OA —t (insändt.) Allmänheten har nyligen haft tillfälle att i tidningarne läsa tvenne skrifvelser från M— till påfven och pater Venturas bref till biskop I— i Frankrike. Dessa skrifvelser äro högst märkvärdiga och måste med skäl väcka allra största uppmärksamhet. För oss protestanter måste de isynnerhet förefalla hardt nära otroliga. Vi äro nemligen ifrån barndomen så inpregnerade af den föreställningen, att i allt vara underdånige, att frihet och religion anses nästan såsom hvarandras motsatser. Om en lömsk tiger, såsom Tiberius, en vanvetting, såsom Caligua, eller en blodhund, såsom Nero, sitter på thronen, så heter det alltid af våra theologer, att all öfverhet är af Gudi. FrågaRen Stenhammar, en Reuterdahl eller en Wingård, om undersåtare ba något slags rättighet i förhållande till sin regering, eller om frihet är menniskans ursprungliga egendom, så äro de genast tilireds med svaret: att man måste vara all mensklig ordning underdånig för Herrans skuldp. Nu uppstår en prest, och dertill en katolsk prest, och predikar öfverljudt inför hela verlden, att kristne religionen och friheten icke allenast icke strida emot, utan tvärtom inbördes understödja hvarandra. I sanning, ett sådant språk har aldrig blifvit hördt förr. Om katolska religionen någonsin skulle lyckas att förtjena det namn, som den eftersträfvar af katholsk (allmän), så vore det just genom ett nitiskt proklamerande af den satsen, att religionen och friheten gå troget hand i hand med hvarandra. Och om protestantiska åsigten af religionen skulle duka under, så låge skulden dertill hos dess presterskap, som ailtid visat sig som fega slafvar under makten. Detta ämne är så rikt, att det förtjenar ett eget kapitel, och utan tvifvel torde någon en dag fatta pennan i detta afseende.