Jag var förtjust, att presentationen, denna
för en adertonårig student, utan den ringaste
verldsvana, så pröfvande ceremoni, väl var för-
bi, utan att jag derunder seit alltför bo:ttap-
pad ut, eller helt och hållet förlorat den kon-
tenans, som jag kinds färdig at retirera, då
jag igenkände henne, som redan förut tvenne
gånger sett och funnit mig så löjlig, och utan
att hon genom det allra mins:a visat, att hon
igenkände mig.
Ensam i mitt rum om aftonen, funderade jag
på huru jag kunnat se Clothilda — så hörde
jag att den unga flickan kallades — i skogen
vid Krokek, nära 7 mil från hennes hem; men
jag påminde mig då, ait jag bört tant Ebba
nämna något om, att hon nyss var hemkom-
men; hon hade således varit borta bos någon
bekant, kanske slägting. Jag prisade imedlertid
min lycka, som fört mig till henne, och imot-
såg med hänryckning en framtid, som syntes
mig så rosenfårgad. Jag skulle ju hvarje dsg
få se och tala vid Clothilda, som jag nu helt
högt för mig sjelf och i den yitersta för!jus-
ning erkände som mitt bj-rtas herrskarinna för
lifvet.
Om hon någovsin skule älska mig tillbaka,
det tänkte jag 2lldeles icke på; det var ju säl-
het nog att få vara tillsammans med henne
och älska och beundra henne i all tysthet.
J sen, mine läsare, att j:g var oändligen blyg-
sam i mina pretentioner; men jag var också
mycket ung, och ungdomen ör en cällhet i sig
sjelf; man behöfver derföre ganska litet, för att
vara lycklig, ty hoppet, denna artiga, men opå-
litliga gäst, som ända till grafvens rand ihär-
digt besöker oss, blir sedan så ofta bortvisad
med misstroende och sura miner, men i ung-
domen mottaga vi honom alltid med öppna ar-
mar, förlåta och glömma hans bedrägerier den
ena gången efter den andr2, och njuta redan
på förhand, utan det minsta tvifve!, ifulla drag
den sällhet, han så frikostigt lofvar Oss.
En månad bade jag varit tillsammans med
Clothilda, och ännu bade vi knsppast vexlat tio
ord med hvarandra. SERA