sannerligen icke att många män inom Sverige torde
finnas, som sätta någon serdeles lit till det oansva-
riga tolfmannarådets insigter att, på sidan af det
ansvariga statsrådet, bedöma de politiska förhållan-
derne, pröfva och råda de tjenligaste utvägarne, att
med fördel begagna, eller att värna sig emot dem.
Jag har icke af tillställningen kunnat komma till
någon annan slutsats, än att rådgifvarepersonalen
äfven hos sjelfva konungamakten saknar förtroende,
hvarföre jag äfven härutinnan efter min uppfattning
hemtar ytterligsre anledning att förnya min anbål-
lan, alt Rikets Ständer måtte hos konungen till-
kännagifva deras önskan alt han ville utur stals-
rådet och ifrån embetet skilja samtelige konun-
gens rådgifvare, och hvaröfver jag anhåller om
proposition.n
Grefve Hamilton, Jakob, i egenskap af Konsti-
tutionsutskottets ordförande. anförde till dess försvar
mot grefve Anckarsvärds anmärkningar, att Utsk.
omöjligen kunnat afgifva ett omdöme om regerin-
gens system i dess helhet, då meningarne inom Ut-
skottet om de förnämsta regeringsåtgärderna varit
så olika, som af reservationarna vid betänkandet
syntes. Utsk. hade icke kunnat göra anmärkning
mot spannmålsexport-förbudets utfärdande, emedan
pluraliteten ansett detsamma hafva varit behöfligt,
och 1406 R. F, hade icke kunnat tillämpas mot
frih. Peyron för hans tillstyrkande af förskotts till
hästgardet afskrifning, emedan denna åtgärd icke
stridde rot någon af de i ansvarighetslagen upp-
räknadsa grundiagsparagrafer.
Derefter yttrade sig frih. Raab, A. Ch. Tal.,
som fann en vigtig garanti mot maktmissbruk hos
regeringen ligga förvarad i 106 och 407 S R. F.,
ansåg representanterna derföre böra med grannli-
genhsat utöva denna makt. Han kunde ej instäm-
ma med grefve Anckarsvärd i begåran om statsrå.
dernas endtledigande. De af Konstitutionsutskottet
gjorda anmärknipgspunkter genomgick tal. och mo-
tiverade sitt osi!lande af 4:a, 3:dje, 4:de och 6:te
punkterna, fann icke helier de 2:no öfriga så grava,
att de kunds föranleda till ifrågavarande kraftyttring.
Icke heller kunde talaren ogilla det första spanmåls-
förbudet; nöden i hans ort hade varit stor, och vi-
sat sina följder genom fortsatt sjuklighet, som i vin-
ter bortryckt mycket folk. Han lade märke vid att
det var blott d t första förbudet, som han försva-
rade. Lika med en reservant bade tal. önskat att
Utskottet gjort regeringssystemet till föremål för öf-
verläggning. Han kunde icke med reservanten ogilla
de steg regeringen tagit på framåtskridandetsbana,för-
svarade näringsfriheten och synnerligen fattigvårdsstad-
gan; men han skulle önskat att man här velat un-
dersöka huruvida regeringens ledamöter haft den
iubördes homogenitet, som erfordras i styrelsen —
huruvida de alltid öppet vid rådsbordet och inför
folket uttalat sina åsigter, eller om de sökt skydd
bakom konungens helgade personlighet, den de skulle
med sitt ansvar skydda, — huruvida regeringen gått
med jemna steg framåt i en bestämd och orubblig
riktniog, utan att vackla mellan motsatta opinionsr;
Talaren vilie dock ej, under närvarande förhållan-
den, bringa dessa frågor under diskussion, derföre
att de korservative nog ändå gifvit sig det falska skenet,
genom bifall till alla anslag, att vara regeringens
vänner, och han trodde att de libara!a, som vore
regeringens pålitligaste vänner, och som hade flere
skäl att vara nöjda med dess tendens, ej borde fäl-
las, och äfven derföre att de europeiska förhållan-
dena påbjuda inbördes enighet m. m. Han till-
styrkte memorialets läggande till handlingarne.
DISKUSSION HOS VÄLLOFL. BORGARESTÅN-
DET ÖFVER DECHARGE-BETANKANDET.
(Forts. fr. fredagsbl.)
Hr Eiholm hörde med fägnad, att man här gjor-
de rättvisa åt sina ståndskamrater inom Konstitu-
tionsutskottet. D3 hade sökt rättfärdiga Ståndets
förtroende, och alla de hår anmärkta vigtigare re-
geringsåtgärder hade irån Borgareståndets leda-
möter inom Utskottet blifvit uppmärksammade,
men då Konstitutionsutskottets ledamöter af he-
dervärda Bondeståodet, hvilka eljest med de förre
plägade handla uti öfverensstämmelse, beklagligtvis
icke gjort det hvad vissa af dessa frågor beträffade,
så hado häruti legat ett hinder att uti förevarande
fall mot den motsatta sidan göra de åsigter, hvilka
af Borgareståndet hystes, gällande. Detta var imed-
lertid endast ett af de obehag, hvarmed göromålen
inom Konstitutionsutskottet voro förenade — detta
utskott, der stridiga åsigter bekämpade hvarandra
och öfverallt annorstädes besegrade fördomar ohöljde
uppdykade. — Tal. instämde uti hvad föregående
talare sagt till regeringens fördel. Men för hvad
godt samma regering gjort, borde man icke förbise
dess misstag, dess felsteg, dess underlåtenhat att
akta på natioaeas billiga fordringar. Hvarken vill-
rådighet eiler skrämsel kunde ursäkta det sednare
exportförbudet. Hvad representatioosfrågan beträf-
fade, företedde sig ett besynnerligt, ja oförklarligt
förhållande. Den syntes nästan af rådgifvarne blif-
vit, hvilket uti ett konstitutionelt land förefölle otro-
ligt, behandlad utom protokollet. Här hade man,
så vidt man icke gick utom samma protokoll, att
framför allt beklaga regeringens passivitet och un-
derlåtenhet. Alia försök imeclertid att anmärka
samma passivitet undertrycktes lizväl inom Utskot-
tet af den sida, hvilken gjorde sig regeringens un-
derlåtenhet till godo. Passiviteten hade också röjt
sig deruti, att regeringen icke endtledigat böge ad-
ministrative embetsmän, som ej blott motverkat re-
geringens afsigter, utan ofta äfven stodo serdeles lågt
uti allmän aktning. Allt tydde på att regeringen
saknade erforderlig kraft och beslutsamhet, att tal.
måste instämma uti det här fällda omdöme, att den
icke var omständigheterna och sin plats vuxen, samt
att rikets väl ovilkorligen kräfde en förändring at
regeringspersonalen. Det enda tillfälle att, såsom
representant, uttala detta omdöme, vore nu inne,
och tal. ansåg detta berättigadt äfven deraf, att re-
presentationen uti andra konstitutionella länder plä-
gade på samma sätt bedöma regeringssystemet uti
dess heihet. En betänklighet mot en ombytt rege-
ringspersonal mötte visserligen: inom administratio-
nen spanade man förgäfves efter män, hvilka under
närvarande förhållanden egds på en gång den för-
måga och det anseende hos folket, som nu voro
oundvikliga vilkor för inträdande rådgifvare. Men
hvems var felet till ett så beklagligt förhållande?
Jo, det gamla systemets, då befordringsgrunderne
voro helt a1dra än skicklighet och redbarhet. Imed-
tertid trodde tal. nationen ingalunda sakna män af
känd karakter och förmåga. För en god vilja vore
icke omöjligt, att för sig redogöra hvilka dessa män
voro. Tal. hoppades att ledamöterna uti Hemliga
Utskottet måtte, derest anvisning i deta afsecnde
behöfdes, då lemna en sådan.
sek — ———— EEE
————— s— L — - ?2z mmmm——