och föll i en sömn, så tung och känslolös som
dödens.
Det första jag såg, när jag åter vaknade, var
en lång mager och flintskallig gubbe, stående
vid min säng och ruskande med mycken ifver
en liten flaska, hvars bruna fradgande innehåll
han hällde i en sked och bjöd mig, under det
har med ett misslyckadt försök att antaga en
vänlig min, och med en röst, så mumlande och
oredig, att man med möda kunde förstå honom,
sade välkommen åter till lifvet igen, min unga
herre — hur smaskar det nu! hm, bm, — lite
matt, lite yr i bufvudet — hm,- bm, — kan
tro det, jo jo, man hoppar inte i sjön under
femton graders kyla utan små efterkänningar
deraf; hm, hm — lyckligt att krisen väl är
öfver, — ingen aptit ännu, bm, hm, — kom-
mer väl snart, — inte förtära något hetsigt, —
bm, hm, lite hönsbuljong och fisk, inte anrat;
hm, hm, ingen törst nu mera — kan tro det,
— febern är borta mest, — ingenting att oroa
sig öfver mer, hm, bm — blir snart kry och
rask igen, — mycke försigtig, mycke försigtig
bara, — kunde snart ligga der igen annars, —
mjukatjenare, mjukatjenare.. Och den kuriösa
mannen snurrade omkring ett par hvarfirum-
met, fattade sin hitt, hasade midt på väggen för
att komma ut, men hittade slu:ligen dörren,
som mor Greta öppnade för honom, och för-
svann.
Den beskedlige doktorn hade sagt sant: all
fara var förbi och krafter och lefnadslust åter-
kommo allt mer för hvarje dag; endast min
arm, som blifvit illa sönderskuren af isen, var
ännu öm, och styf. Med hvarje dag.kände j:g
mig bättre, och med. hvarje dag framträdde
också Clothildas bild allt klarare och Lfligare
för mina tankar. Minnet af bennes sista ord,
så veka och bedjande, så oiika allt. hvad jag
förut hört af henne, kona mitt hjerta att klsppa
af sällbet cch bopp; och min längtan at snart