sannerligen icke att många män inom Sverige torde finnas, som sätta någon serdeles lit till det oansvariga tolfmannarådets insigter att, på sidan af det ansvariga statsrådet, bedöma de politiska förhållanderne, pröfva och råda de tjenligaste utvägarne, att med fördel begagna, eller att värna sig emot dem. Jag har icke af tillställningen kunnat komma till någon annan slutsats, än att rådgifvarepersonalen äfven hos sjelfva konungamakten saknar förtroende, hvarföre jag äfven härutinnan efter min uppfattning hemtar ytterligsre anledning att förnya min anbållan, alt Rikets Ständer måtte hos konungen tillkännagifva deras önskan alt han ville utur stalsrådet och ifrån embetet skilja samtelige konungens rådgifvare, och hvaröfver jag anhåller om proposition.n Grefve Hamilton, Jakob, i egenskap af Konstitutionsutskottets ordförande. anförde till dess försvar mot grefve Anckarsvärds anmärkningar, att Utsk. omöjligen kunnat afgifva ett omdöme om regeringens system i dess helhet, då meningarne inom Utskottet om de förnämsta regeringsåtgärderna varit så olika, som af reservationarna vid betänkandet syntes. Utsk. hade icke kunnat göra anmärkning mot spannmålsexport-förbudets utfärdande, emedan pluraliteten ansett detsamma hafva varit behöfligt, och 1406 R. F, hade icke kunnat tillämpas mot frih. Peyron för hans tillstyrkande af förskotts till hästgardet afskrifning, emedan denna åtgärd icke stridde rot någon af de i ansvarighetslagen uppräknadsa grundiagsparagrafer. Derefter yttrade sig frih. Raab, A. Ch. Tal., som fann en vigtig garanti mot maktmissbruk hos regeringen ligga förvarad i 106 och 407 S R. F., ansåg representanterna derföre böra med grannligenhsat utöva denna makt. Han kunde ej instämma med grefve Anckarsvärd i begåran om statsrå. dernas endtledigande. De af Konstitutionsutskottet gjorda anmärknipgspunkter genomgick tal. och motiverade sitt osi!lande af 4:a, 3:dje, 4:de och 6:te punkterna, fann icke helier de 2:no öfriga så grava, att de kunds föranleda till ifrågavarande kraftyttring. Icke heller kunde talaren ogilla det första spanmålsförbudet; nöden i hans ort hade varit stor, och visat sina följder genom fortsatt sjuklighet, som i vinter bortryckt mycket folk. Han lade märke vid att det var blott d t första förbudet, som han försvarade. Lika med en reservant bade tal. önskat att Utskottet gjort regeringssystemet till föremål för öfverläggning. Han kunde icke med reservanten ogilla de steg regeringen tagit på framåtskridandetsbana,försvarade näringsfriheten och synnerligen fattigvårdsstadgan; men han skulle önskat att man här velat undersöka huruvida regeringens ledamöter haft den iubördes homogenitet, som erfordras i styrelsen — huruvida de alltid öppet vid rådsbordet och inför folket uttalat sina åsigter, eller om de sökt skydd bakom konungens helgade personlighet, den de skulle med sitt ansvar skydda, — huruvida regeringen gått med jemna steg framåt i en bestämd och orubblig riktniog, utan att vackla mellan motsatta opinionsr; Talaren vilie dock ej, under närvarande förhållanden, bringa dessa frågor under diskussion, derföre att de korservative nog ändå gifvit sig det falska skenet, genom bifall till alla anslag, att vara regeringens vänner, och han trodde att de libara!a, som vore regeringens pålitligaste vänner, och som hade flere skäl att vara nöjda med dess tendens, ej borde fällas, och äfven derföre att de europeiska förhållandena påbjuda inbördes enighet m. m. Han tillstyrkte memorialets läggande till handlingarne. DISKUSSION HOS VÄLLOFL. BORGARESTÅNDET ÖFVER DECHARGE-BETANKANDET. (Forts. fr. fredagsbl.) Hr Eiholm hörde med fägnad, att man här gjorde rättvisa åt sina ståndskamrater inom Konstitutionsutskottet. D3 hade sökt rättfärdiga Ståndets förtroende, och alla de hår anmärkta vigtigare regeringsåtgärder hade irån Borgareståndets ledamöter inom Utskottet blifvit uppmärksammade, men då Konstitutionsutskottets ledamöter af hedervärda Bondeståodet, hvilka eljest med de förre plägade handla uti öfverensstämmelse, beklagligtvis icke gjort det hvad vissa af dessa frågor beträffade, så hado häruti legat ett hinder att uti förevarande fall mot den motsatta sidan göra de åsigter, hvilka af Borgareståndet hystes, gällande. Detta var imedlertid endast ett af de obehag, hvarmed göromålen inom Konstitutionsutskottet voro förenade — detta utskott, der stridiga åsigter bekämpade hvarandra och öfverallt annorstädes besegrade fördomar ohöljde uppdykade. — Tal. instämde uti hvad föregående talare sagt till regeringens fördel. Men för hvad godt samma regering gjort, borde man icke förbise dess misstag, dess felsteg, dess underlåtenhat att akta på natioaeas billiga fordringar. Hvarken villrådighet eiler skrämsel kunde ursäkta det sednare exportförbudet. Hvad representatioosfrågan beträffade, företedde sig ett besynnerligt, ja oförklarligt förhållande. Den syntes nästan af rådgifvarne blifvit, hvilket uti ett konstitutionelt land förefölle otroligt, behandlad utom protokollet. Här hade man, så vidt man icke gick utom samma protokoll, att framför allt beklaga regeringens passivitet och underlåtenhet. Alia försök imeclertid att anmärka samma passivitet undertrycktes lizväl inom Utskottet af den sida, hvilken gjorde sig regeringens underlåtenhet till godo. Passiviteten hade också röjt sig deruti, att regeringen icke endtledigat böge administrative embetsmän, som ej blott motverkat regeringens afsigter, utan ofta äfven stodo serdeles lågt uti allmän aktning. Allt tydde på att regeringen saknade erforderlig kraft och beslutsamhet, att tal. måste instämma uti det här fällda omdöme, att den icke var omständigheterna och sin plats vuxen, samt att rikets väl ovilkorligen kräfde en förändring at regeringspersonalen. Det enda tillfälle att, såsom representant, uttala detta omdöme, vore nu inne, och tal. ansåg detta berättigadt äfven deraf, att representationen uti andra konstitutionella länder plägade på samma sätt bedöma regeringssystemet uti dess heihet. En betänklighet mot en ombytt regeringspersonal mötte visserligen: inom administrationen spanade man förgäfves efter män, hvilka under närvarande förhållanden egds på en gång den förmåga och det anseende hos folket, som nu voro oundvikliga vilkor för inträdande rådgifvare. Men hvems var felet till ett så beklagligt förhållande? Jo, det gamla systemets, då befordringsgrunderne voro helt a1dra än skicklighet och redbarhet. Imedtertid trodde tal. nationen ingalunda sakna män af känd karakter och förmåga. För en god vilja vore icke omöjligt, att för sig redogöra hvilka dessa män voro. Tal. hoppades att ledamöterna uti Hemliga Utskottet måtte, derest anvisning i deta afsecnde behöfdes, då lemna en sådan. sek — ———— EEE ————— s— L — ?2z mmmm——