A1DICIANA Ul DOBIOL. DCYMIUINRS-ULSKOUCL Så
K. A. Almgren.
Diskussion hos Ridderskapet och Adeln den 4
sisilidne Januari, i anledning af en af hr
R. Cederschiöld väckt motion.
(Forts. från gårdagsbl.)
Hr CEDERSCHJÖLD, ROB. THEOPH.: Till en
början får jag hembära hr Hjerta min tacksamhet
för det att han, oaktadt de enskilda strider som oss
emellan egt rum i frågor, som med denna ega ge-
menskap, likväl kraftigt understödt de åsigter jag
nu inför R. och Ad. uttalat. Frib. Raab har an-
märkt, det mitt förslag, att den som af verklig nöd
begår brott skulla blifva strafflös, syntes iunefatta
ett hot, och hr Åkerman har yttrat enahanda åsigt.
I anledning häraf får jag förklara, att jag ej eger
ett så stort begrepp om min representanträtt som
de värda ledamöterna synas ega om sin. Jag vet
nemligea ganska väl, att min rättighet och min
makt såsom representant inskränka sig endast till
att uttala mina åsigter, och att med min voterings-
sedel uttrycka ett Ja eller ett Nej, samt att det så-
ledes skulle vara dåraktigt att försöka genomdrifva
ett förslag genom hot, äfven om jag ej ansåg ett
sådant försök vara representanten ovärdigt. Vid mo-
tionens väckande tillkännagaf jag, att det var min
rättskänsla, som uppmanade mig till att framställa
förslaget; — och jag är förvissad att hvar och en,
som vill noga betrakta förhållandet, äfven måste er-
känna, att rättskänslan verkligen dertill uppmanar.
Frih. Raab har trott förslaget ej kunna försvaras;
och hr Gripenstedt har haft den godheten yttra,
att det innebure ett bevis på den största tillförsigt
till mina egna åsigter. Det torde likväl ej hafva
undgått någon, som hört hans anförande, huruvida
det innefattar någon brist på tillförsigt till egna
åsigter. Hr Gripenstedt har förklarat mitt förslag
vara oriktigt till sin grund, skadligt till sina följ-
der, overkställbart, samt obestämdt till sin uppställ-
ning; och denna förkastelsedom har af den värde
ledamoten blifvit afkunnad med den säkerhet och
egna tonvigt, som tydligt utmärkt, det han vore viss
om att jag derigenom blifvit helt och hållet till-
intetgjord; och så lärer mången väl ock anse mig
vara, serdeles som man icke lärer betvifla, att ju
hr Gripenstedt eger lika stora insigter i lagfarenhet,
fattigvård och fångvård, som i alla andra här före-
kommande ämnen; och min tillintetgörelse kan man
tro vara så mycket större, som hans anförande blif-
vit understödt af en jurist, hr Åkerman, som till
och med uttryckt sin förvåning öfver att en sådan
framställning, som min, kunnat framkomma från en
jurist. Då jag nu ej kan våga hoppas, det mitt om-
döme i något ämne skall kunna inom detta hus an-
ses väga emot hrr Gripenstedts och Åkermans, ehuru
det synes mig, som man hade rätt att fordra, det
mina insigter och min erfarenhet uti ifrågavarande
ämne, som på det närmaste rörer det embetsverk,
der jag användt trefjerdedelar af min snart 20-åriga
tjenstemannaverksamhet, böra fullt uppväga dem,
som deruti kunna egas af hr Gripenstedt, hvars
tjenstemannabana varit riktad åt ett helt annat håll,
så är det mig en tröst att, till stöd för de åsigter
jag uttalat, kunna åberopa sådana auktoriteter, som
jag hoppas äfven inom detta hus sko!a anses fullt
uppväga icke allenasi hr Gripenstedts, utan till och
med hr Åkermans. Till en början får jag åberopa
våra gamla lagar: landskapslagarne. De andas vis-
serligen ej någon mildhet, ty de straffade tjufnads-
brott första gången med lifvets förlust, men sådant
oaktadt finnes der fall, då tjufnadsbrott var fridlyst
från straff, och jag får i afseende härpå hänvisa hr
kerman till Nordströms Bidrag till Svenska sam-
hällsförfattningens historia, pag. 297, der den värde
ledamoten kan läsa följande: Stjäl en fattig man,
den verklig allmoseman är, en kaka bröd, eller ett
mål mat, vare han saklös, dock må han ej oftare
än 3 gånger stjäla saklöst. Enligt östgötha och
södermännalagarna voro äfven åttkillige mindre till-
grepp utan ansvar, då de skedde i verklig nöd. Vi-
dare åberopar jag franska lagen, som tjent till ett
mönster för flera andra länders lagstiftning. Den
innehåller uti 64 art. ett härmed likartadt stad-
gande. Men det är ej nog härmed, ty jag åbero-
par slutligen det nya lagförslaget, som redan vunnit
högsta domstolens, statsrådets och konungens bifall,
samt blifvit till R. St. antagande öfverlemnadt. Det
har derföre icke kunnat annat än på det högsta
förvåna mig att hr Åkerman, som talat till förmån
för det nya lagförslaget, kunnat mot mig framkom-
ma med en sådan antastelse, som han mot mig
framställt.
Uti nya förslaget till straffbalk har nemligen 7
kap. 5 följande lydelse: Har någon, för att af-
värja trängande lifsfara, föröfvat gerning, hvarför-
utan räddning ur denna fara ej möjlig var, derföre
skall han ej till. straff fällas. Detta innefattar så-
ledes ett mycket vidsträcktare lagstadgande, än det
jag föreslagit; men på det man ej för ordställnin-
gens olikhets skull må tilltro sig kunna göra några
invändningar mot antagande af mitt förslag, så får
jag för min del föreslå att detsamma måtte blifva
fullkomligt lika lydande med det nya lagförslagets,
endast med den förändring, att ordet gerning utby-
tes emot orden tillgripit annans egendomp, då för-
slaget komme att lyda sålunda: Har någon, för att
afvärja trängande lifsfara, tillgripit annans egendom,
hvarförutan räddning ur denna fara ej möjlig var:
derföre skall han ej fill straff fällas,.
Uti det förslag till straffbalk, som från trycket ut-
kom 1839, hade 7 kap. 5 följando lydelse: Har
någon för att afvärja trängande fara för lif eller
helsa, såsom i hungersnöd eller annan svår nöd till-
gripit annans egendom, enär räddning thy förutan
ur denna fara ej möjlig var; derföre skall han ej
till straff fällas. Ser man nu på motiverna till den
förändrade redaktionen uti det sednaste förslaget, så
erfar man att orden tillgripit annans egendom
blifvit utbytte mot ordet gerning, endast för att
göra begreppet mera omfattande, så att det skulle
afse alla gerningar, af hvad slag som helst. Det
anförda torde vara mer än tillräckligt, för att hos
R. och Ad. kunna motväga det hånfulla omdöme,
som af mina motståndare blifvit uttaladt om ritt
framställda förslag, helst deras hån, enligt hvad jag
nu visat, träffar dem bland landets mest ansedda
jurister, som utarbetat det nya l2görslaget, dem,