er MAR VO Re OO ARA RA skiljande af boilige från obotlige lärer dock här påtagligen vara af vida större konseqven3 än vid kroppsliga sjukes behandling, samt en oeftergiflig fordran om någonsin en kuranstalt som skall göra skäl för namnet, skall kunna komma till stånd och öga varaktighet. 4:) Läkarnes ställning, inflytande och verksamhet äro icke heller vid något svenskt hospital hvad de kunde och borde vara. Vill iman såsom men bör, cch som man omisskänneligen eftersträfvat, :f hospitalet göra en sjuk-! vårdsanstalt, så lider det väl ingen gecsägelse att läkaren icke blott bör vara anstaltens chef eller föreståndare, men ock att han uteslutande bör lefva och verka inom och för densamme. H.n bör således bo på stället och pläga ständigt umginge med sine sjuke, som en lärare med sina lärjungar, ty hufvudsakligen deruti lärer den s. k. psychiska behandlingen bestå och visa sig verksam. 5:o Ea revision af dithörande lagstiftning är ej mindre vigtig än reorganisation af sjelfva anstalterna; den sednaare beror hufvudsakligen af den förra. — De bestämmelser rörande sinnessjuke, hvilka förekoroma strödde här och der i allmänna lagen, angå naturligtvis icke deras behandling som sjuke. De speciella kgl. förordn. och instruktioner, hospita!sstyrelsens bref m.m. angående hospitalerne, afhandla hufvudsakligen len ekonomiska förvaltningen; hvad som deri rörer de sjuke sjelfve och deras bebandling, inskränker sig nästan endast till bestämmande af nvilka som böra anses berättigade att å hospival int:gas, förordnandet om profzur och om itskrifning; men äfven dessa få stadganden finnas ingenstädes samlade till ett helt, som man kurde kalla en lg eller förordning rörande sinnessjukes vård. Skulle således detta vara allt som samhället lagstiftningsväg kan och bör göra till förmån och skydd för sinnessvage? I England, Frankrike, Belgien, Holland och flera tyska stater har man sett saken annorlunda, och annorlunda måste ock vi se den, sedan våra ögon blifvit öppnade för förhållanden, som vi hittills ej kände. För att gifva ett blott qvantitativt begrepp om en sådan författnings omfång och betydenhet, beder jag först få anmärka, att den fransyska lagen rörande sinnessjuke af d. 30 Juni 1838, och således samtidig med K. Ser.-ord.gillets ofvannämnde cirkulär, som nu är vår sällande författning 1 thy fall, innefattar ej mindre än 41 SS, samt suppleeras af en särskild Kongl. ordoaans af d. 48 Dec. 1839 om 59 SS; vidare, för att kasta en, om än blott ganska flygtig, blick i en dylik förordnings innehåll, beder jag att ännu få taga H. ståndets uppmärktamhet i anspråk endast för ett par punkter ur det projekt till lag, som Konung Leopold af Belgien d. 47 Nov. 1846 förelade representanternas kammare. I detta lagförslag, som omfattar 36 artiklar i 8 kapitel, bestämmes i 4:ta kap. bland annat: att ingen utan regeringens autorisation får till vård emottaga en eller flera vansinnige, att alla privata så väl som offentliga anstalter skola ega samma autorisation, för hvars erhållande stadgas som vilkor: 4:o att anstaltens lige och byggnader äro helsosamma, utrymmet tillräckligt och indelningen passande; 2:o att könen af olika klasser sjuka kunna behörigen separeras; 3:0 att den medicinska servisen är tjenlig och regimen afpassad efter de sjukes tillstånd; 4:0 att regeringen hvart tredje år approberar läkarepersosalen. Dessa vilkor skola utvecklas i ett allmänt och organiskt reglemente, som stadfästes genom Kongl. påbud. I 4:1e kapitlet, som handlar om inspektionen vid hospitalerne, beter det: alla hospitaler, enskilde eller allmänna, stå uader uppsigt af regeringen, som skall låta dem inspekteras så väl af enkom dertill utsedde personer, som af permanenta inspektionskommitterade. Dessutom skola de tillses hvarje månad af bylogden eller borgmästaren, hvarannan måinad af fredsdomaren, hvar fjerde af kongl. prokuratorn och en gång årligen af provinsens guveraör el!er en deputerad af provinci:lstyrelsen. Af den cirkumspektion, som röjer sig i dessa båda purkter, kan man sluta till noggranheten i de öfriga. Se vi nu åter tillbaka på våra förhållanden, .å befinnes, för att blott tala om en enda punkt, de sinnessjukes rättmätiga anspråk på en upplyst och mensklig behandling, att staten icke frågar efter om en i vansinne infallen sjuk erhåller någon tillsyn eller hjelp, än mindre om den lemnade bjelpen är låmptig eller icke. Hvem som will, lärd eller olård, man eller qvinn?, kan emottaga sinnessjuka till vård, och efter godtycke behandla dem väl eller illa. Blifver icke samhällsfriden deraf störd, frågas icke derefter — icke en gång om personen ifråga verkligen är sinnessjuk, eller kanske en blott våldförd svag person, som girighet eller andra låga intressen vilja bafva urvägonröjd. Intet ansvar drabbir der, som försummar nödiga åtgärder för den sjukes lämpliga vård och möjliga återställande, intet str:ff den, som skulle låna sig ull den svarta handling, som påpekades. Kommer det till en statistisk undersökning, torde det väl ock visa sig, om icke till äfventyrs ett stort antal vansinniga lefva utom hospitalen, af hvilka en stor procent, uian fara att fela, kan antagas lemnad utan både kuratif behandling och annars tjenlig vård. Kanske kunde ock, om man gör sig mödan efterforska, mer än en He tzenhjelms historia framdragas i dagsljuset. Att små och eländiga privatanstalter här funnits, der patienternas behandling varit sämre län ingen, i det att de ständigt hållits inneIstängde samt lidit af hunger, törst och osnygghet, är väl kändt, änskönt det, till följe af sakens natur, icke torde kunna lagligen bevisas. Om sådant skett och kanske ännu sker i Stockholm, hvad kan då icke sko i aflägsnare landsorter? Ett så rättslöst tillstånd torde icke fordra några kommentarier. Jag lemrar slla andra jemförelser å sido, då