildeles icke x berättigad såsom tjenande endast på konstituorial. Hvad åter 6:te och sista punkten beträffar, så läror högtärade ståndet lätt inse, att meningen med densamma icke varit, att den skulle föranleda till någon åtgärd, emedan den af konungens rådgifvare, mot hvilken anmärkning är riktad, ej mera finnes i statsrådet, utan helt enkelt som ett litet bidrag till historien om de något obilliga anspråk, som emellanåt väckas från norska sidan mot Sverige. Jag har mot användandet af 407 Reg.form., i afseende på konstitutionsutskottets ofvan uppräknade anmärkningar, i de flesta fall reserverat mig, emedan jag ansett 106 vara den enda tillämpliga, hvarför jag hos hr talman får anhålla om den proposition, att ståndet, med godkännande af anmärkningarne, behagade lägga memorialet till bandlinarne. e Medan jag har ordet, beder jag ti!l protokollet få nedlägga mina innerliga önskningar och förhoppningar, att vår älskade konung, både för sin egen och det kära fäderneslandets lycka och trefnads skull, ville snart omgifva sig med en liberal och framför allt homogen minister, som kollektivt kan motsvara nationens färhoppningar och fordringar — ty splittring och svaghet inom regeringen äro under vanliga förhållanden alltid menliga, men kunna lätteligen under så kritiska t:der, som de i hvilka vi nu lefva, blifva rentaf olycksbringande., or. Hr Kock kunde icke gilla den talares åsigt, som icke trodde diskussionen böra sträcka sig utom utskottets anmärkningar. Dessa vore för öfrigt obetydande i jemförelse med andras, som kunnat och harvrdt frametällagr Talanan oo ta dAa äfvan dat första