alla, har äfven lyckats tränga fram dit, der
man ty värr icke blir seende innan man har
förfölj: dem, som voro det förut; — äfven kabi-
netterna stängas icke mer för ropet på Tysk-
lands enhet; hvar och en, som ännu hyser nå-
got hopp om Tysklands framtid, grundar det
på samtiders sträfvan efter gemensamhet. Till
och med de torra öfverläggnirgarne om post-
väsende och vexelrätt hafva blfvit utstyrda till
bärolder för en bättre tid. Fyska häfdernas ge-
nius tycks tsga en ny flygt; vi skulle icke full-
göra vår pligt, om vi icke följde honom med
våra blickar. Må vi verka i hans syften, efter
vår bästa förmåga!
Men vilja vi detta, så måste vi framförallt
hålla oss frie från det gamla tyska felet. Vi få
icke längre i någon ögonblicklig och frivillig
samverkan mellan tyska furstar genast skåda ett
värn mot stundande pröfningar. Framgången i
någon för politiken likg:ltig omständighet bör
icke vidare invagga oss i den godtrogna inbill-
ningen, att fäåderneslandet redan är förvissadt
om den samdrägt, hvilken i en nations lifsfrå-
gor — i de egentligen politiska — icke tål nå-
got undantag. Oaktadt tillfredsställelsen öfver
en början, måste vi med lugn blick efterse h:-
ruvida en kongress, på hvilken hvarje tyskt
kabinett kan lika väl lita representera sig, som
underlåta det, må ienehålla någon borgen för
Tysklands enhet, och huruvida. den icke sna-
rare uppenbarar att enheten ännu endast beror
på den goda viljan för ögonblicket. Vi måste
spörja, om enheten kan kollas betryggad, så
länge det beror på serskilda ståndsförsamlin-
gars goda viljz, huruvida det på kongressen be-
slutna äfven skall öfvergå till en gemensam tysk
lag — och ändtligen påtränger sig, vid vår tids
erfarenhet, den frågan: kan en kongress, en
församling, på hvilken icke äfven folket repre-
senteras, väl anses för en institution, genom
hvilken folket förmår utveckla sig till politisk
betydel;e?
Det fordaa Tyskland — det så kallade ro-
merskt-tyska kejsareriket — egde i sin riksdag,
i sina begge riksrätter och sin kejsare, starkare
föreningsband, än det nuvarande eger i tyska
förbundsförssmlinger; men ändå splittrades det
vid första kraftiga påstöt af en mäktig granne.
Tysklands nuvarande politiska organisation til-
låter dess varmaste fosterlandsvänner och just
dess tänkande och häfdkunnige män att blot!
med bekymmer skåda in i framtiden; och den
som önskar fäderneslandets verkliga och lef-
vande utveckling till storhet och makt, ser all
förhoppning derom försvinna vid anblicken af
dess närvarande politiska författning. Medan
det ges loftalare för den ryska absolutismen,
derföre att den eger de lydigaste verktyg för
omedelbar hndling; — medan andra prisa S or-
britanniens konstitutionella monarki såsom mön-
ster för ea samhillsorda ng, wwder hvukon Eng-
land blifvit herrskare kring alla haf; — medan
ännu andra föredraga det republikanska sam-
bällsskicket, så:om ensamt motsvarande förnuf-
tets anspråk; — medan alla dessa så vidt skilda
samfundsordningar finna sina försvarare, under-
stödda sf his:oriens intyg, kan jag ice upp-
täcka något parti eller någon skola, som upp-
ställt tyska förbundsförfattningen till ideal, och
historien har endest dåliga resultater att om
den förraäla.
Men hvad är också denna samhällsbyggnad,
sådan vi pu skåda den i sin fulländning? Dess
enda samband är förbundsdagen i Fronkfurt,
nvilken nu öfverlagt oafbrutet i 50 år, uten att
den ännu mäktat åstadkomma hvad den utlof-
vat vid sitt första sammenräde. Verksamhet i
förtryckandet af ella frihetstecken: overksamhet
i tillfredsställandet af tyska folkets gemensam-
ma önskningar och behof, — sådana hifsa des
grunddrag varit allt hitintills: ingen förmår
neka det. Detta förbuzd, som vill förfoga öf-
ver en nations dyrbaraste goda, afvisar folkeis
böner, förklarar ingifvandet af adresser för en
oförsynthet (vAnmassung,) och förbjuder genom
formliga beslut alla sådana försök. Den höljer
sig i mörker och bemlighet; den fattar beslut,
dem ingen tyck minister vågar i offentliga riks-
församlingar erkänna för sina; den liknar ett
tungt åskmoln öfver en fruktbar nejd, på hvil-
ket landtmanzen blickat med förhoppning att
det skulle förfriskande utgjuta sig öfver hans
skördar, men som blott sänder härjande blixtar
och förstelnande hagelskurar.
Kan man klendra någon tänkande man, om
han sätter i fråga en sådan församlings befo-
genhet att stifta lagar för ett bildadt folk?...
För oss tyskar kan endast gifvas två slags stats-
former, af hvilka sntirgen den ena eller den
andra mås:e herrska, men som, till följd af
olikheten i sjelfva dera: grundvalar, aldrig kunn:
sammansmälta till ett helt, utan våda för fri-
heten inom landet eller aktningen utrikes. Dessa
begge former äro ett förbund emellan serskilda
stater, och ett statsförbund med politisk enhet.
Det förra kan förena suveräna stater till för-
svar emot yttre anfall; säkerhet på gränsorna
är dess ändamål. Men dess befogenhet inom de
särskilda staterna kan endast angå skeppsfarten
på de floder, som genomströmma dem; eller
postverket, eller tullverket, och några få dylika
föremål, som röra de transigerande staterna ge-
mensamt.
Ett sådant förbund emellan suveräna samhällen
kan utan tvifvel representeras af diplomater; men
det kan icke ega någon förnuftsenlig rätt öfver
samhällenas enskilda angelägenheter. Huru låter
det också tänka sig, att främmande furstar; skulle
råds!å och besluta öfver medborgarnes rättigheter i
vårt land? Ingen tillåter någon främmande hus-
bonde förfoga öfver sitt eget husfolk, och en furste
skulle likväl här låta andra furstar förfoga öfver sina
undersåtare! Till och med slafven beror blott af
in AceN harrag wilia: AnL LL? laslfla vara harnaenda