A1DICIANA Ul DOBIOL. DCYMIUINRS-ULSKOUCL Så K. A. Almgren. Diskussion hos Ridderskapet och Adeln den 4 sisilidne Januari, i anledning af en af hr R. Cederschiöld väckt motion. (Forts. från gårdagsbl.) Hr CEDERSCHJÖLD, ROB. THEOPH.: Till en början får jag hembära hr Hjerta min tacksamhet för det att han, oaktadt de enskilda strider som oss emellan egt rum i frågor, som med denna ega gemenskap, likväl kraftigt understödt de åsigter jag nu inför R. och Ad. uttalat. Frib. Raab har anmärkt, det mitt förslag, att den som af verklig nöd begår brott skulla blifva strafflös, syntes iunefatta ett hot, och hr Åkerman har yttrat enahanda åsigt. I anledning häraf får jag förklara, att jag ej eger ett så stort begrepp om min representanträtt som de värda ledamöterna synas ega om sin. Jag vet nemligea ganska väl, att min rättighet och min makt såsom representant inskränka sig endast till att uttala mina åsigter, och att med min voteringssedel uttrycka ett Ja eller ett Nej, samt att det således skulle vara dåraktigt att försöka genomdrifva ett förslag genom hot, äfven om jag ej ansåg ett sådant försök vara representanten ovärdigt. Vid motionens väckande tillkännagaf jag, att det var min rättskänsla, som uppmanade mig till att framställa förslaget; — och jag är förvissad att hvar och en, som vill noga betrakta förhållandet, äfven måste erkänna, att rättskänslan verkligen dertill uppmanar. Frih. Raab har trott förslaget ej kunna försvaras; och hr Gripenstedt har haft den godheten yttra, att det innebure ett bevis på den största tillförsigt till mina egna åsigter. Det torde likväl ej hafva undgått någon, som hört hans anförande, huruvida det innefattar någon brist på tillförsigt till egna åsigter. Hr Gripenstedt har förklarat mitt förslag vara oriktigt till sin grund, skadligt till sina följder, overkställbart, samt obestämdt till sin uppställning; och denna förkastelsedom har af den värde ledamoten blifvit afkunnad med den säkerhet och egna tonvigt, som tydligt utmärkt, det han vore viss om att jag derigenom blifvit helt och hållet tillintetgjord; och så lärer mången väl ock anse mig vara, serdeles som man icke lärer betvifla, att ju hr Gripenstedt eger lika stora insigter i lagfarenhet, fattigvård och fångvård, som i alla andra här förekommande ämnen; och min tillintetgörelse kan man tro vara så mycket större, som hans anförande blifvit understödt af en jurist, hr Åkerman, som till och med uttryckt sin förvåning öfver att en sådan framställning, som min, kunnat framkomma från en jurist. Då jag nu ej kan våga hoppas, det mitt omdöme i något ämne skall kunna inom detta hus anses väga emot hrr Gripenstedts och Åkermans, ehuru det synes mig, som man hade rätt att fordra, det mina insigter och min erfarenhet uti ifrågavarande ämne, som på det närmaste rörer det embetsverk, der jag användt trefjerdedelar af min snart 20-åriga tjenstemannaverksamhet, böra fullt uppväga dem, som deruti kunna egas af hr Gripenstedt, hvars tjenstemannabana varit riktad åt ett helt annat håll, så är det mig en tröst att, till stöd för de åsigter jag uttalat, kunna åberopa sådana auktoriteter, som jag hoppas äfven inom detta hus sko!a anses fullt uppväga icke allenasi hr Gripenstedts, utan till och med hr Åkermans. Till en början får jag åberopa våra gamla lagar: landskapslagarne. De andas visserligen ej någon mildhet, ty de straffade tjufnadsbrott första gången med lifvets förlust, men sådant oaktadt finnes der fall, då tjufnadsbrott var fridlyst från straff, och jag får i afseende härpå hänvisa hr kerman till Nordströms Bidrag till Svenska samhällsförfattningens historia, pag. 297, der den värde ledamoten kan läsa följande: Stjäl en fattig man, den verklig allmoseman är, en kaka bröd, eller ett mål mat, vare han saklös, dock må han ej oftare än 3 gånger stjäla saklöst. Enligt östgötha och södermännalagarna voro äfven åttkillige mindre tillgrepp utan ansvar, då de skedde i verklig nöd. Vidare åberopar jag franska lagen, som tjent till ett mönster för flera andra länders lagstiftning. Den innehåller uti 64 art. ett härmed likartadt stadgande. Men det är ej nog härmed, ty jag åberopar slutligen det nya lagförslaget, som redan vunnit högsta domstolens, statsrådets och konungens bifall, samt blifvit till R. St. antagande öfverlemnadt. Det har derföre icke kunnat annat än på det högsta förvåna mig att hr Åkerman, som talat till förmån för det nya lagförslaget, kunnat mot mig framkomma med en sådan antastelse, som han mot mig framställt. Uti nya förslaget till straffbalk har nemligen 7 kap. 5 följande lydelse: Har någon, för att afvärja trängande lifsfara, föröfvat gerning, hvarförutan räddning ur denna fara ej möjlig var, derföre skall han ej till. straff fällas. Detta innefattar således ett mycket vidsträcktare lagstadgande, än det jag föreslagit; men på det man ej för ordställningens olikhets skull må tilltro sig kunna göra några invändningar mot antagande af mitt förslag, så får jag för min del föreslå att detsamma måtte blifva fullkomligt lika lydande med det nya lagförslagets, endast med den förändring, att ordet gerning utbytes emot orden tillgripit annans egendomp, då förslaget komme att lyda sålunda: Har någon, för att afvärja trängande lifsfara, tillgripit annans egendom, hvarförutan räddning ur denna fara ej möjlig var: derföre skall han ej fill straff fällas,. Uti det förslag till straffbalk, som från trycket utkom 1839, hade 7 kap. 5 följando lydelse: Har någon för att afvärja trängande fara för lif eller helsa, såsom i hungersnöd eller annan svår nöd tillgripit annans egendom, enär räddning thy förutan ur denna fara ej möjlig var; derföre skall han ej till straff fällas. Ser man nu på motiverna till den förändrade redaktionen uti det sednaste förslaget, så erfar man att orden tillgripit annans egendom blifvit utbytte mot ordet gerning, endast för att göra begreppet mera omfattande, så att det skulle afse alla gerningar, af hvad slag som helst. Det anförda torde vara mer än tillräckligt, för att hos R. och Ad. kunna motväga det hånfulla omdöme, som af mina motståndare blifvit uttaladt om ritt framställda förslag, helst deras hån, enligt hvad jag nu visat, träffar dem bland landets mest ansedda jurister, som utarbetat det nya l2görslaget, dem,