och föll i en sömn, så tung och känslolös som dödens. Det första jag såg, när jag åter vaknade, var en lång mager och flintskallig gubbe, stående vid min säng och ruskande med mycken ifver en liten flaska, hvars bruna fradgande innehåll han hällde i en sked och bjöd mig, under det har med ett misslyckadt försök att antaga en vänlig min, och med en röst, så mumlande och oredig, att man med möda kunde förstå honom, sade välkommen åter till lifvet igen, min unga herre — hur smaskar det nu! hm, bm, — lite matt, lite yr i bufvudet — hm,bm, — kan tro det, jo jo, man hoppar inte i sjön under femton graders kyla utan små efterkänningar deraf; hm, hm — lyckligt att krisen väl är öfver, — ingen aptit ännu, bm, hm, — kommer väl snart, — inte förtära något hetsigt, — bm, hm, lite hönsbuljong och fisk, inte anrat; hm, hm, ingen törst nu mera — kan tro det, — febern är borta mest, — ingenting att oroa sig öfver mer, hm, bm — blir snart kry och rask igen, — mycke försigtig, mycke försigtig bara, — kunde snart ligga der igen annars, — mjukatjenare, mjukatjenare.. Och den kuriösa mannen snurrade omkring ett par hvarfirummet, fattade sin hitt, hasade midt på väggen för att komma ut, men hittade slu:ligen dörren, som mor Greta öppnade för honom, och försvann. Den beskedlige doktorn hade sagt sant: all fara var förbi och krafter och lefnadslust återkommo allt mer för hvarje dag; endast min arm, som blifvit illa sönderskuren af isen, var ännu öm, och styf. Med hvarje dag.kände j:g mig bättre, och med. hvarje dag framträdde också Clothildas bild allt klarare och Lfligare för mina tankar. Minnet af bennes sista ord, så veka och bedjande, så oiika allt. hvad jag förut hört af henne, kona mitt hjerta att klsppa af sällbet cch bopp; och min längtan at snart