er MAR VO Re OO ARA RA
skiljande af boilige från obotlige lärer dock här
påtagligen vara af vida större konseqven3 än
vid kroppsliga sjukes behandling, samt en oef-
tergiflig fordran om någonsin en kuranstalt som
skall göra skäl för namnet, skall kunna komma
till stånd och öga varaktighet.
4:) Läkarnes ställning, inflytande och verk-
samhet äro icke heller vid något svenskt ho-
spital hvad de kunde och borde vara. Vill
iman såsom men bör, cch som man omisskän-
neligen eftersträfvat, :f hospitalet göra en sjuk-!
vårdsanstalt, så lider det väl ingen gecsägelse
att läkaren icke blott bör vara anstaltens chef
eller föreståndare, men ock att han uteslu-
tande bör lefva och verka inom och för den-
samme. H.n bör således bo på stället och
pläga ständigt umginge med sine sjuke, som en
lärare med sina lärjungar, ty hufvudsakligen
deruti lärer den s. k. psychiska behandlingen
bestå och visa sig verksam.
5:o Ea revision af dithörande lagstiftning är
ej mindre vigtig än reorganisation af sjelfva an-
stalterna; den sednaare beror hufvudsakligen af
den förra. — De bestämmelser rörande sinnes-
sjuke, hvilka förekoroma strödde här och der i
allmänna lagen, angå naturligtvis icke deras be-
handling som sjuke. De speciella kgl. förordn.
och instruktioner, hospita!sstyrelsens bref m.m.
angående hospitalerne, afhandla hufvudsakligen
len ekonomiska förvaltningen; hvad som deri
rörer de sjuke sjelfve och deras bebandling, in-
skränker sig nästan endast till bestämmande af
nvilka som böra anses berättigade att å hospi-
val int:gas, förordnandet om profzur och om
itskrifning; men äfven dessa få stadganden fin-
nas ingenstädes samlade till ett helt, som man
kurde kalla en lg eller förordning rörande
sinnessjukes vård.
Skulle således detta vara allt som samhället
lagstiftningsväg kan och bör göra till förmån
och skydd för sinnessvage? I England, Frank-
rike, Belgien, Holland och flera tyska stater
har man sett saken annorlunda, och annorlun-
da måste ock vi se den, sedan våra ögon blif-
vit öppnade för förhållanden, som vi hittills ej
kände.
För att gifva ett blott qvantitativt begrepp
om en sådan författnings omfång och betyden-
het, beder jag först få anmärka, att den fran-
syska lagen rörande sinnessjuke af d. 30 Juni
1838, och således samtidig med K. Ser.-ord.-
gillets ofvannämnde cirkulär, som nu är vår
sällande författning 1 thy fall, innefattar ej min-
dre än 41 SS, samt suppleeras af en särskild
Kongl. ordoaans af d. 48 Dec. 1839 om 59
SS; vidare, för att kasta en, om än blott gan-
ska flygtig, blick i en dylik förordnings inne-
håll, beder jag att ännu få taga H. ståndets
uppmärktamhet i anspråk endast för ett par
punkter ur det projekt till lag, som Konung
Leopold af Belgien d. 47 Nov. 1846 förelade
representanternas kammare. I detta lagförslag,
som omfattar 36 artiklar i 8 kapitel, bestäm-
mes i 4:ta kap. bland annat: att ingen utan
regeringens autorisation får till vård emottaga
en eller flera vansinnige, att alla privata så väl
som offentliga anstalter skola ega samma au-
torisation, för hvars erhållande stadgas som vil-
kor: 4:o att anstaltens lige och byggnader äro
helsosamma, utrymmet tillräckligt och indel-
ningen passande; 2:o att könen af olika klasser
sjuka kunna behörigen separeras; 3:0 att den
medicinska servisen är tjenlig och regimen af-
passad efter de sjukes tillstånd; 4:0 att rege-
ringen hvart tredje år approberar läkareperso-
salen. Dessa vilkor skola utvecklas i ett all-
mänt och organiskt reglemente, som stadfästes
genom Kongl. påbud. I 4:1e kapitlet, som
handlar om inspektionen vid hospitalerne, be-
ter det: alla hospitaler, enskilde eller allmänna,
stå uader uppsigt af regeringen, som skall låta
dem inspekteras så väl af enkom dertill ut-
sedde personer, som af permanenta inspektions-
kommitterade. Dessutom skola de tillses hvarje
månad af bylogden eller borgmästaren, hvar-
annan måinad af fredsdomaren, hvar fjerde af
kongl. prokuratorn och en gång årligen af pro-
vinsens guveraör el!er en deputerad af provin-
ci:lstyrelsen.
Af den cirkumspektion, som röjer sig i dessa
båda purkter, kan man sluta till noggranheten
i de öfriga.
Se vi nu åter tillbaka på våra förhållanden,
.å befinnes, för att blott tala om en enda punkt,
de sinnessjukes rättmätiga anspråk på en upp-
lyst och mensklig behandling, att staten icke
frågar efter om en i vansinne infallen sjuk er-
håller någon tillsyn eller hjelp, än mindre om
den lemnade bjelpen är låmptig eller icke. Hvem
som will, lärd eller olård, man eller qvinn?,
kan emottaga sinnessjuka till vård, och efter
godtycke behandla dem väl eller illa. Blifver
icke samhällsfriden deraf störd, frågas icke der-
efter — icke en gång om personen ifråga verk-
ligen är sinnessjuk, eller kanske en blott våld-
förd svag person, som girighet eller andra låga
intressen vilja bafva urvägonröjd. Intet ansvar
drabbir der, som försummar nödiga åtgärder
för den sjukes lämpliga vård och möjliga åter-
ställande, intet str:ff den, som skulle låna sig
ull den svarta handling, som påpekades. Kom-
mer det till en statistisk undersökning, torde
det väl ock visa sig, om icke till äfventyrs ett
stort antal vansinniga lefva utom hospitalen, af
hvilka en stor procent, uian fara att fela, kan
antagas lemnad utan både kuratif behandling
och annars tjenlig vård. Kanske kunde ock,
om man gör sig mödan efterforska, mer än en
He tzenhjelms historia framdragas i dagsljuset.
Att små och eländiga privatanstalter här fun-
nits, der patienternas behandling varit sämre
län ingen, i det att de ständigt hållits inne-
Istängde samt lidit af hunger, törst och osnygg-
het, är väl kändt, änskönt det, till följe af sa-
kens natur, icke torde kunna lagligen bevisas.
Om sådant skett och kanske ännu sker i Stock-
holm, hvad kan då icke sko i aflägsnare lands-
orter? Ett så rättslöst tillstånd torde icke for-
dra några kommentarier.
Jag lemrar slla andra jemförelser å sido, då