OA —t
(insändt.)
Allmänheten har nyligen haft tillfälle att i tid-
ningarne läsa tvenne skrifvelser från M— till påfven
och pater Venturas bref till biskop I— i Frankrike.
Dessa skrifvelser äro högst märkvärdiga och måste
med skäl väcka allra största uppmärksamhet. För
oss protestanter måste de isynnerhet förefalla hardt
nära otroliga. Vi äro nemligen ifrån barndomen
så inpregnerade af den föreställningen, att i allt
vara underdånige, att frihet och religion anses nä-
stan såsom hvarandras motsatser. Om en lömsk ti-
ger, såsom Tiberius, en vanvetting, såsom Caligua,
eller en blodhund, såsom Nero, sitter på thronen,
så heter det alltid af våra theologer, att all öfverhet
är af Gudi. FrågaRen Stenhammar, en Reuterdahl
eller en Wingård, om undersåtare ba något slags
rättighet i förhållande till sin regering, eller om fri-
het är menniskans ursprungliga egendom, så äro de
genast tilireds med svaret: att man måste vara all
mensklig ordning underdånig för Herrans skuldp.
Nu uppstår en prest, och dertill en katolsk prest,
och predikar öfverljudt inför hela verlden, att krist-
ne religionen och friheten icke allenast icke strida
emot, utan tvärtom inbördes understödja hvarandra.
I sanning, ett sådant språk har aldrig blifvit hördt
förr. Om katolska religionen någonsin skulle lyckas
att förtjena det namn, som den eftersträfvar af ka-
tholsk (allmän), så vore det just genom ett nitiskt
proklamerande af den satsen, att religionen och fri-
heten gå troget hand i hand med hvarandra. Och
om protestantiska åsigten af religionen skulle duka
under, så låge skulden dertill hos dess presterskap,
som ailtid visat sig som fega slafvar under makten.
Detta ämne är så rikt, att det förtjenar ett eget ka-
pitel, och utan tvifvel torde någon en dag fatta
pennan i detta afseende.