ns verkliga öfvertygelse att någon förbindelse att tala sanning alldeles icke existersr; och som lögner naturligtvis kunna göras huru pikanta som helst, efter behof, så kan Vaniljmannen alldeles icke inse något skäl hvarföre han ej skule ljuga så mycket ban orkar, så mycket hellre, som det blifvit bland hederlig: folk ett sligs ton att anse Söndagsbladet till den grad föraktligt, att dess oqväden och infamier betraktas ungefär på samma sätt, som bundens3 skällande på gatan, d. v. s. att utgifvaren, me: undantag af hbandgripliga tillrättavisningar ett par gånger, som likväl varit allt för obetydliga för att bita på honom, sluppit undan allt ansvar. Publiken i landsorten, som obetydligt lirer känna detta Söndagsblad, har sig kanhända icke bekant, att det, under förra hälften af sistlidet år 4847, innehöll åtskilliga artiklar åsyftsnde att upphetsa handtve-ksklasserna till missnöje emot den nya näripgsförfattningen, samt pekade på ingenting mindre än revolutionära uppträden eller gatuupplopp, såsom nödvändiga följder deraf. Det mest karakteristiska dervid var, att Vaniljmannen, som man likväl allmänt ansåg vara i dessa saker inspirerad och ledd af en viss EBvalfiskn, jemväl sökt icbilla arbefarne att den nya Handiverksordningen skulle vara till mehn för dem, oaktadt den utvidgade försörjningerätt de derigenom erbållit. Sedan alla Söndagsbladets nyssnämnda önskningar slagit felt och näringsförfattningen gått i verkställighet i all sköns lugn och stillhet, har det äfven för det mesta varit tyst med den saken, ända tills helt nyligen, då fråga om vissa förändringar i tulltaxan uppstått. De, som mest motarbetat dessa förändringar, hafva varit vissa riksre fabriksinteressen, såsom t. ex. sockerfabrikanternas, hvilka genom ett abiolut importförbud vunnit enorma summor under de förflutna åren, och hvilka under den sistförfiutna riksdagen hade hr Juvhanson till ombud såsom skriftställare i vissa tidningar. Men orimligheten af dessa förbuds bibebållande likasom af den enorma importtull, hvilken begäres såsom ersättning, var alltför påtaglig, för att ensamt kunna uträtta någonting. Det kom derföre ganska väl till pass, just nu, att äfven en del af handtverkeklassen, hvars tillverkningar likväl äfven hittills icke varit skyddade genom absoluta imporiförbud, råkat stt på något sätt, som vi icke närmare känna, blifva uppskrämda, under den föreställningen, att deras välfärd och bestånd skulle löpa fara i följd af de tillämnade förändringarna i tulltaxan, oaktadt Bevillningsutskottets afdelning för tullmål, efter en långvarig pröfning och med ganska hufvudsakligt afseende på skydd åt de inhemska näTingarne, under antagande af den Kongl. prcpositionen i allmänhet, likväl höjt den föreslagna tullen på vissa artiklar, der den motsvarande inhemska tillverkningen af dylika fannits vara i behof drraf. Imedlertid kan det vara interessant att efterse huru Söndagsbladet begagnade sig af konjunkturen uti numret för den 49 Mars, eller dagen efter seden den första oron i sinnena redan gifvit sig tillkänna, genom det bekanta lördagsuppträdet och de dervid inträffade rabulisterierna. Ait taga kännedom om och underrätta sin publik på hvad punkt tullfrågan stod i Bevillningsutskottet, derför aktade sig nog vaniljmannen och hans ledsre, men yttrade i stället med sin vanliga lögnaktighet åtskilligt, sm är märkvärdigt nog, för att förtjena citerss, såsom t. ex. följande: Man har sikt betaga våra beskedliga handtverkare och deras gesäller rättigheten att sammanträda när och hvar de behaga; om denna nsinkräkining af deras frihet hafva vi på annat stålle sagt våra tankar, och anse det vara lika lurspet, som orättvist, att stämpla deras företag med andra färger än det är, — — Vi skulle mycket beklaga, om handtverkarne läto föra sig åt sidan af några lumpna skrämskott, i stället att nu, då tiden är inne, uppträda med gammal forntids kraft att värna sin frihet mot ett hotande utländskt förtryck. Vinna vederbörande sina önskningsr med den nya tull-lagstiftningeno — — så bafva våra trbetsre att emotse det djupaste eländen — — Dessa sednare bli således de, som få vidkännas tyngden af bördan, deras fattigdom och uselhst bli de skyltar, som skola kungöra visheten i vederbörandes anordningar., — — Så nedtryckt, zom arbetarens sällning är, ir det drakoniskt att vilja förvägra ho.om pjuta de rättigteter han har sig tillagda, och deribland ingår ock rättigheten, att få tänka spå sin ställning och vidtaga öfriga mått och steg för att betrygga densamma mot utländskt förtryck. Angående de om lördagen vidtagna säkerhetsmåtten och förstärkningen af vakterna, säger sardma blad, n. b. dagen efter, sedan fönstren i en mängd bus redan bLfvit inslagna: Hvad sägs om dylika tillrustningar? Man måste le deråt, såsom den fredliga allmänheten äfven gjo de. Vill mån då nödvändigt uppegga folket ait sätta hårdt mot hårdt?a o.s.v. — När man besinnir ögonblicket, undsr hvilket dessa indirekta uppmaningar utsändes, så kan det med skäl frågas, om det var möjligt att yitra sig på eit sätt, som mera omedelbart kunde bidr2ga till ytterligare uppretande af de redan förvill:d: sinuena? Detta var, cåsom sagdt är, den 49 Mers. Sistlidne söndag den 26 åter, var det en helt annan ton i instrumentet; och man skulle, vid jäsningen af Söndagsbladet för den dagen, lätt