att få förete d; numror af tidningen Aftonblade
för förlidet år, hvari finnas intagne så väl läns
mannens tjefsterapport härom, af den 453 sistlidn
Augusti, och mitt åtagande af den 46 Oktober, at
densamma vederlägga, som ock en hans skrifvels
till Aftonbladsredaktionen åf den 4 November, me
begäran att få densamma med bilagor, hvariblani
den beryktade rapportens coförlikneligac motstycke
Almunge sockennämnds protokoll, allmänheten med
delad, och den vederläggning jag sedermera infö
allmänheten framlagt ej mindre deraf, än af de lögn
fulla och vrängda framställningar, hvilka gjorts ut
tidningen Upsala, äfvensom slutligen ett slags för
klaringsskrift af provincialläkaren doktor Sommeliu
och några, måhända allt för lindriga, hänledningar
dem jag af denna sista dragit. Dessa numror a
Aftonbladet, hvilka äro Je 224 den 28 September
MM 241 den 48 Oktober, JM 2356 den 4 November
HM 277 den 29 November, J4 279 den 4 December
JM 281 den 3, supplement till JM 284 den 7, sam
JA 302 den 29 och AM 303 den 30 December, till
samman nio, innefatta hvad som inför allmänhe
ten framhafis genom samt i och för tjensterappor
ten. Hvad sålunda förekommit, ej mindre än der
omständigheten, att kronolänsmannen Almqvist fö
retagit sig att vid sednaste lagmanstinget på värds
huset Stallmästaregården inför lagmannen och samt
lige berätta, att och hvad han om torparens död
rapporterat m. m. på sådant sätt, att detta, som
väckt stor uppmärksamhet, gifvit anledniug till rap-
portens införande i Aftonblad-t, — i och hvarmed,
ej mindre än genom sin ofvanberörde, till Afton-
bladsredaktionen insända, artikel, länsmannen spridt
det rykte, som af honom i tjensterapporten af den
15 Augusti, utsn all grund, vare sig från orten el-
ler från förhållandet, hvälfdt mot mig, icke ens i
fråga om factum: Svält eger något stöd af pro-
vincialläkaren doktor Sommelii d:n 23 Augusti
gifne embetsutlåtande, hvilket denne, uti sin med
embetsed försedda skrift till allmänheten, af den
10 December, sjelf förklarat vara icke ens ett yt-
trande, utan en ,reflexion af den halt, att han an-
sett sig böra, genom åsidosättande af sin pligt, att
fästa densamma med den föresskrifna edsförbindelsen,
antyda dess löslighet, men hvars absoluta
oriktighet ådagalägges ef erfarenhet och vetenskap,
— gifver mig fullt skäl, ett till Kongl. Maj:ts be-
fallningshafvande nu vördsamligen hemställa, det
Almqvist, hvilken i tjensterapporten inblandat så-
dant mig rörande, som till dennas föremål icke hö-
rer, må kännas skyldig till ansvar för falsk och
oriktig rapport. Stockholm den 40 Jan. 4848.
F. J. Lorich.
Vid hvilken skrift deri åberopade numror af tid-
ningen Aftonbladet voro fogade, innehållarde of-
van införde rapport jemte yttranden sf herr expedi-
tionssekreteraren Lorich, expeditionskronofogden Alm-
qvist och hr provincialläkaren doktor N. J. Somme-
lius. Dessa handlingars uppläsande erfordrades lik-
väl icke, såsom af parterna kända.
I ämnst tillspord, förklarade expeditionskronofog-
den Almqvist, att ban genom skrifvelse från förval-
taren af Hagby gård erhöll kunskap om Erik Ers-
sons död, hvartill i denna skrifvelse brist på til-
räcklig föda uppgifves hafva bidragit: att den der-
efter hållna undersökningen i närvaro af nämnde-
mannen Hans Persson o:h kronofjerdingsmannen Jo-
han Bäfve försiggick den 44 sistlidre Augusti uti
Erik Erssons hemvist Turtorp, dit den döda krop-
pen blifvit hemtaå): att den aflidnes hustru och
äldsta barn lemnade, på Almqvists frågor, de un-
derrättelser, angående Erik Ersson, som rapporten
upptager: att allt hvad angående den aflidnes hus-,
håll Almqvist såg och hörde, utvisade det största .
armod: att Almqvist, öfvertygad att Erik Ersson)
dött af svält, och till sinnet upprörd af det elände,
hvartill han sålunda varit vittne, författade och af-)
sände rapporten derom, utan att betänka den olä- )
genhet, som densammas innehåll kunde för hr ex-,
peditionssekreteraren Lorich möjligen medföra: att,
Almqvist derföre så mycket mindre åsyftat eller å-
tog sig att leda i bevis någon tillvitelse emot herr
expeditionss-kreteraren, som han icke förmodat, att
rapporten skulle komma längre än till hr kronofog-
den Lindgren), eller blifva allmänligen bekant: men
att Almqvist numera fann sig hafva i denna sak
D
D
öfveriladt och obehörigt gått till väga, hvilket han
erkände, med anhållan, ctt del icke vidare måtte
honom tillräknas.
Hr expeditionssekreteraren Lorich anförde häref-
ler, att, ehuru han blifvit genom Almqvists rapport
ljupt förnämad, och den förklaring Aimqvist deråt
1u gifvit, visserligen i flera fall ej vore nöjaktig,
rille likväl hr expeditionssekreteraren, sedan Alm-
Ivist erkänt sitt klandervärda förfarande, och under
örmodan att detsamma af Konungens befallnirgs-
ialvande ogillades, efstå från det mot Almqvist
jorda yrkande.
I anledning hvaraf, och jemte det Konungens be-
allningshafvande förehöll expeditions-kronofogden
Almqvist det oriktiga deri, att uti ofvannämnde
apport hafva dels framställt tillvitelser, hvilkas när-
nare ådagaläggande icke ifrågakom, dels inblandat
vad till saken ej egentligen hörde, Konungens be-
allningshafvande lät härvid bero.
Som ofvan. Ia fidem.
L. Kinmansson.
) Här må anmärkas, det länsmannen, på min fråga
uppgaf, att inspektoren Hållenius varit med ho-
wid
FR unndarcAkninnsanna I Tartnaen sadan han
vi
g
-
