riktigt, att denna komedi tager en ända; den roar mig alls icke längre, och att blott af artighet amusera en förälskad pojke, må hvem som vill göra.n ;Gud låte dig likväl icke bli straffad på nigot sitt för det der dumma upptågets, sade öfverstinnan allvarsammare, i det hon steg upp; ty sannerligen tycker jag icke, att du väl förtjent det; jag kan aldrig gilla detta ovärdiga gyckel, och det gör mig uppr:ktigt ondt om den beskedlige Fredberg.n Båda två :fligsnade sig nu, och jag Lörd: ännu få afsånd Clothildas muntra skratt. Jag qvarstod en stund, förkro.sad, tillintetgjord af harm och smärta, Så hade jag då varit en bedragen narr, en förälskad pojke, som hon skrattat åt, en vanvetting, en stackare, som kärleken gjort galen. Hur hade jag kunnat vara så blind? Jag fördömde mig sjelf och skar tänderna af raseri då jag tänkte på henne; slutligen nedkastade jag mig på det stille, der hon nyss cuttit så lugn, och utin ringaste samvetsqval så skoningslöst ryckt mig ur den ljäfva — ack alltför Jjafva — vill, som så lipge gjort mig lycklig. Jag grät barmens och den bedrägna körlekens tårar; jag var förtviflad, jag ville dö af harm och blygsel; jag ansåg mig för dea olyckligaste och mest förorättade varelse under solen; j:g larmade, som man gör vid da ålderr, innan ännu verlden hunni. tädja en, och bar mig till alla delar åt som en fölunge, hvilken första gången känner sig spänd! i seldonen; med ett ord, jag debuterade med föga heder i den roll, som verlien, så ris på