mad för utskottssammanträden, då stånden icke
haft plena, så att felet ingalunda ligger i ar-
betsamhet å ledamöternas sida, utan endast i
formerna. Sammavligg nu härmed att äfven
af de öfriga vigtigare ärenderna blott en obe-
tydlig del bunnit bringas till slut inom sam-
ma tidrymd; att pröfoingen af dechargefrågan
först i dag kunnat förekomwna; att intet enda be-
tänkande öfver förslag till ändringar i grundla-
gen hunnit afgifvas; att hela den siora lagfrå
gan återstår: ait många delar af hufvudtitlarne
blifvit föremål för å!erremiss; att bevillnings-
grunderna ännu icke blifvit pröfvade, 0. s. v.,
och att det kan, så att sig:, matematiskt be-
visas såsom ett ingalunda tillfälligt utan ound-
vikligt förhillande, att med föga skillnad gam
ma långsamhet i ärenderne måste esa rum vid
hvarje rilsdag. Ar det ej då klart, att sven-
ska folket i följd häraf hefinner sig med det.
som likväl måste utgöra det dyrbaraste af dess
värr, i den ställningen, att en regeriog, som af
nyckfullhet eller för egoistista syften ville hin-
dra reformerna, i fall några sådana af betyden-
het öfver huvud kunna utkomma af vår när-
varande representation, kunde blott genom et:
dekret om rikstagens upplösning, för huru lån-
ga tider som helst tillintetgöra allmänna tänke-
sättets bemödanden i nämnda hänseenden? Den-
na våda är visserligen icke i detta ögonblick
för handen, och öfver hufvud torde väl alltid
en bake komma att hålla tillbak2, nemligen be-
hefvet af nya perningesnslag. Men iallt fall är
sjelfva förbällandet med formerna så bedröfligt,
sjelfva arbetssättet så dödiigt tröttande, och o-
lägenheterna så stora för dem, som under ti-
den, med uppoffring af enskilda affärer, skola
egna sin tid åt det allmännas värf, att folket
kunde hafva skäl att upphäfva ett gemensamt
och omätligst jemmerrop öfver hela denna up-
penbarelse af elände.
Hvad behandlingen af tullfrågan sistlidne går-
d:g serskildt bewöff.r, så lärer en serdeles
verm diskussion, som upptoz fyra timmar, fö-
refsllit angående sjelfva principerna, d. v. s.
huruvida systemet at absoluta för bud till förmån
för vissa näringar, på sitt nuvarande tulltax?
innehåller, eller ett system af skyddstull, enlig!
Kongl. Ma::ts förslzg skulle blifva gällande. —
Preste- och Bondeståndens ledamöter försvarade
hufvuds:kligen den prohbibitiva åsigten, och pro-
sten Nibelius, som redan tillförene gjort sig
bemärkt i detta bänseende, lärer dervid varit
synnerligen ifrig. Slutligen kom det till vote-
ring, och då segrade med en röst den proposi-
tionen, att de i konungens ssrifvelsa framlagda
grunderna skola i allmänhet följas af utstottet;
dock med rättighet att afvika derifrån vid
pröfning af serskilda bestämmelser.
Uian att vilja klandra någons rättighet att
försvara hvilta åsigter som helst, kan man
dock äfven vid detta tillfälle icke undgå att
erinra sig ett yttrande, vid eti cffentligt till-
fälle, att den utmärkte engelske talsren och
statsmannen Richard Cobden, då han sade sig
hafva under sina resor och samtal med perso-
ner, i olska länder, öfverallt gjort den erfsren-
heten, att de som varit mest obeksnta med
industri och handel, och minst studerade i d-:
nationalekonomiska vetensksperna, vanligen vå-
rit anhängare af prohibitifsystemet; då ban
deremot tråff.de vännerna 2f en friara handel
bufvudsakligen bland dem, som verkligen hand-
lagt och haft tillälle samla praktisk erfarenhet
öfver sådana frågor, samt haft tillfälle att med
egna ögon se eller ur -statistiska resultater
samla hevis för och mot de olika åsigterna.
Detta Cobiens yttrande inträffar verkligen på
ett ganska slående och märkbirt vi: äfven vid
våra riksdagar. Det kan icke ligga någonting
öfverdrifvet eller förnärmande deruti, om min
antager, ätt en kyrkoberde på landet eller en
af allmogen har mindre tillfälle att pröfva och
bedöma verkningarna af ett tullsysem, än de
som praktiskt egnat sig åt affirer eller studerat
verkningarna af olika handelssystemer i andra
länder.
I sj-lfva verket finner man ock, att de leda-
möter af Preste- och Bosde-stånden, som iri-
gast ferfäkta den absoluta proh.bit onens sak,
egentligen utgå ifrån och ihärdigt vichålla en
ifrån början forutfattad tanka att der:s mening,
föreställning eller åsigt måste vara den ratta,
motsidan måtte nu säga hvad som helst, och
att de förre deri så mycket som möjligt und-
vika att inlåta sig på några verkliga skäl.
Om detta icke vore händelsen, så har man
svårt att fatta hvarföre de icke åtminstone
skulle söka att upptsga till besvarsnde och för-
klaring, ifrån sin synpunkt, det af erfarenbeten
utvisade f:etum, att just de näringar, hvil-
kas produkter varit skyddade genom en till-
räcklig m:n likväl måttlig importtull på ut-
ländska varor af samma slag, gått vida hasti-
gare framåt, än de som varit monopolisrade
genom förbud. Men förklaringen torde ligga
deruti, att de, som icke fjort sig närmare reda
för industriens väsende och den sporre som
tiflan gifver åt skickligheten och omtankan,
hålla sig uteslutande vid den, 1 första påseer-
det skenbara förminen deraf, att all arbesör-
tjenst så mycket som möjl:gt må stanna inom
landet, utan att besinna det intrång, som denna
princip lider af smugglingen eller afse en mängd
andra omständigheter, såsom t. ex. att den
ökade afsättning: och det billigare pris, som
framkallas genom tifl:n, äfven åstadkommer en
större tillverkning, samt i och med detsamma
en ökad arbetsför jenst, och att man derföre,
utan alt älventyra de inhemska närirgarnes
bestånd genom upphäfvandet af a!lt skydd, lik-
väl bör sätta tullbestämmelserna så, att en s!ik
täflan derigenom underhål!es.
— ———
— Demoiselle Jenny Lind hår anmodat oså,
att i Aftonbladet meddela nedanstående skrift:
pTill den,i Dagbladen numera annopserade re-
presentation, som: d. 10:de i denna månad kommer
att å Kongl: teatern gifvas och hvarvid) operan
Norma uppföres, hafva så många , begärt att blifva
antecknade 7 för. biljettors erhållande, att de sålunda
vanuisvarvada hillattana ansa KL? SK halt Afvarstiger