Jag var förtjust, att presentationen, denna för en adertonårig student, utan den ringaste verldsvana, så pröfvande ceremoni, väl var förbi, utan att jag derunder seit alltför bo:ttappad ut, eller helt och hållet förlorat den kontenans, som jag kinds färdig at retirera, då jag igenkände henne, som redan förut tvenne gånger sett och funnit mig så löjlig, och utan att hon genom det allra mins:a visat, att hon igenkände mig. Ensam i mitt rum om aftonen, funderade jag på huru jag kunnat se Clothilda — så hörde jag att den unga flickan kallades — i skogen vid Krokek, nära 7 mil från hennes hem; men jag påminde mig då, ait jag bört tant Ebba nämna något om, att hon nyss var hemkommen; hon hade således varit borta bos någon bekant, kanske slägting. Jag prisade imedlertid min lycka, som fört mig till henne, och imotsåg med hänryckning en framtid, som syntes mig så rosenfårgad. Jag skulle ju hvarje dsg få se och tala vid Clothilda, som jag nu helt högt för mig sjelf och i den yitersta för!jusning erkände som mitt bj-rtas herrskarinna för lifvet. Om hon någovsin skule älska mig tillbaka, det tänkte jag 2lldeles icke på; det var ju sälhet nog att få vara tillsammans med henne och älska och beundra henne i all tysthet. J sen, mine läsare, att j:g var oändligen blygsam i mina pretentioner; men jag var också mycket ung, och ungdomen ör en cällhet i sig sjelf; man behöfver derföre ganska litet, för att vara lycklig, ty hoppet, denna artiga, men opålitliga gäst, som ända till grafvens rand ihärdigt besöker oss, blir sedan så ofta bortvisad med misstroende och sura miner, men i ungdomen mottaga vi honom alltid med öppna armar, förlåta och glömma hans bedrägerier den ena gången efter den andr2, och njuta redan på förhand, utan det minsta tvifve!, ifulla drag den sällhet, han så frikostigt lofvar Oss. En månad bade jag varit tillsammans med Clothilda, och ännu bade vi knsppast vexlat tio ord med hvarandra. SERA