) Här må anmärkas, det länsmannen, på min fråga
uppgaf, att inspektoren Hållenius varit med ho-
nom, vid undersökningen i Turtorp, sedan han
på vederbörandes svarat, att mitt ombud, Friedt-
zell, icke der varit, kallad eller tillstädes; hvilket
sista vill säga, att Friedtzells af länsmannen åbe-
ropade och till grund lagda skrifvelse, som slu-
tade med orden: till sina krafter mycket försva-
gad både af ålderdom, som af sitt fängelse, och
sedermera af brist på tillräcklig föda,, men icke
rimligen kunde antagas innefatta sjelfanklagelse,
gåf länsmannen, hvilken, såsom han äfven upp-
gaf, af den dödes son mottagit nämnde skrif-
velse, och talat med denne om svältet, anledning,
att vid den sedermera hållna undersökningen så
utöfva sin tjenst, att han endast lät enkan söka
att kasta skulden från sig, utan att vårda sig att
ens vilja veta hvad Friedtzell menat med sina ord,
än mindre låta honom upplysa förhållandet, och
ntan att söka reda på detta utaf de grannarp,
som, efter uppgiften i rapporten, skulle hafva ytt-
rat, det denne person dött af svältv, men af
hvilka länsmannen icke kunde tillfridsställa min
uppmaning vid förhöret, att uppgifva en endan.
) Denna bekännelse visar Almqvists angrepp från
en ny, sämre, sida. En kronobetjent, som icke
tillbakahålles af samvete eller fruktan för veder-
börandre, skulle, med sådana begrepp, kunna i
mjugg beröfva heder och ära eller, med ett ord,
pförderfva, den han är skyldig att skydda. Rap-
porten skulle ock hafva kunnat blifva allmänli-
gen bekant efter så lång tid, att anskaffandet
af alla för vederläggningen nödiga bevis varit
omöjligt.