att alla Sveriges valberättigade innevånare skolalD indelas i 2:ne afdelningar; den ena af dem, som ega en hel röst eller deröfver, den andra åter af alla, som ega mindre än en hel röst. Vid val till andra Kammaren borde alla vara valberättigade och valbara, men vid val till första Kammaren endast de, som egde en hel röst eller mera. Hvad angår de af flera talare i en föregående sammankomst afgifna modifikationsförslag, såsom koncessioner åt det mot reformen stridande parti, så ansåg han dermed vara litet eller rättare sagdt intet vunnet, ty, efter hvad han hört, lärer en af motpartiets grundider vara denna, att icke medgifva någon förändring, äfven om de sjelfva funne den ändamålsenlig, emedan ett medgifvande straxt skulle hafva det andra med sig såsom följd. I anledning häraf ansåg hr dO., att sällskapet borde, utan att fästa uppmärksamhet vid motståndarnes åsigter, endast söka uppgöra ett i möjligaste måtto rationelt förslag, som just i följd deraf måste vinna landets sympatier. Då först kunna vi hoppas någon framgång för våra reformplaner, då först skola våra motståndare gifva vika; men vi kunna vara försäkrade, att de icke skola uppoffra det minsta af hvad de kalla sina rättigheter, förr än de icke längre våga trotsa allmänna opinionen inom landet; och då det hunnit derhän, är det långt bättre att de gifva vika för ett i sig sjelf rationelt förslag, än för ett, som genom koncessioner blifvit förfuskadt. Dessutom ansåg han tiden nu vara inne, att uppgöra ett förslag, grundadt på folkets rätt och icke på privilegierade kasters anspråk. Af en aktad ladamot i denna församling är afgifvet ett förslag, enligt hvilket första kammaren skulle utses ur de nu befintlige fyra riksstånden; utan att fästa mig vid de svårigketer, som i formelt hänseende skulle uppstå vid bildandet af denna kammare, och hvilka likväl icke skulle vara obetydliga, så vill jag nu fråga den värde talaren sjelf, hvilken princip skulle komma att blifva den rådande inom e en sålunda sammansatt kammare. Jag för min del tror, att det skulle blifva tvedrögtens princip, och härför hemtar jag skäl i ett af oss alla kändt förhållande, om huru det tillgår vid de tillfällen, när delegerade af alla fyra riksstånden skola öfver någon angelägenhet gomensamt besluta; afgörandet beror då vanligen på cen förseglade sedeln eller någon väl genomförd intrig. Hr borgmästaren E4holm tillkänngaf orsaken hvarföre han slutit sig till det i promemorian gjorda förslaget om öfra kammarens bildande af de 4 stånden, ehuru han visst icke snsig det för det mest rationella ellsr att rekommendera, om man finge skapa cn representation ånyo. Sedan 1840—4Z4 årens konstitutionsutskotts re-l presen!at:onsförslag blifvit afslaget, hufvudsskligen på den från motståndarne anförda grunden, att det vore för rad:kalt, bade reformvänner sammanträdt och uppgjort ett anrat, bufvudsakl gen i den syftningen stt tillvägabringa en förmedling eller förukning mellan de olika opinionerna. Enligt detta förslag skul!le öfre kammaren utses, dels ibland högre embetsmän, dels ock ibland de rikaste i landet. Denna öfre kammere skulle kommit att inresluta icke så obetydligt af det elemen!, som man vanligen kallar det byråkratiska, och kunde således: äfven kallas skäligen konservativ!. Likväl blef det då antaget af 2:ne stånd. I jemförelse med detta förslag vore det nu framlagda förslaget onekligen vida mindre konservativt, och talaren kunde således ej inse något skäl hvarföre icke Borge2reoch Bordestånden skulle antaza deita, långt heldre än det förra förslaget. Han trodde sig tillräckligt känna tinkesättet kos borgerskapets pluralitet i detta hänseende, och hvad Bondesiåndet beträffar, så enär det icke allenast skulle erhålla den vigt vid valer, som uppstår genom majoriteten i röster, utan äfven komme att behålla såsom nu, del i den öfre kammaren, så kunde han ej finna något slags anledning att befara något binder ifrån det ståndets si dager, som hr Ekbolm rörtsde för den öfre karamarens utseende af de 4 stånden. Hr Ekholm 2nsåg äfven, om ref. ej minnes orätt, nödvändigt att skynda raed reformvännernas verksamhet, på det tiden ej måtte gå förlorad. Hr Brinck erinrade, att detta sällskap iklägt sig ett uppdrag, som innefattar ett dy bart moraliskt ansvar inför nationen, och detta uppdrag bör vårdas så, att sällskapet ej ger sigl sjelf dementi inför Svenska folket. Fan insåg, alt man bör flytta frågan på sin rätta grund, neml!. den af en fullständig och genomgr:pande ombildning. Han vädjede till öfveritygelsen hos något hvar, om det icke vore deras tanka, att de sednare dagarnas händelser i södern medfört ljusare förhoppningar äfven för reformer på laglig väg annorstädes. Frågan är ru om att vårda denna lju strimma så, att d.n kan led: till en förändrivg i representationen, men detta måste ifven ske på ett sätt, att man bör respektera andras rätt och vädja till motståndarnes fosterlandskänsla, att inse hvad deras frid tillbör, samt göra Svenska folket rättvisa. Derföre borde sällskapet väl skynda sig, men dock ej brådstörto. De timmar, dagar, månader, da. Det var ifrån denna synpunkt och i! under övertygelsen att reformvännerna nu åter samlats i enahanda ändamil, som vid förra riksbb mm AR ee — mm JK VM i 77 a ra 4 ; , l q som användas på denna sak, ansig tal. vara ett kapital, som skall bära frukter, och hvarförel: efterkommande skola völsigna oss. Sällskapet borde derföre ej för mycket skynda, utan med oaflåtlig uppmärksamhet följa Konstitutionsutskuttet samt se cceh mnagelf:ra hvad det föret2ger sig. Om det ej utarbetar ett förslog som kan tilliredsställa nationen, då är det reformvännernas pligt att tillse, huru Utskottet måj fullgöra sin skyldighet. Må man derföre ej gå allför raskt tillväga; icke b gära för mycset, men ej heller eitergifva för mycket. Anledningen hvarföre tal. trodde sig böra och kunna göra denna uppmaning, kunde icke för någon vara främmande. Han hade icke skolat framställa den för två dagar sedan, men med könnedom af lördagens hänrdese, ansig han dej nu för sin pligt. Hr Wallenberg gillade en föregående talares åsigt af ett två-kammar-system, grundedt på oo Vanna 4 se2d ms amn KAdan här j s