riktigt, att denna komedi tager en ända; den
roar mig alls icke längre, och att blott af ar-
tighet amusera en förälskad pojke, må hvem
som vill göra.n
;Gud låte dig likväl icke bli straffad på ni-
got sitt för det der dumma upptågets, sade öf-
verstinnan allvarsammare, i det hon steg upp;
ty sannerligen tycker jag icke, att du väl för-
tjent det; jag kan aldrig gilla detta ovärdiga
gyckel, och det gör mig uppr:ktigt ondt om
den beskedlige Fredberg.n
Båda två :fligsnade sig nu, och jag Lörd:
ännu få afsånd Clothildas muntra skratt.
Jag qvarstod en stund, förkro.sad, tillintet-
gjord af harm och smärta, Så hade jag då va-
rit en bedragen narr, en förälskad pojke, som
hon skrattat åt, en vanvetting, en stackare, som
kärleken gjort galen. Hur hade jag kunnat
vara så blind? Jag fördömde mig sjelf och
skar tänderna af raseri då jag tänkte på henne;
slutligen nedkastade jag mig på det stille, der
hon nyss cuttit så lugn, och utin ringaste sam-
vetsqval så skoningslöst ryckt mig ur den
ljäfva — ack alltför Jjafva — vill, som så
lipge gjort mig lycklig. Jag grät barmens och
den bedrägna körlekens tårar; jag var förtvif-
lad, jag ville dö af harm och blygsel; jag an-
såg mig för dea olyckligaste och mest förorät-
tade varelse under solen; j:g larmade, som man
gör vid da ålderr, innan ännu verlden hunni.
tädja en, och bar mig till alla delar åt som en
fölunge, hvilken första gången känner sig spänd!
i seldonen; med ett ord, jag debuterade med
föga heder i den roll, som verlien, så ris på