starar kommo hvinande genom lufien och slego
hvi:slande ned deri; torndyflirne flögo tunga och
klumpiga omkring; bien surrzde i maskrosorn:;
myggen arrangerade en alldeles ny balett med
någon liten Bournonville i spetsen, och lirkor-
nas sång blef allt mera glödande och passione-
rad i den ljumma, klara och doftande z2ftonluf-
ten — allt andades lif, kärlek och njutning,
och aldrig bade naturen synts mig så skön och
lifvet så herrligt; det fanns icke moln på min
himmel, ingen skugga i mitt öga; mitt bjeria
kunde knappt rymma den sällhet, som syntes
mig alltför :tor, och derför, liksom all njutning
på jorden, medförde aningen om sin korta var-
akt ghet.
Kärleken — denna vår ungdoms lycka och
oycka, som förr i tiden måtte gjort än mera
väsen af sig ön nu, då man i allmänhet tager
saken mera kallt — förekommer oss, sedan vi
äro undsluppna dess välde, såsom en dröm, en
villa, ett rus, en dårskap och Gud vet allt
hvilka förklenande epiteter vi tillägga den; cch
likväl är ju hela vårt lif endast en dröm, upp-
fylld af villor och dårskaper, som sedan icke
förmå skinka oss hälften af den sällhet, kärle-
ken gifvit oss; vi borde derföre vara mera rätt-
visa och icze belacka och fördöma dess minre,
när ingenting mer än detta minne återstår oss.
Ja, jag var lycklig denna afton, så lycklig,
som man endast under en period af sitt lif kan
blifva; jag var lycklig, ty Clothilda var ju min
— min — j:g upprepade det tusen gånger för
att öfvertyga rig att det icke var en inbiilning
blott, att jag var fullkomligt vaken. Js:g anade
icke, att de mest bedräg!ga drömmar äro just
de, som drömimas vakande. Jog g nomgick i
minnet buru alt tillgått, huru denna epok, som
syntes mig så stor och inmärkningsvärd, som
jag end:st dunkelt tänkt mig, nu kunnat verk-
ligen iotr: ffa. -Jog föreställde mig åter vara i
detta lilla kabinett, af en hönlelse ensam md