digheterna miktig2re än all mensklig beräkning.
En stor, men dunkel framtid ligger nu fram-
för oss.
Berlin den 21 Mars. Jag har ej kunnat un-
derlåta att i gårdagens bref berätta om vår äro-
fulla ravolation; jag tilligger efterhand hvad
som vidare inträffat och inträffar, innan postens
afgång. Svårligen har ett folk kämpat tapprare
och värdigare för sin frihet. Här har skett
hvad man förut förklarat omöjligt: att Berlin,
med sina breda och raka gator, dem ni sjel!
torde erinra e , tunnat motstå en armå af 20,000
man; — det tar blifvit ådaglagdt, ait et mo:
digt folk kan allt hvad det vill. Dervid har
hvarje fredligt sinnads egendom bållits heliy
och oantasilig; männen i buser och mössor
hafva visst, att de hvarken äro tjufvar eller
röfvare. Ea major von Preuss hade lockat
in 6 menniskor i sitt hus, der instängt dem
och tilikallat eoldater, som på hans befallning
nedsöo dem. Folket, utom sig af himdens
förbittring, avföll detta bus; jag såg i går sjelf
huru main nedref det i grund: huru man ka-
stade ut guld, silfver och dyrbara ur på gatan
och uppbrände de praktfulla möblerna; men
af alla dessa skatter borttegs icke det minsta;
icke en knappnål. Man hämnades, men raan
stal icke, rånade icke. Dylika uppiräden bafva
inträffat på flera ställen, men numera herrskar
den mest fulländade ordning, och aldrig har
säkerheten för lif och egendom varit slörre i
Berlin än nu, då här hvarken fionas soldater,
polis eller gensdarmer. Bojorna hafva fallit;
vi hafva nu tillfälle att visa att vi äro frihe-
ten värdiga.
Ni kan nog föreställa er, att äfven jag har
uträttat hvad j:g förmått, och att jig också var
med på barrikadern2. Nu ändtligen behölver
man icke frukta bäkte och kån, när man mo-
digt strider i sanningens tjens:; äfven för mina
bref påkallas icke kädanefter hemlighetens slöja.
I dag skall j:g gå på vakt; i morgon skola vi
jordfästa våra slagna, under ett högtidligt sorge-
tåg. Folkets enda hömd för dessa offer var,
att det bir dem lagerbekransade framför slot-
tet, från hvars b-lxong korungen nödgades be-
skåda sitt verk. Tiotusen menvniskor stodo dy-
stra och stilla!igande kring bårarne och 2nkla-
gade konom genom sina tårar.
Nyss har jeg varit vittne till ett annat upp-
träde. Konungen och hans bror, prins Albert,
hafva ridit igenom staden, beledsagade af en
otalig jublande folkskara. Konungen bar den
trefärgade kokarden; riksbaneret bars förut, och
efter de:ta följde den svarta, röda och gyllne
fanan. Samtidigt härmed utgafs ifrån hofbok-
tryckeriet eit slags proklamation, utan under-
skrift, hvari förkuonades, att konungen träder
i spetsen för nationen, såsom tyskarnes förste
konstitutionelle konung.
Jag tilistår att j:g icke förstår meningen med
denna handling. Hade den egt rum för fyra
veckor sedan, så skulle bela Tyskland fallit
konungen till. Nu åter, då han med tvång gil-
vit efter för omständigheter och händelser, och
endast efterföljt hvad andra tyska furstar gjort
före honom, är man förvånad och bestört der-
öfver. Konungen hr borikastat Hoherzoller-
nas bangr och upptagit den forntyska trefär-
gade fanan, den svart?, röda och gula.
Denna fana fladdrar sedan i går från alla fön-
ster, och hvar och en bär den trefärgade tyska
kokarden. Men konungen var väl icke den
förste, som gaf folket föredömet dertill, och
hvad kan nu vara meningen? Tror konungen
sig om ati stöta de 34 tyska furstarne från
deras troner, för att grundlägga eit enda tyskt
korungarike? Till ett sådant förslags utförande
måste man vara en Hohenstaufen.
Under sitt tåg genom staden har konungen
försäkrat folket att hans broder, prinsen af Preus-
sen, har ingen del i olyckan, och derpå gifvit
sitt konungsliga ord. Han har derför2 uppma-
nat folket att mottaga prinsen med ett lefve-
rop, när han återkomraer, samt kalla soldaterna
tillbaka och såsom bröder och vänner törlåta
hvad de gjort.
Djup tystnad blef svaret på dessa förklaringer
och förslager. Vågade raan att till Berlin in-
bjuda priasen af Preussen ifrån Potsdam, der
ban ännu vistas, så skulle ett nytt upplopp
blifva följden. Huru mycken förblindelse be-
herrskar icke ännu dem, som i en sådan tid
som denna icke betänka hvad de göra?n g 8
— — — 4