Granskas förhållandet närmare, så torde det oförtydbari visa sig, att den ena sidans tillgörande härvid egentligen icke innefattar annat, än en syftning att indirekt eller på en omvög skjuta undan hela vreformfrågan ännu för trenne är, i den tankan, att ordspråket: den, som vinner tiden, vinner allt, äfven hä skall vara tillämpligt; d. v. ge. :tt uppskofve! skall lända det stationära partiet till fördel. — lagenting kan, enligt vår tro, utvisa en större förvillelse; och de konservativa ledamöterna hafva dervid påtagligen icke ihågkommit professor Thonanders träffande erinran om de Sibyllinska böckerna, då representationsfrågan förevar i Presieståndet vid förra riksdagen. Enligt hvad det berättas, skall meningen med klassvalens tillämpning nu var2, att Adelasamt Presteoc) B.rgarestånden skola välja hvardera 22 och Bondesiåndet 32 ledamöter, med inympande af ce orepresenterade, och tvenne sådana kamrar till ika antal utses af samma klisser: men sllt msi förbindelse för hvarje klass, att välja end inom sig sjell. Den första obestridliga ver af denna luminösa ide, atticke tala om den stora obilligheten i siffarproportionerna, är att förslaget blifver förkastadt på riddarhuset lirgt snarare än ett rationellt, och jemväl m blifva det, emedan adeln jemnfö relsevis förlorar batydligt derpå; ty det kan icunderkastadt, att ett vida större ste, duglige och fosterländskt sinbade utsigt att genom medborgares fria förtroende, i fall det finge yttra gig, blifva valde till representanter, än det som geke vara tv nom klassvsiet kan komma att representera sjeliva adelselementet. Både chancerna cch tilltredsställelsen för hvarje adelsman, com egentligen betr: sig sås-m rmedlem af det gemenssmma err eslandet i första rummet, hafva således betydligen förlorat genom utskotte!s envishet. På hvad sit de konservative, som vid alla tillfällen gerna vilja framställa sig såsom företrädesvis Konungens vänner, här emotsvarat der önskan Kozungen nyligen yttrat till utskottets ledamöter och sor blifvit emottagen med bifall och sympatli aft allmänheten, är en serskild fråga, hvarmed vi kkväl icke nu vilja upptaga tidep, emedan det nog blir tillfalle att dertll återkomma. Vi hafva blott velat anteckna de! inträffade factum, såsom ett nytt och vwigtigt om också icke alldeles ovintadt, bemärkelsetecken i dessa dagar.